måndag 14 april 2008

mina jobb

Som jag skrev på mao-bloggen så är jag inte speciellt förvånad längre över skolans bedrövliga tillstånd, den tycks ha nedrustat sig själv i självklart samarbete med främst socialdemokratin, men även de borgerliga partierna har förmodligen en del av ansvaret.
SvDs ledare igår säger ungefär vad som finns att säga.
Jag vet faktiskt inte vad som är mest upprörande i det här.
Jag tror bara att det hela inte kan fortgå längre, och att några generationer lärare och elever är hopplöst förlorade.

Man kan, som jämförelse, titta på de tidiga modernisterna Asplund och Lewentz. De övergick till "funkisen", ritade avskalat och modernt, men de hade sina rötter i ett klassiskt arv och en klassisk utbildning. Har man det kan man tillåta sig avsteg och utvikningar, har man inte det så är man ute på gungfly och svag is.
I arkitekternas fall blev det generationen efter som ritade miljonprogrammet, och sen var den yrkeskåren i princip körd.
Det går fortfarande inte att vara arkitekt i Sverige utan att få höra om att man ritat miljonprogrammet och hur fult det är. Det är lite som att vara ung tysk, antar jag, man är fortfarande ansvarig för Förintelsen i omvärldens ögon. Trots att man inte var född då.

Samma sak gäller egentligen det litterära kulturarvet också.
Och vi står vid vägs ände där med.
Författare kan man inte vara i Sverige idag utan att bli anklagad för att dels vara obegriplig och dels leva på bidrag. Båda anklagelserna har i och för sig ofta fog för sig.

Så vad kan man göra?
Ja, i mitt fall är det ju bara att fortsätta att vara både arkitekt och författare i alla fall. Det är de grejer jag kan.
Båda kan även utövas i andra länder.
Hepp, au boulot!

4 kommentarer:

Jacob C sa...

Du resumerar det moderna projektets problematik på ett tankeväckande sätt utifrån ditt personligt professionella perspektiv. Jag tror att det gäller över hela linjen av konstnärlig verksamhet att man tappat såväl i traditionsförankring som i förtoende hos allmänheten, och att detta delvis hänger samman. Kritiken av det gamla är förstås alltid nödvändig. Men modernismen har sina blinda fläckar, som jag tror att vi inte riktigt gjort upp med än. När man avskärmar sig från den historiska tolkningsgemenskapen hamnar man lätt i atomiserande subjektivism eller i förnuftsmonster till skrivbordsprodukter, som (delar av) miljonprogrammet samt den (också delvis) urskiljningslösa rivningen av Sveriges gamla stadskärnor. Inom skolan kan noteras motsvarande subjektivism(i synnerhet inom humaniora: vad som är viktig kultur kan endast bestämmas av personlig smak) och motsvarande verklighetsfrämmande utopism (läraren får inte undervisa, för eleverna skall själva upptäcka allting).

En viss konservatism eller tröghet är nödvändig för att vi skall förbli människor. Konservatismen är en humanism.

Jacob C sa...

Ursäkta: "urskillningslösa" skall det stå.

Karin S sa...

Jacob,
Vi är som vanligt överens, samtidigt... så tror jag att den svenske arkitekten åtminstone är reducerad för alltid till en i konsultledet i byggbranschen, där finns, vad jag kan se, ingen återvändo. Det enda den enskilde arkitekten kan göra är att söka sig annorlunda uppdrag. Men det mesta byggs av storföretag eller för allmänna medel, de små uppdragen lyser verkligen med sin frånvaro.

Utländska arkitekter som inbjudits för att rita i Sverige, Henning Larsen (dansk - bostäder i Sthlm) och Moneo (spanjor - moderna museet, Sthlm) t ex har båda blivit mycket besvikna över resultatet och helt häpna över arkitektens roll (eller snarare brist på).

I såna fall tror jag nästan mer på att vara svensk författare, trots allt. Där har man kvar en del av initiativet och kontrollen över den egna verksamheten. Om än inte allt.

Men visst måste vi göra upp med både modernism och postmodernism! Kanske kan det bara göras inom skolan och utbildningsväsendet egentligen.

Min egen årskull på arkitektlinjen försökte på sätt och vis, det var rätt spännande, vi gav en del gamla lärare en hel del huvudbry, men sen, mot Skanska var det ju inte så lätt längre...

Aloysius sa...

Mycket intressant. En del av detta hade arkitektbekanta sökt sätta ord på men inte alldeles lyckats med.

Håller helt och hållet med om den frihet som en solid grund och djupa rötter kan möjliggöra.