Strindberg

Jag var på en liten teater igår och såg en film om Strindberg, Encore une danse M Strindberg. Det var en fin film i all enkelhet. Strindbergs Dödsdansen hade satts upp dels på den lilla teatern i Paris och dels på Dramaten i Stockholm, man fick se scener ur de båda uppsättningarna och skådespelarna talade om dramat ur olika aspekter. Det var också spännande att höra både svenska och franska röster om pjäsen, om Strindbergs dramatik. Stina Ekblad talade Strindbergs svenska som ett blodomlopp, alla återkom de till den allstädes närvarande naturen. Årstidernas växlingar, överdriften nästan.
- Det är höst.
- Ja, det är höst både ute och inne.
De franska skådisarna var, förvånande nog, mycket mer personliga i sina reflexioner. Den franska Alice kom fram till att "vi behöver detta, att skälla som hundar, för att känna att vi... lever".
Medan svenskarna då talade om detta språk... utgångspunkten i texten.
Jag funderar på vad det beror på. Hör det jag själv läst och lärt mig om Strindberg genom svenskarna. Ja, han har ett mäktigt språk. Ja, han drar in naturen i människorna och människorna i naturen. "Vilt" som fransmännen säger.
Fransmännen fäste sig också vid detta med ön, det slutna rummet omgivet av havet. För dem representerar det något som jag inte riktigt kommer åt, ett idealtillstånd men också den yttersta utposten, klaustrofobin.
Men kanske hade fransmännen ett mindre "påläst" förhållande, eller möjligen en "annan påläsning" av honom. Han är den moderna teaterns fader, som den franske motsvarigheten till Erland Josephson sa. Ingen Beckett ingen Ionesco hade någonsin varit möjlig utan honom.
Något annat som fascinerade fransmännen var Strindbergs passionerade förhållande till Sverige. Det borde väl inte vara så svårt att leva där, tyckte de. Det är ju ingen diktatur?
Och det är väl en av de punkter jag anser mig förstå Strindberg till fullo på. I Sverige råder konsensus. Delar man inte majoritetens uppfattningar så får man det besvärligt. Men det begriper nog bara de som levt där. Naturligtvis går det att leva där. Men man får tiga om mycket, och det gjorde inte Strindberg. Och det fick han på skallen för.
Slutligen, den svenska uppsättningen var ljusare, inte i själva handlingen eller tolkningen, men det var mer ljus på scenen, ett klart ljus, det där ljuset som jag i eviga tider kommer att förknippa med det kyrkorum som kallas Tegnérladan. Ett klart och nyktert ljus på en uppspikad Kristus i vit marmor.
Medan den franska uppsättningen var sombre, skugglik och någonstans färgad av den lilla teatern på en bigata till place de la Madeleine. Som om skuggan av alla dessa byggnader följde med in i scenrummet.

Det var en bra film, jag hoppas att den kommer att ses av många.