En sak som är rätt spännande med att skriva på mao-bloggen är kommentarerna där. Det är ett helt annat gäng som kommenterar än i resten av bloggosfären. Några förefaller stå rätt nära sverigedemokraterna eller helt enkelt vara medlemmar, och nånstans tycker jag att det är rätt nyttigt att pröva sina åsikter mot andras. Motstånd.
Var går egentligen gränserna? Vad tycker jag själv egentligen? Och om jag nu tycker som jag gör, varifrån kommer den åsikten?
Jag har ju liksom en svensk närmast folkpartistisk åsiktsbank med mig från Sverige. Den har nötts och blötts i femton år mot franska åsikter. Ofta är det franska sammanhanget tydligare, mer polemiskt. Fransyskan jag skriver om är rätt typisk. Men också den franska högern är rätt typisk, mer typisk än den svenska. Mer uttalad.
Och det finns något konkret i grunden som lever kvar, revolutionen och dess följder. En sorts urkonflikt att falla tillbaka på för alla.
I Sverige blir jag ofta fundersam för åsikterna verkar skilja sig så lite åt många gånger, viktigt, kanske viktigast, både på höger och vänsterskalan är att hålla sig inom det politiskt korrekta fältet. Som man på sätt och vis låter motståndaren definiera.
Där ligger kanske också en skillnad. Fransmän är mindre benägna att låta just åsiktsmotståndaren bestämma spelreglerna.
Och jag kan ju bara konstatera att somliga svenska folkpartiåsikter har jag kvar. Andra verkar jag ha tappat bort någonstans på vägen.
Kanske är det åldern som gör sitt till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar