Har tubat mig genom en massa franska chansoner här, och väljer den här. Den lilla, lilla tanten i det fullkomligt omänskliga strålkastarljuset på Olympia. Kolla hur händerna valsar, och hur hon liksom ser i ut i svärtan som om det vore frågan om universum. Ingen (utom Brel) rullar på r-en som hon. Och den där folkmassan hon vistas i, som hon sjunger om. En folkmassa i valstakt, en folkmassa i vågor som för henne fram och tillbaka, mot och ifrån någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar