En som vet mycket om hur det är på andra håll än i Sverige är Thomas. Han skriver bra om den pågående konflikten i Israel-Palestina. En knut som både är svår att hålla reda på trådarna i och som är svår därför att man inte kommer på någon bra lösning. Ibland känner jag mig fortfarande som en arkitekt - en arkitekt pratar i och för sig gärna men han eller hon vill trots allt alltid finna det bästa möjliga svaret på ett antal frågor, finna en lösning på ett problem. Och i Gaza verkar det svårt.
Arafat var förmodligen, som Thomas säger någonstans, en maktmänniska som personligen la beslag på de ekonomiska tillgångarna. Samtidigt säger man här (Arafat fick även hederslegionen, om jag minns rätt av de Gaule - är det verkligen möjligt?) att så länge han satt i toppen så fördes ändå en dialog. Hamas är fullkomligt ointresserade av dialog och erkänner inte Israel.
Bingo.
Och i Expressen har man översatt en text av Bernard Henri-Lévi, filosof och författare av judisk börd. (Lite som en fransk Göran Rosenberg, typ.)
På något sätt så tror jag att konflikten i Israel-Palestina är själva knuten eller nedfallsplatsen för den sten som sen sänder ut ringar över hela planeten, orkancentrum i Wangaratta, navet - eller kalla det vad man vill - här koncentreras motsättningen väst och öst, religion och ras, sekulärt och fundamentalism.
Och det är därför jag skriver det här, inte för att jag har några svar eller ens är tillräckligt insatt i frågan - utan för att det är en av de frågor som man måste sätta sig in i och, så gott det nu går, försöka föreställa sig en lösning på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar