Ekonomisk analys av läget

Här en text som handlar om att Sverige i princip har samma problem som Grekland, om inte i ögonblicket, så på sikt i alla fall.
Att Frankrike sitter i samma sits är ju ett välkänt faktum åtminstone i Sverige, däremot möjligen mindre bekant i Frankrike - som ju har samma tradition av blind vägran som grekerna verkar ha, då politikerna försöker reformera.
I Sverige verkar dessutom tendensen att man på ett personligt plan lever över sina tillgångar vara rätt vanlig (förekommer här med men samma hausse vad gäller boendets kostnader finns ingen direkt motsvarighet till här). Läs Sakine Medon här t ex.

Nu är väl inte detta skrivet i sten, att det kommer gå åt helsicke som Newsmill-texten låter antyda, men risken är så vitt jag förstår rätt stor. Om man nu inte kan producera och sälja kullager längre, så måste man producera och sälja något annat, så långt är jag ändå med. Hörde ett radioprogram för någon tid sen där ett landsting, minns inte vilket, hade jättefin utrustning för någon särskild sorts operationer, och de sålde dessa operationer, också till utlandet.
Bra. Inget problem med det. Man kan även sälja tjänster, alltså.
Men räcker det?

Jag har rätt oprecisa "minnen" av av hur det såg ut på 1800-talet, alltså i det samhälle som ännu inte påverkats av några världskrig och modernismen i alla dess former.
Men om jag kommer ihåg rätt av det jag läst, så var det väl i princip så att mycket färre personer hade råd att bilda familj. (Om man inte gjorde det i alla fall och levde i misär alltså.) Antalet ungkarlar och ungmör var stort. En siffra jag minns är att 2 av 10 kvinnor blev mödrar (och födde många barn) medan det idag snarare är 2 av 10 som inte blir mödrar och antalet barn är väl nånstans i stil med 2 per kvinna?
Äh, det här borde jag fila på, men ni är med, hoppas jag.
Alla dessa barn och kvinnor som inte jobbade skulle förstås försörjas. En inkomst (oftast mannens) skulle alltså försörja ett helt hushåll med säg tio pers. Åtta barn och ett par hjälpar, typ. Jag vet att en massa undantag förekommer, men själva schablonen såg ut ungefär så här, och gissningsvis rätt många familjer.

Om vi nu ser på vårt post-industriella samhälle så kanske vi återigen är på väg mot något liknande. Hur många andra ska varje arbetande försörja? Nu talar jag förstås inte om familjemedlemmar längre, utan om den försörjning som sker genom transfereringarna.
Och är det rimligt?
1800-talets samhälle var ju ett med stora klyftor och orättvisor. Ingen vill ha det tillbaka. Men man kan förstås också se det som att ju fler som knogar på och arbetar, desto rikare blir befolkningen som helhet.
Att ett fåtal ska kunna försörja fler och fler med bibehållen levnadsnivå för alla verkar väl rätt osannolikt?

Jag ser rätt pessimistiskt på detta. Det är lätt att vara generös så länge man har lite mer än livets nödtorft. Det är ju vad svenskar och för den delen fransmän är exempel på - än så länge. Jag tänker på invandring, barn och gamlingar. Nå, vad gäller gamlingarna börjar väl generositeten brista, i alla fall i praktiken. Invandringen ifrågasätts också. Sjukvården vill nog de flesta ha och menar antagligen också att den blir bäst och mest rättvis om den bekostas av allmänna medel.
Liksom barnomsorg, skola och högre utbildningar.
Men hur mycket pallar egentligen systemen för? Och när man inte aktivt väljer: var ska vi lägga pengarna och var väljer vi att låta bli, ja, då sker ju de valen ändå. Marknaden tar över och ger liggsår och papperslösa.

Vad är det som säger att inte liggsåren och de papperslösa blir fler, inte färre?