måndag 1 november 2010

Några reflexioner

Det här var ju som sagt en bra text.

Jag har läst om Bildt och Carlsson nu, statsministerboxen.

Och så funderar jag efter en dryg vecka i Sverige endast på en sak. En bra deckartitel. Själva boken orkar jag väl inte skriva, men titeln ska jag väl ändå klara. Bäst hittills tycker jag nog är Dressman-koden. Kanske särskrivet. Dressman Koden.
Det ska handla om Dressmans filial på Vasagatan ungefär under apoteket Schele, Dressmann (är det två n egentligen?) XL, som den heter.

Eller Män som inte gillar Hemtextil, det kan hänga ihop. Jag tänker mig en dystopi om tjockisar som går omkring i fleecefiltar och tofflor.
Men så är det ju redan.

Faktum är att jag läst en sorts dystopi som var rätt ok. Anne Swärds Kvicksand, det enda som gjorde mig lite besviken var bristen på helhet i perspektivet, hon såg på de svaga i samhället genom de svagas ögon, "nu när skyddsnätet bara var hål".
Jag saknar den som vann på alltsammans, honom eller henne fick vi aldrig en skymt av.

Varför har så sällan romaner ett helhetsgrepp om samhället? Deckare har ibland och då är rika och borgerliga och kapitalister självklart de onda. Men lika ofta lyser över huvud taget en världsbild med sin totala frånvaro, som i Hypnotisören - vilken smörja.

Men att avbilda världen, också i form av ett litet samhälle, som om det faktiskt vore representativt för något större - går inte längre, efter miljonprogrammet.
Det här har jag skrivit om förut. Ett litet samhälle är inte representativt längre. Alla får verkligen inte rum. Bill Gates i Bromölla, typ. Det går ju inte.

Fast Houellebecq lyckas rätt bra, i synnerhet om man ser på hela författarskapet, men också i den senaste boken. Där får han till ett rätt ok utsnitt av det västerländska samhället, fast han skiter i dem som inte har mat för dagen i just den boken.
Å andra sidan, det kompenserar man ju snabbt genom att läsa några svenska böcker.

Jag har sett massor av böcker som som vanligt ägnar sig åt Sverige i (när)historisk tid, Bergets döttrar - om Sandviken på 30-50talet. Orkade inte läsa klart. Om dalkullor i slutet av 1800-talet, dem har jag läst om förut, men jag ska inte säga något om just den här boken eftersom jag bara såg den i bokhandeln. Verkar sälja.
I dem riskerar man inte att komma i närheten av dagens frågeställningar, som t ex de i Ricard Shwarz text ovan länkad.

I Vikbobloggen länkar Klippvik till sin egen text om bestsäljarna. Läsvärd. Klippvik gör en jämförelse mellan tomater och litteratur, de lokala förutsättningarna skapar så att säga produkten och man kan inte byta ut en tomat mot en annan hur som helst, ett skäl att kanske införa fasta bokpriser.

Själv brukar jag jämföra sprit och böcker. I Frankrike säljs sprit till extrapris på pall på stormarknaden medan bokpriserna som sagt är reglerade och böckerna säljs företrädesvis i bokhandeln. I Sverige är det tvärtom. Pocketpapper på pall till underpris i stormarknaden medan sprit har milt uttryckt fasta priser och säljs (mest) i särskilda butiker.
Det säger allt om respektive lands syn på vad som är en vara som alla andra och vad som inte är det.
Tomater känns för vekt, tycker jag.

Nu orkar jag inte mer, hej.

11 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Karin - här slår din humor till så det plaskar, Dressman Koden, särskrivet tycker jag är en utomordentligt tidstrogen titel. Men hur i hela friden ska du få till boken? Om du ger ut den med tomma vita ark kommer du att få strida mot Lotass om en plats på parnassen. Med en sådan titel är du given för en hel höstsäsongs debatt - just det, också det särskrivet!

Bengt O. sa...

"Om du ger ut den med tomma vita ark kommer du att få strida mot Lotass om en plats på parnassen."

Dagens godaste (bästa?) skratt!

Karin S sa...

Thomas,
Ja, det är ju det som är problemet. Som vanligt.
Hemtextilbranschen som djupt korrumperad är väl ändå given. Utrikesminister Radt har grova aktieposter i en toffelfabrik i Bangladesh där barnarbete och tbc är bara förnamnet. Komissarie Göran Hägg samt polisinapektör Göran Syrén, som vi ju känner sen tidigare från bestsäljaren Under Isen i Åsen (den lilla staden vid älvens utlopp), får i uppdrag att reda ut Soppan. (Jag tänker mig också en friare användning av versaler.)

Upplösningen antar jag är förskräcklig, här får vi se fleecens sanna ansikte.

Dressman Koden är en spänningstomat, förlåt, roman, utan upptakt, i otakt, bortom all Hänsyn. Utkommer på Carte Blanche förlag i juli. Köp den. (Men tro inte att den går att läsa.)

Karin S sa...

För resten, båda två.
Jag har inte läst Lotass även om jag har försökt, men det faktum att hennes senaste roman kommer it på eget förlag i 300 ex eftersom det är det antal läsare hon menar att hon har, gör mig rätt sympatiskt inställd till henne.
Hon tar, verkar det som, konsekvenserna av det hon gör.

Bengt O. sa...

Ja, Karin, du har säkert rätt. Trevlig ser hon ju ut också. Och det är naturligtvis lätt att gyckla med sådant man inte förstår. Och när andra gycklar med sådant man verkligen förstår blir man ju lätt irriterad. Men vi i verklighetens folk måste ju få yttra oss också:

I full förvissning om att det återfaller på gycklaren tar jag mig friheten att här länka till en text från 2009: Släng dig i väggen Lotta Lotass.

Den här soptunnan har fler läsare än din blogg sa...

Just placeringen av Dressman under apoteket C W Scheele tror jag inte är någon slump. "Butiken", givetvis bara en front, står i förbindelse med ett vittomfattande kulvertsystem vari dväljs en sista rest av den motståndsrörelse som tvingades under jorden i samband med terrorbombningen av Stockholms citykvarter som tvingade Sverige på knä och som man idag, historierevisionistiskt, hänvisar till som cityomvandlingen.

Samtliga i motståndsrörelsen har av nöd och tvång kommit upp sig i storlekarna (mycket skräpmat och stillasittande i samhällets marginalgrupper). Dock, samtidigt blev det till en genial förklädnad ety ingen tar längre storväxta o kraftiga människor på allvar.

Mellan vår spaningsduo Göran Hägg och Göran Syrén råder ett ledigt förhållande med vars hjälp de hanterar att reda ut situationen.

Vad är och var egentligen sant i denna labyrint av speglar och rökridåer som utgör vår nära historia?

Karin S sa...

Sopis,
Du är något på spåren här. Dressman Koden har helt klart en underjordisk förveckling, dt tror jag med.
Spänningen kan bli olidlig.

carina@pocolococreativo sa...

Karin, underbart!
Long time no see, hoppas att allt är väl med dig!

Ola K sa...

Hej Karin,

Tack för länk. Ja, din liknelse var bättre, skarpare, tydligare. Här anser staten mycket riktigt vinet relevantare än litteraturen. Farligare, kanske först och främst. Och därför nödvändigt att reglera, fast i negativ mening, förstås. Allt för att så få lättpåverkade stackars individer som möjligt av misstag ska råka halsa i sig av det. (Och alltmedan litteraturen så att säga reglerar sig själv på en jättelik, likgiltig stormarknad.)

Ja … och sedan går detta behjärtansvärda svenska förhållnings sätt (särskrivet) liksom igen på alla plan och led i svenska samhället … utan att någon som helst synbar förbättring av sakernas tillstånd kan skönjas … i varje fall inte av mig.

Karin S sa...

Carina,
Tack.
Ja, det var längesen! Kollade just in din blogg och du verkar vara kvar och med lika flotta bilder som förr.
Roligt att se och hoppas att du trivs!!

Karin S sa...

Ola,
Tack för din kommentar.
Jag tyckte i och för sig att din text var bra, liksom jag uppskattar din blogg mycket.
Och tomater funkar väl så till vida att vill vi ha några svenska tomaters så får vi lov att odla dem själva. Även i överförd bemärkelse då.

Men jämförelsen med sprit gör politiken tydligare och den är ett jävla mörker, skulle jag vilja påstå. Men det är en lång historia och inte bara knutet till kulturpolitiken utan egentligen till hela kulturen. Den svenska.

Jag ser heller ingen ljusning, jag ser snarare en skiktning, vi är några stycken som liksom SER mörkret, de andra tycks treva omkring där och sär skriva och tycka att det är helt nor malt.

Läste just för första gången i mitt liv tidningen VI LÄSER och blev konfunderad över att den språkligt tycktes vända sig till högstadieelever.

Och så håller det på.
Man får väl försöka bortse ifrån det. Hörs,

Karin