Så har Sverige då (äntligen?!) fått sin första egna terrorist. Kostymläge, som Gunnar skriver, fast i ärlighetens namn mer apropå Aftonbladet.
Nå, han visade sig vara från Jönköping, och han verkade inte heller vara en del av en större organisation. Dessutom misslyckades han (fumlade antagligen, enligt svensk terroristexpert).
Om det inte vore rätt smaklöst så skulle man kunna säga att Sverige fått den terrorist Sverige förtjänar. En terrorist i nivå med landet, liksom. Ja, en Grönköpingsterrorist, helt enkelt.
Det positiva med Sverige, kan man också säga. Man drar inte till sig eliten - här heller.
Jaja, livet går vidare. Europa något mer skakat än tidigare. Ett skalv som nu även känns i den nordliga periferin.
Alltså. Det europeiska projektet. Har jag dålig koll (ja, antagligen) om jag tänker att det hela är ett jätteexperiment i 1:1 med en helt ny politik som säger att nu ska vi alla vara vänner. Vi ska vara justa och inte ha några handelshinder och vi ska låta folk resa och komma och gå ungefär som de vill så långt det någonsin är möjligt. Vi krigar inte mer, vi har slutat med det, vi är en ny sorts människor nu som har kommit till insikt: Det var inge bra med krig.
Att terrorism är en del av konflikterna på resten av klotet där i stort sett alla numera, trots Europatanken, är inblandade är kanske inte en helt felaktig teori. Och där går det inte att backa?
Och att de omedelbara kommunikationerna, internet, gör både terrorismen och dess bekämpande enklare borde väl också stämma?
Det tråkiga är väl att det knappast finns någon väg tillbaka?
UPPDATERING: Anna Brodow skriver både fint och bra om Lars Vilks och om hur han vågar vara något av en projektionsyta för den konflikt jag försöker ringa in ovan.
Eget tillägg blir att Vilks är en ganska få svenskar som inte hör hemma i Grönköping. Han gör sina grejer på riktigt, och blir även bemött av omvärlden på riktigt. Något rätt många Grönköpingsbor verkar ha svårt att begripa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar