fredag 7 maj 2010

Svenska Klubben i Paris

Har jag berättat om Svenska Klubben i Paris? Det har jag inte, va?
Men nu gör jag det. Rubriken lyder: När du gått med i Svenska Klubben i Paris, har du accepterat din identitet som exilsvensk. Det finns ingen återvändo nämligen.

Jag försökte vara med i ett par år i mitten på 90-talet. Det gick inte. Barnen var små och ofta sjuka, jag flängde fortfarande runt och trodde att jag skulle leva ungefär som förut - fast i Paris. Sakta men säkert togs denna villfarelse ur mig.
Och Klubben... Ja, där kunde man spela bridge och gå på lunchmöten med föredrag om antikviteter. Det hade jag liksom inte tid med. (Och det var väl inget liv, tyckte jag. Då.)
Så jag gick ur.

Men nu fick jag av olika anledningar orsak att försöka igen. Jag mindes ju vagt de fina lokalerna, matsalen med sina empireröda väggar och alla tavlorna, det var Nationalmuseikänsla i det minnet. Och med större barn kan man behöva stora rum ibland. Gärna flotta sådana.

I alla fall, jag hann precis bli medlem till årsmötet, som jag gick på. Satt där på grön Carl Larssonstol och tittade noggrannare på detta som nog får sägas vara ett Mininationalmuseum. Vallflickor och solnedgångar över Kungliga Slottet i Stockholm och för all del även över rue de Rivoli, där Klubben ligger. Det där vitblå himmelsljuset över en nordisk barrskog i natten. Sött porträtt av Dardel och ett fantastiskt ljus över en rad liksom gyllene fasader vid vattnet någonstans av Isaac Grünewald.
Tunga ramar i guld och mörkbrunt, jag gillar verkligen ramar, tänker jag då. Det är för ramarnas skull man måste se tavlorna på riktigt, inte bara reproducerade.
Gärna mot en mörkröd vägg, gärna som en spegel av Torvaldsens märkliga museibyggnad i Köpenhamn, eller för all del, återigen, Nationalmuseum. Och så höga väggar att man kan hänga i två rader utan att det känns jobbigt.

Nå. Det var årsmöte. Verksamhetsberättelse. Spalter med siffror och positivt och negativt.
Men det är inte det jag tänker på nu. Jag tänker på själva stället. Mattorna och ljuskronorna, Nobels skrivbord och porträttet på Kungen och Drottningen. Folket som var där i sina mörka kostymer och med siden i skjortöppningen. Och så alla dessa fönster mot den värld de svenska konstnärerna lämnat en gång i tiden, liksom dem mot den värld de kommit till. Fäbodpsalmen och jakthunden. Den slamrande långa gatan i den nya staden.

Om nu en klubb ska vara ett koncentrat av en kultur, också med dess historiska rötter, och det är vad jag börjar tro att en klubb ska vara, efter att ha återinträtt i den Svenska i Paris, så lyckas man över förväntan här. En klubb som ett slott, en klubb med minnen för att inte säga en sorts extrakt av det den stammar ur. Förtätning. Man lämnar det fula, det ointressanta, tar bara det viktiga. Genom tiden. Utkristalliserar, får fram en essens. Ja?

Men också: Nu råder det ingen tvekan längre. Jag är här för att stanna. Jag kommer inte återvända. Jag vill ha det bästa av Sverige, det jag tycker om, det som för mig representerar det som är Sverige. Jaha. Och det verkar jag få här. I den omfattning som nu passar mig. Jag måste inte gå på både ålagille och kräftskiva. Och det är jag tacksam för.
Jag kan välja.
Tänk så bra ändå. Man går ut och in i sin egen historia som i ett hus. Lämnar den då man stiger ut genom porten, ut i den där stora stan man hamnat i.
Men har den där, i fysisk gestalt i form av väggar och tak i form av levande människor som talar svenska och har siden i skjortöppningen.

Hur som. För de vänner som har vägarna förbi: Jag ser er gärna på en lunch på Svenska Klubben!

Uppdatering: Nu har jag roat mig med att pilla in omslaget på boken som finns om Klubbens konstsamling under djuren. Tyvärr hittar jag inget isbn-nummer på boken, men om nu någon skulle vilja köpa den så finns den på plats till försäljning.

10 kommentarer:

Tomas Agdalen sa...

Låter skönt att ha landat. En gång är ju dessutom ingen gång. Och själv älskar jag tanken på att vara med i en klubb där det finns drinkar. Ska nog ha det som livsmål.

Karin S sa...

Tomas,
Ja, jätteskönt. Drinkar i all ära men vad sägs om en kall pilsner?!

Tomas Agdalen sa...

Pilsner går alldeles utmärkt - lärde mig för nått år sen att älska till och med Österrike, deras pils (heter det va) var vägen till mitt hjärta.

Karin S sa...

Tror det, vad gäller pils.
Min pappa säger pilsner istället för öl. Mojligen ligger Pils i Tyskland? Eller Österrike...

Lennart Erling sa...

Boken har nog utgivits utan ISBN, verkar det. Åtta svenska bibliotek har den. Se:
http://libris.kb.se/bib/8424532

(Kommentaren är effekten av en gammal yrkesskada...)

Karin S sa...

Lennart,
Tack! Är det inte ganska dumt att ge ut böcker utan isbn?

Lennart Erling sa...

Jo, ISBN underlättar en del när det gäller att identifiera en bok. Och det är en enkel process att som utgivare skaffa det, via
http://www.kb.se/isbn-centralen.

Karin S sa...

Lennart,
Tänker nu att boken kanske inte vet om den är svensk eller fransk, och de där numren innehåller väl en sifferkombination som ger land?

Börjar gilla tanken på isbn-lösa böcker, de är liksom mer - fria?

Lennart Erling sa...

Karin,
jo det är riktigt, t ex 91 i ett ISBN står för Sverige.
Att en bok skulle ha ett slags medvetande, eller självmedvetande, och veta om den är fransk eller svensk - det måste jag ju förstås starkt ifrågasätta. Å andra sidan har jag efter ganska långt liv med böcker ibland misstänkt några av dem för att ha något slags egen vilja, en strategi, som bl a kan innebära att de ser till att ta sig till mina hyllor och sedan tålmodigt vänta på att jag ska upptäcka att det är just dem jag ska läsa. Vem väljer vem, alltså?
Böcker med stark självkänsla, de som är säkra på att vinna uppmärksamhet till slut, i det långa loppet, de behöver kanske inget ISBN?

Karin S sa...

Lennart,
Du ser, det finns en metafysisk potential här.
Till och med du kommer in på det. Till slut.

Men vi får väl ändå lov att tro att det är bättre för böcker att ha ett isbn-nummer än att inte ha det. Kanske är de som statslösa utan.
Man vet så lite om böckernas själva bokliv.