Okej, gårdagens runda. Plocka fram kartan, den som orkar. Boulevard Arago upp till Denfert med lejonet (alternativ stavning Denn Fert), Maria har rätt, liksom hon har även fortsättningsvis. Jag knatar in på Montparnassekyrkogården, vilket Lars så riktigt preciserar.
Där inne finns skulpturen som kunde ha varit en svan (krånglig hals och utbredd vinge) men som visade sig vara en ängel och ett fruntimmer, Gabrielle påpekar Amor och Psyke och jag kan bara beklaga att jag inte kollade vem som huggit fram den. Vidare kan man fundera över om det är ett bra motiv på en gravsten. Ovanligt, väl?
Ut ur Montparnasses begravningsplats och en bra gata, rue Vavin, full av bra affärer - själva deffen kan komma av sig där, och in i Luxembourgträdgården. Lennart svarade två gånger bin och det var också rätt. Båda gångerna. Och Fransyskan H klarade platsen på noll röda sekunder (konstigt uttryck, men jag ser inte felet).
Sammantaget kan man väl säga att det hela var lätt, gissningsvis för lätt. Nästa gång blir det svårare.
17 kommentarer:
Och skorna är nog, när jag tänker efter, det min mamma kallade ett par promenadskor. Såna hatade jag förstås som barn, men nu är jag liksom i hennes ålder. Men logiken består för alla mina barn tyckte att de var jättefula.
Karin,
det här är helt OT, ursäkta. Varken Paris eller vårpromenader.
Men har du sett den här:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=89&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dskymningsljus
"Skymningsljus", en reklamfilm från 1955 som glorifierar Lumalampan men även innehåller fina Stockholmsbilder. Intressant dokument för oss folkhemsdetektiver
Länken kvaddades igen:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=89&returnurl=http://www.filmarkivet.
se/sv/Sok/?q%3dskymningsljus
Haha, och jag som inte ens sett att det rörde sig om ett quiz när jag kommenterade hjortarna... hade alltsâ bara sett promenadskorna och hjortarna. Men för mig kvarstâr denna morgon en frâga: Bin, ok. Men - var?
JCB,
OT alltid välkommet. Ska kolla. Oroa dig inte för länkarna, blogger gör sådär men kör man copy paste rakt av så fungerar det i alla fall. Vill du göra klickbar länk, något jag aldrig orkar, så kör du den här grejen:
texten
Det har Agneta lärt mig och det funkar. Lite elegantare stil, helt enkelt.
Återkommer när jag kollat klippet.
Fransyskan,
Ja, jag såg det, för du var jättesnabb, jag hade liksom inte fått dit allt när du redan hade kommenterat.
Bina är bakom gubbarna i vita kläder, de har kupor där och ordnar kurser för folk som vill lära sig biodling. Då spärrar de av med plastband och sen kör de igång. Jag tror att jag ska gå en sån kurs nån gång. Om jag får ett hus på landet där man kan ha bin...
Merde, den gjorde om grejen.
Jag testar igen.
Nä, det går inte. Den tror att jag vill skapa en länk...
Skymningsljus
Nu gick det. Men du vet ju fortfarande inte hur man gör. Jag får maila grejen. Hörs.
Gravamouren verkar vara en kopia av Canovas Amor%Psyche, minus pilkogret.
http://www.hellenica.de/Griechenland/Mythos/AmorUndPsycheCanova002.html
Ja, jäklar i det! Och så var den mindre också, betydligt mindre. Men så är det visst när man kopierar, i alla fall målningar, att man får inte göra det i samma format.
För mig är Canovas namn sen många år förknippat med en fantasieggande passage i Sten Lundwalls ”Romantikens klassicism”. Där skildras svensken Lars Jacob von Rööks besök i Canovas ateljé i Rom. På begäran av de närvarande damerna beser man i skenet av facklor skulptörens verk.
”Canova höll själv i ljuset och förde det på alla partier av sina skulpturer”, skriver Lundwall. ”Med facklornas hjälp nådde man målet att få de idealsköna bilderna att andas, att förvandlas från död materia till levande natur, levande som en gång antikens sköna modeller varit.”
Ja, jösses, ja: Alla dessa konstfetischister! Nu har de stort stånd att vänta; inget smygande med lamporna här:
http://www.nationalmuseum.se/sv/Besoka-museet/Utstallningar1/Aktuella1/Lust-och-last/
Av recensionerna får man dock intrycket av att det framför allt är pekpinnarna som är resta på den där lust- & lastutställningen. Men det beror förstås på vem man frågar. I en debattartikel i dagens DN menar två konstforskare att de är alltför få - pekpinnarna alltså.
Pekpinnar är man onekligen trött på...
Men jag ska vänta och se, innan jag går igång på det.
Lars o Gabrielle,
Ja, det verkar handla om pekpinnar, snart dyker väl Björklund upp, åtminstone som skällsord.
Man kan skönja två sidor, en som tycker att det är för mycket pekpinnar, och så de där två i DN då som med en lång svårbegriplig text verkar mena att det är för lite. Borde varit mer.
Jag tror jag struntar i den här vändan.
Ska du knata runt i katakomberna nu? Ingång vid Place Denfert-Rochereau, minns jag från när jag var där.
Magnus,
Stämmer, de är rätt intressanta, tycker jag. Men jag går inte dit så ofta.
Skicka en kommentar