Än har jag inte tappat omdömet helt, tror jag. Värme eller ej. Men det är varmt.
Och då är det bra om man har en jeanskjol. Det har jag. Jag köpte min första jeanskjol förra sommaren på rea på NK, om nu någon minns det, för jag tänkte att den där kommer jag se ut som en svägerska i. Egentligen tycker jag att det är ett tämligen fult plagg, men man vill ju smälta in. Anpassa sig, typ. Det gör man bäst genom att ha jeanskjol, menar jag.
Alla mina svägerskor har jeanskjol, ibland samtidigt. Då blir det helt sjukt mycket jeanskjolar i omgivningen, man ser liksom inget för alla jeanskjolar.
Mina svågrar har ljusbeiga långbrallor och skjortor i smårutigt vitt och blått, så här med värmeböljan tillåter de sig kort ärm. Bruna skor som jag menar är i båtmodell.
De är också uniformerade på så sätt.
Till jeanskjolen är olika typer av topp accepterat, bäst är linneplagg i någon klar färg som orange eller fuchia, hur det nu stavas. Gärna med lite hippieinspirerad ringning och broderier. Själv brukar jag ha vit. Det går också bra.
På fötterna är grejer med repsula bäst. Handväska i öppen och lite korgaktig modell.
När vi går ut i det här brinnande landskapet ser vi på så sätt likadana ut allihop.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.
3 kommentarer:
Karin! Jag tror nog faktiskt att du har en fin början till din underhallningsroman...! Kapitel 2: Upproret.
Fransyskan,
Mja, jag gillar på nåt vis att vara svägerska i jeanskjol. Det är liksom en lite främmande och rätt kul grej. Så uppror får jag nog göra mot annat.
Och min underhållningsroman var inte tänkt som en självbiografisk sak. Mer flärd, typ.
Det förstod jag med - det var snarare tonen jag tyckte var mycket bra och fick i alla fall mig att smafnissa, liksom föregaende inlägg.
Huvudpersonen SKULLE ju däremot kunnat vara en icke självbiografisk en - som behöver sitt uppror mot jeanskjolen och rutorna...
Och jag tror nog egentligen aldrig att det där med underhallningsroman blir nagot du orkar sta ut med, men kanske tror jag fel!
Skicka en kommentar