onsdag 26 maj 2010

Det svenska skolundret?

På Newsmill påstår man att den svenska skolan är ett föredöme för många andra länder, bland annat Storbritannien.
Är inte det rätt konstigt? Såvitt jag minns så har svenska elever presterat högst medelmåttigt på de där olika internationella testerna, PISA och TIMMs och vad de nu heter. Sverige ligger inte i botten men verkligen inte i topp heller. Och om jag inte missminner mig så är kurvan på väg nedåt.

I alla fall, sen kommer en klämkäck person och skriver, apropå detta ämne, att hon har undertid med 31 timmar i maj, beroende på skola och förskola. Alla kommentatorer är galna utom en. Han säger åt henne att hon får skita i det mesta och ställa lite krav på skolpersonalen - låter vettigt, tycker jag.

Och nu sitter jag som bäst och funderar på om det är likadant här. Men jag tror inte det. Körsång ligger lördag förmiddag, lärarsamtal på kvällstid. Barnen gör utflykter och behöver matsäck, men det är inte mördande besvärligt - de kan gå ned själva och handla det som behövs kvällen innan.
Å andra sidan är fritidsaktiviteterna rätt krävande för föräldrar. Det är bullar och avslutning till höger och vänster. Möten inför scoutläger. Heldag på sporten, uppvisning och jättetråkig tävling i fäktningen. Öppet hus i dansen.
Och så är det många ungar som fyller åt, utöver att folk gifter sig och konfirmeras och sånt i maj. Men det kan man ju knappast skylla skolan för.

Nej, skolan begär inga bullar, inga andra bullar heller. Skolan meddelar sig med siffror (betyg) och de kommer på posten, tre gånger per läsår. En till två gånger kan man, som sagt, träffa lärarna och det är alltid på kvällstid.

Men det absolut konstigaste är ändå det svenska skolundret. Det tror jag vad jag vill om.
Och okej, det är väl rätt typiskt att den som sen skriver under rubriken inte förstått ämnet...
Så mycket lär man sig i den svenska skolan. Gjorde i alla fall jag.

Hej.

4 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Hej Karin, det var länge sedan jag sa något, så nu säger jag detta:

några barn i skolan har jag inte längre, däremot går hälften av mina barnbarn i grundskolan, och jag tror vad jag vill om det "undret", dessutom har jag en dotter som snart är färdig lärare och jag hör vad hon berättar om sin praktiktid. Det undret är nog under alla under.

Å andra sidan tror jag inte att det enbart är ett svenskt fenomen. Jag minns ju också vad jag sett av skola i Black Country, UK. Inte mycket till under där heller.

Å andra sidan: fanns det ett hopp skulle jag säga det. Jag tror ju inte ens på under.

Björn sa...

Nä, den svenska skolan är mer underlig än underbar. Jag har två barn i grundskola, och även om de går i och har gått i skolor med relativt högt renommé, så har det ibland varit väldigt ineffektivt, och framför allt har kraven varit obefintliga, utan allt har fått skötas utifrån eget intresse, vilket som bekant endast gynnar de som redan är intresserade.
Att döma av nuvarande lärarutbildning finns inte mycket att hoppas på heller.

Karin S sa...

Thomas, du har rätt, detta är inte bara ett svenskt fenomen, skulle tro att det är ett västeuropeiskt fenomen i rätt stor utsträckning.

Björn, så är det i rätt ofta här med. Vårt äldsta barn började ju i den statliga högstadieskolan i kvarteret, en stor grej med över tusen elever, och där var det väldigt nyckfullt. Det kunde vara bra - ambitiösa lärare och helt ok, och det kunde vara nada. Sjuka lärare och ingen eller olika vikarier, dåliga lärare och det som störde mig mest var hur eleverna DRÄLLDE. De fick inte gå hem om en lärare uteblev i slutet av dagen, men det ville de förstås och då begärde skolan att man skulle komma och hämta dem. (Ansvar o försäkrning, antar jag. Men där gick en gräns för mig (Ungefär som för artikelförfattaren på Newsmill) för lärarna var rätt ofta borta i slutet av dagen.

Så samma problem här, tror jag.

Vi satte barnen i privat skola sen. Har nu två där i högstadiet.

Karin S sa...

Forts.

Medan det yngsta barnet fortfarande går i den statliga låg- och mellanstadieskolan i kvarteret. Den funkar väldigt bra.
Fast det är ju en annan stil här. Lärarna ger t ex aldrig ut sina hemtelefonnummer. Behöver man träffa dem skriver man det i en liten anteckningsbok och de konfirmerar. Sen får man träffa dem efter skoldagen, typ.
Jag brukar låta bli det.
Vill de något blir man kallad, det är lite värre i regel. Har hänt en gång hittills.

Det finns en mycket tydligare gräns mellan skola och omvärld, den tar sig rent fysiska uttryck då barnen går in genom en stor port som är öppen i tjugo minuter på morgonen. Sen är den stängd och man kommer inte in och de inte ut. I princip.