Blev lite uppiggad av att göra engelskaläxor med ett av barnen. I slutet av övningen skulle man hitta på en liten vardaglig historia om en scen i klassrummet. Man skulle göra det originellt, stod det. Barnet hade ingen inspiration. Jag föreslog att det kunde ligga ett bananskal på golvet i klassrummet när lärarna kom in. Barnet lyste upp. Sen förslog jag att läraren trillade och kanske bröt benet. Barnet var tveksamt, tillade att ingen skrattade. Kanske dog läraren, sa jag. Nää, sa barnet. Nähä. Men då kom rektorn in rummet och alla barnen reste sig upp och han klev framåt och han klev över bananskalet! medan alla väntade på att han skulle trilla.
Jag tror inte att det går, sa barnet. De kommer tro att jag driver med dem.
Kanske det.
Men om du testar med att det ligger en liten matta i klassrummet då?
En liten matta?
Ja, en liten matta som fröken lagt dit för att se om ni gillar den?
Jaa, men varför skulle hon göra det?
För att dölja alla bananskalen, sa jag.
Då exploderade barnet.
Jag är asdålig på läxhjälp.
2 kommentarer:
Det vete katten om jag håller med dig, Karin.
Inte den här gången. Ha!
Till slut blev det en ganska bra historia, beskedlig. Klassen hade lagt ett bananskal på golvet, läraren trillade men inte rektorn. Klassen var djupt besviken (disappointed).
Ett tag, för att undvika problem, menade jag att barnet skulle skriva att hennes yngre bror kom hem en dag och berättade att de hade lagt bananskal i klassrummet och att alla hade trillat.
Och det blev en helt osannolik historia som skulle förklaras med att brodern (inte modern) var mytoman och spelade för mycket Mario Cart Dubble Dash.
Jamen det vet inte fröken vad det är!
Men då lär hon sig lite om populärkulturen!
Tror du att jag kan säga det till fröken? sa barnet.
Nä, det kan du kanske inte.
Här vill de nog inte veta av populärkulturen i läxorna.
Skicka en kommentar