Kulturkritik av Karin Stensdotter

Hamnade i blåsväder höll jag på att säga, men hamnade utomhus efter mörkrets inbrott, därför att glödlampan i köket hade gått sönder.
Först gick den sönder, då gick jag ut och köpte en ny nere på hörnet. Fick reda på att dessa nya glödlampor som ska hålla mellan fem och tio år och vara så energisnåla, inte klarar mer än fyra fem tändningar/släckningar per dygn.
En ny glödlampa i ett badrum bör alltså förbli tänd under morgonen och kvällen typ. Kanske dygnet runt.

Är det verkligen försvarbart, undrar jag.

Här har man lärt sig och försökt lära ut att man ska spara energi genom att släcka lampan i de rum man inte är i.

I mörkret var det blött och löv klistrade på trottoaren men inte särskilt kallt och på något vis var det ganska mysigt.

Över till något annat. I inlägget nedan om Axess senaste nummer insisterar en kommentator (Dissidenten) på något jag inte är säker på att begripa, men som av det jag begriper, känns lite förlegat. Det geniala med Sveriges "neutralitetspolitik" och agerande under WWII (jag tycker att det är så kul att skriva WWII, därför gör jag det).
Jag tänker nu att den svenska självbilden intimt hänger ihop med den svenska historieskrivningen som länge, precis som allt annat, varit tämligen unison.
Det är först nu, med ett Europa som vi deltar i, med internationella överenskommelser åt höger och vänster, som reglerar rätt mycket av vår politik, som också en självrannsakan vad gäller just historieskrivning och självbild börjar ta form.
Och det kanske inte för att vi själva vill det utan snarare för att andra synsätt kolliderar med vårt invanda på ett rätt krävande sätt och gör det omöjligt att gå på i ullstrumporna.

Jag menar, helt plötsligt måste vi ta ställning till Turkiets (eventuella) folkmord av armenier 1918, vi måste uttala oss om än det ena än det andra. Ha klart för oss definitioner och även ha en åsikt om definitionerna ifråga.

Jag gick på facebook med i en grupp, fel, jag gillar en grupp som reagerade på en strip i en utställning på Stockholms stadsbibliotek apropå serien Maus som är en klassiker om Förintelsen.
Gruppen, som har knappt 200 pers som "gillare", heter Ingen antisemitism på Stockholms stadsbibliotek.
Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza.
I alla fall, den här gruppens blotta existens ledde till en jäkla massa skriverier på olika ledarsidor och missförstods så till vida att de flesta verkade tro att den ville censurera utställningen på biblioteket. Det gamla vanliga om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och tryckfrihet tog över.
Den moraliska frågan försvann.

Och också här handlar det ju om historieskrivning. Vems syn ska styra hur vi ser på Förintelsen, på staten Israel och på konflikter som deifinitivt hör till vår egen historia, men som i Sverige aldrig varit särskilt levande eftersom samhället genom alla tider varit så perifert, så ointressant och fattigt och framför allt så osannolikt homogent?

I Frankrike där jag bor är konflikterna och striden om historiemonopolet eller om man så vill tolkningsföreträdet legio sedan jag vet inte hur länge. Man kan leva med konflikter. De behöver inte gå till våldshandlingar, de ska inte gå till våldshandlingar, men man blir heller inte av med dem genom att lägga locket på eller diskutera bifrågor.
Det finns alltid någon som inte håller med - med rätt.

Jag tror att Sverige idag befinner sig i samma situation som Frankrike, men här är denna historia så gott som ny. Det ställer det svenska samhället inför svåra prövningar.

Slutligen, en man som ägnat en stor del av sitt liv åt att diskutera Förintelsen:
http://www.lemonde.fr/livres/article/2010/11/08/l-interminable-ecriture-de-l-extermination-sous-la-direction-d-alain-finkielkraut_1437081_3260.html