onsdag 5 maj 2010

Ur svenska hjärtans djup, några länkar

Ja, det ska fan vara monarkist i det här landet. Argument för och emot kungahuset? Alla glada krönikörer som påpekar anakronismen i statsskicket?
Självklart är det en anakronism med monarki i en västerländsk demokrati. Alla borde gjort som Franrike, eller hur? Här var man ju radikal och tog konsekvenserna av human rights och den sekulariserade staten etc.
Ångrar man det, kan man ju fråga sig.
Antagligen inte. Man har ju monegaskerna som förser pressen med inhemskt skvaller.

Min gissning är ändå att om man avskaffar monarkin så blir det ungefär som när man kopplar loss den f d statskyrkan. En massa grejer händer som leder till uttrycket: Åh fan, det hade vi ingen aaaning om!
En kung är status. En kung har större symboliskt värde i omvärldens ögon än vilken president som helst, möjligen undantaget den amerikanske.

Men gissningsvis kommer det hela (monarkin) falla på att folk (svenskar) inte vill betala för kalaset längre.
Åh, kära landsmän, jag vet inga som är så snåla som ni, jag vet inga som i samma utsträckning behandlar allt som plånboksfrågor. Böcker och sprit (nej, visst nej, spriten är en etisk fråga, men inte statsskicket och inte kulturpolitiken), vård, omsorg och utbildning.
Visst, de senare påstår ni er vilja betala för, med darr på stämman.

Det konstiga är ju att kungahuset samtidigt har ett rätt stort folkligt stöd. En mig närstående moster är trogen socialdemokrat, (eller det vete fan hur det går med det numera, troheten där alltså), trogen monarkist och i mångt och mycket för gamla traditioner. Hon blir sur när unga män inte tar av kepsen då fanan droppas (eller vad det heter) i vaktparaden.
Hon presenterar sig med för- och efternamn och vet när man ska klä upp sig.

Min tanke är att kungahuset för rätt stora grupper representerar något stabilt och pålitligt, något man känner till och har någon sorts koppling till. Men det är precis som så mycket annat i den svenska kulturen, oformulerat och luddigt, bygger på känsloargument och inte på sakskäl.
Börjar man bena ut statsskicket med sakskäl så faller det självfallet på sin egen orimlighet.
Men vad i hela världen säger att allt ryms inom sakskälens domän?

Några bloggande vänners inlägg i frågan:
Charlie Truck skriver ett fint inlägg om Sverige i allmänhet och prinsessbröllopet och Värnpliktsnytt i synnerhet.
Bengt O Karlsson får frispel av tårtan.
Anna Brodow skriver om ett i mina ögon precis lika snyltande (på bröllops-jippot alltså) konstprojekt som består i att en konstnär född in i adeln donerar (blått) blod till den framtida prinsgemålen eller vad han kommer kallas. What's the difference mellan att sno ihop en snygg tårta och iscensätta sitt eget blod, i grunden alltså?

Själv är jag självklart monarkist och tackar å Svenska Klubbens vägnar kung Karl XVI Gustav (heter han väl?) för donation till klubbens konstsamling som är mer än hundra år gammal och som naturligtvis behöver ses över och restaureras.
Maud Olofsson däremot förhöll sig helt kallsinnig till densamma. Och annat var väl inte att vänta?

Putäll, grevar och baroner!

12 kommentarer:

FåtöljStrategen sa...

Se där, en ursäkt för att tipsa om sajten Knugahuset:
http://www.knugahuset.se/a.html

Som avhandlar både monarki och s k illustrationer.

Bitvis riktigt underhållande. Var dock ett bra tag sedan sidan uppdaterades.

Mycket nöje.
.

Ravjagarn sa...

Carl XVI Gustaf skall det nog vara!

Charlie Truck sa...

Men visst stavar man Karl XII med K? Utan att tänka efter skulle jag stava Gustaf III med f, V-Gurra med v (Gustav V alltså) Gustaf II Adolf med f?

Nej nu belv jag vldigt osäker på f:n och v:na och C:na och K:na. Får väl googla.

Ravjagarn sa...

Nej, någon vidare logik verkar inte finnas. Eller så får de skylla på dyslexi.

Lars sa...

Apropå kunganamnens stavning, detta fängslande men inte helt okomplicerade ämne, har jag efter lite (hastig) research inhämtat följande:
Efter stavningsreformen 1906 får äldre svenska kungar som stavat Carl med c och Gustaf med f stavningen normaliserad efter sin död. Carl blir m a o Karl, och Gustaf Gustav.
Däremot får senare tiders kungligheter även efter sin sista suck behålla den stavning de hade medan de levde.
Så här formulerar TT på sin hemsida sina skrivregler (Nationalencyklopedin har tydligen samma praxis):
”Från och med Oscar II (även Oscar I) skriver TT namn på de svenska kungligheterna som de själva skrev/skriver sina namn: drottning Victoria, Gustaf VI Adolf, drottning Louise, Carl XVI Gustaf.
/---/
Historiska kungligheter har dock fått sina namn ändrade till traditionell svensk stavning även om de själva stavat sina namn på annat sätt: Gustav Vasa, drottning Kristina, Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, Karl XV.”

Se även:
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=467
http://www.tt.se/ttsprak/

Karin S sa...

Kul med stavningen. Och lite underligt att man ändrar i historien? Gustav Vasa ska väl egentligen hetat Gösta? Man börjar ju undrar om folk (kungligheter snarare) EGENTLIGEN hette helt andra saker över lag?

Helena von Hofsten sa...

Minns plötsligt Göran.

Karin S sa...

Menar du Persson? Projekt Göran?
Göran Hägg och Syrén? Hela den grejen?

Lars sa...

Det var nog bara i folkmun som Gustav Vasa var Gösta. Själv signerade han sina brev med Gustaff. Gustav II Adolf skrev sitt namn Gustavus Adolphus och Karl XII Carola, förlåt, Carolus.

Charlie Truck sa...

Tack Lars, jag orkade aldrig googla. Roligt att man bara ändrar namnen innan reformen, om det blir en ny reform ändrar man nyare namn då?

Undrar om man översatte namnen redan under regenternas livstid? Karl den store tappar ju namnet Magnus både på svenska och tyska. (latin Carolus Magnus, franska Charlemagne, tyska Karl der Große). Men han kanske bara hette Karl Magnus medans han levde?

Karin S sa...

Lars och Charlie,
Vilka namnnördar ni är! :)

Gustav Adolf tycker jag dock vinner i förtroende av en något förenklad stavning!

Adolf är ett fö ett förnamn som man undrar lite om det någonsin kan komma tillbaka...

Lars sa...

Charlie,

Hoppas att det inte blir någon ny stavningsreform inom den närmaste framtiden. Nu när man just satt sig in i konsekvenserna av 1906 års.
Karl Magnus låter väldigt familjärt och normalsvenskt på något vis, för att vara frankisk kung och romersk kejsare i alla fall. Det finns väl en skådis som heter så, fast med bindestreck. Som barn hade jag en granne, en poet, som lystrade till detta namn. Fast han stavade sitt förnamn "onormaliserat", dvs. med c i stället för k. Typiskt poeter – och kungar.

Karin,

Nej, det har du rätt i. Hittills har jag då aldrig hört någon förälder här på Stockholms gator eller i lekparkerna ropa: ”Adolf!” Det tror jag nog att jag skulle ha kommit ihåg.