söndag 19 december 2010

Fjärde advent


Jag sa att vi skulle gå till bio-coop idag. Det är ett ställe för, på sitt sätt, troende. Men det blev inte så, istället går vi till dominikanerna. Det är ju trots allt den fjärde advent.

Vi har gått i mässan av och till hos dominikanerna de senaste tio åren. Deras kloster som är ett av de större och mer centrala ligger alltså i kvarteret. Byggnaden är relativt ny, 60-tal skulle jag tro. Den är diskret om man jämför de de många äldre kloster som ligger här runt om. Augustinersystrarna till exempel har en enorm anläggning i samma kvarter som vi bor i, med kyrka och stora trädgårdsland, bikupor som Luxembourgträdgårdens trädgårdsmästare sköter.
Dominikanerna ligger med andra ord lågt.

video

Mässorna är ändå påkostade - de har resurser. Stämsång, intressanta predikningar (helt utan några som helst pekpinnar), vackra musikstycken - allt ingår.

Efter tio års frekventation känner vi också igen bröderna då de är ute på stan. Dominikanerna är en orden som predikar och som både ägnar sig åt andakt och kontemplation och är ute bland människorna i staden. Något av en motsägelse menar de själva, och så är det antagligen.

Vi känner igen den lille brodern som aldrig blev prästvigd, han som hängde alldeles för mycket på l'Idéal ett tag, vi känner igen den unge svensken som numera, efter avslutad utbildning och prästvigning är skickad till Lund. Vi morsar och hälsar, ser dem också som civila i kvarteret.



Här något som ser ut som en exteriör men som i själva verket är kyrkrummets avslutning uppåt. Brödernas celler ligger kring denna centrala - öppning - som vi alltså anar ovanför de sjungande munkarna. Typiskt exempel på fransk arkitektur där idé går före praktiska avväganden. För visst är det väl vackert att bo kring en ett atrium som öppnar sig mot himmelsljuset och som i botten innehåller andaktsrummet?
Dock, enligt bröderna, förknippat med vissa praktiska svårigheter.

Man kan fundera mycket av en stad och vad den innehåller. Paris innehåller också, vägg i vägg med både lyx och misär, representanter för de flesta religioner som över huvud taget finns, tror jag.
Det enda jag saknar är egentligen klockklangen. Kyrkorna ringer endast till mässa och då mycket diskret.
Man kan också fråga sig, i den sekulära statens namn, om det verkligen är riktigt att tillåta kyrkklockor men inte muslimska böneutrop.
Samtidigt måste jag erkänna att jag verkligen gillar Stockholms alla klockspel.

11 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Sveriges domkyrkoklockor är obligatorium på nyårsafton, för mig, och många vänner.
Vilken som ljuder vackrast (i radio alltså)är svårt att säga, men troget i mig lever Linköpings domkyrkoklockor. Där satt min man och jag i mörkret, på nyårsafton, eller var det påsk, förresten, med tända vaxljus i en mörk kyrka, innan allt blev "upplyst".

Som barn till katoliker har jag också upplevt dominikanerna, i ett kapell vid Linnégatan (sthlm), där klockklangen var spröd som ett par cymbaler. Och predikanten alltid sade "honomme" om honom, Kristus. Och jag - till familjens löje - inte sällan släppte en skaplig fjärt under predikan.

En fråga: Hur blir man katolik i Bollmora?
Och : Inte kan du undgå att fira julnatten i Notre Dâme eller Sacre Coeur?
God Jul hur som,
Gabrielle

Karin S sa...

Gabrielle,

Midnattsmässan har vi varit i på lite olika ställen, fast den hos dominikanerna är bra. De bjuder på varm choklad och kakor efteråt, en liten snäll farbror gör lyktor av clementiner med barnen.

I Bollmora blev åtminstone inte jag katolik. Jag ska inte säga att det är en omöjlig sak att bli, men jag tror svår.
Det blev så här, jag var döpt luthersk protestant som spädbarn, däremot aldrig konfirmerad.
Ingift i en katolsk familj kände jag så småningom att jag borde göra något åt det där liksom - oavslutade.

Så konfirmerad vid 37 års ålder blev jag faktiskt i Notre Dame de Paris.

God Jul tillbaks!

Karin S sa...

PS. Det är egentligen en omöjlig sak att säga, men jag tror i alla fall inte att jag hade blivit katolik om jag hade varit kvar i Sverige. Det verkar vara en väldigt mycket JOBBIGARE väg att gå där - martyriet är liksom inte min grej.
Fast det lilla jag hade sett av den svenska (då) statskyrkan, ingav väl heller inte något större jubel.
Svårt att säga.
Antagligen hade jag förblivit någon sorts agnostiker med en hemlig passion för mirakel.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror snarare det krävdes en del civilkurage för att vara katolik i Sverige på 50-talet, även om det sas låg i tiden, med Oxfordrörelsen, TS Eliot, och gud vet allt. Här i Sverige kunde man förvåna sig över att så (politiskt) skilda personer som Sven Stolpe, Birgitta Trotzig, Birgitta Stenberg,m.fl. kunde hålla till i samma kyrka. Men det säger också ngt om spännvidden.
Som barn tror jag att kyrkan/mässan delvis var Gäsp, delvis Feeling, men också en outtalad gemenskap med en massa människor från världens alla hörn, och jag är glad att en tid ha gått i skolan med barn från Rumänien, Polen, Italien, Ungern etc. som en tidig kosmopolitisk erfarenhet.

På ngt sätt har jag alltid på resor känt mig hemma i katolska (och ortodoxa) kyrkor, men inte kunnat vara katolik, mkt på grund av påvar och annat. Det vore intressant att veta hur intellektuella kvinnor som Trotzig och Stenberg tänker om det där. Den diskussionen får vi ta ngn annanstans. Kanske anser man helt enkelt att Påven är reformerbar; som allt annat världsligt. Kurian är ju mest en makthegemoni.
Hur tänker du om det?

För min del gäller också det du sa: en känsla för mysterier, men mer ändå: Jag kan vara djupt berörd av någonting som sker vid vissa tillfällen i vissa kyrkor. Det är för personligt för att blogga om. Och jag har ingen som helst lust att översätta det till vare sig teologi eller försvarstal.

"Telogia mystica non est argumentativa", som ngn av de Goa Gubbarna skrev.

Rejoice!
Gabrielle B

Karin S sa...

Gabrielle,
Jo, det är en hel del i detta som inte riktigt passar på en blogg.

Ska vi fortsätta samtalet så får det ske utanför offentligheten.

Hörs,

Karin S sa...

Gabrielle,
Har kollat runt på den blinde Argus och hittar ingen mailadress. Om du har lust/tid så finns min på bloggen. Om inte så blir jag inte sur.

Allt gott,

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tog bort min mailadr. från bloggen eftersom jag fick en del värdelösa mail.

Men vi hörs...
Gabrielle

annannan sa...

Det här ärju en alldeles för intressant diskussion för att ni ska föra den utanför bloggen, måste jag få utbrista helt spontant! (Med all respekt för vad ni väljer att säga här och där, förstås, för att inte tala om att det här är ju Karins blogg och hennes beslut!)

För mig skulle det vara tvärtom. Enklare att bli katolik i Sverige än i Portugal. Känslomässigt alltså. Min uppfattning är att man om man som svensk i Sverige konverterar ofta gör det i sökandet efter något mer ursprungligt, mer genuint, i synnerhet i själva mässan. Jag har inte funnit det här i mina sporadiska kontakter med den portugisiska katolska kyrkan. Jag har kanske inte sökt på de rätta platserna, och jag är fullt övertygad om att hos dominikanerna i Paris är det en annan kvalitet på utförandet (om uttrycket tillåts, jag går inte i kyrkan för att höra saker sägas och sjungas på ett sätt jag själv kan göra bättre - får man säga så?) än i en kvarterskyrka i Porto.

Däremot ser jag en kyrka som kritiserar presidenten för att ha skrivit på lagen som tillåter samkönade äktenskap, som säger att det inte är bra för mänskligheten.

Och jag har oerhört svårt att förstå hur en 74-årig man (ärkebiskopen i Portugal) som levt i celibat hela sitt liv kan vara en auktoritet om vad som är bra för mänskligheten i äktenskapliga frågor.

Det jag vill säga med exemplet är alltså att från mitt portugisiska perspektiv är kyrkan mycket tydligare som en källa till konservativa åsikter samhällsfrågor än som en källa till transcendens.

Ett av många möjliga perspektiv, förstås.

Karin S sa...

Tja, som jag ser det så gäller det att dels förhålla sig till hela moralpaketet och dels till den religiösa upplevelsen.

Jag är inte säker på att dessa två egentligen hänger ihop.
Men om man inte erkänner eller uppfattar den religiösa upplevelsen så blir diskussionen helt ointressant.

Jag är kluven till celibatet, men ser ändå vissa poänger med det. Jag kan i och för sig tänka mig kvinnliga präster på sikt, men det är verkligen inte det viktigaste för mig. Jag är emot att kyrkan viger samkönade par, däremot inte ett civilrättsligt kontrakt som ger samma rättigheter. Jag är emot adoptioner över huvud taget. Gäller alla, även om jag naturligtvis inser att det ibland är nödvändigt. Jag är också emot, vad det nu kallas, att kvinnor i tredje världen, bär och föder barn som andra människor ska adoptera.
Jag är emot all människohandel.

Jag ser inte barn som en rättighet utan som en gåva.

Preventivmedel vill jag verkligen inte förbjuda, där tycker jag att den katolska kyrkan är ute på rätt svag is och det tror jag att den vet om.

Aborter är jag ingen påhejare av, men jag vill inte ändra någon lagstiftning - det är en fråga för den som ställs inför den.

Men jag är framför allt emot att tala om för andra hur de ska leva och handla. Det är en sak mellan dem och deras nära omgivning och, om de ser det så, Gud. Eller åtminstone samvete.

Och framför allt. Det viktiga ligger inte där. Det viktiga ligger i själva upplevelsen. Transcendensen om man så vill.

annannan sa...

Tack för att du tog dig tid och gav ett så utförligt svar. Det är så intressant att resonera med människor bloggledes; det hjälper mig till både insikt och självinsikt.

Här kan man alldeles klart säga att moralpaketet står i vägen för den religiösa upplevelsen för mig. Det står i dörröppningen och hindrar mig från att ens träda in och försöka.

Fast jag vet ju att det finns en massa människor inom kyrkan som liksom du inte håller med om en massa av kyrkans socialmoraliska påbud.

Lik förbannat står dom där, dogmana, som en jättepropp.

Karin S sa...

Annannan,
Jag tror att det är något man bestämmer sig för, att man liksom struntar i logiken. Och då hamnar man i att allt kanske inte går att försvara, men också i att allt det där som media gastar om som viktigt kanske inte är så viktigt.
Men det är just ett aktivt beslut, det löser dig ointe självt.