Med Cartier Bresson stiftade jag alltså bekantskap i nittonårsåldern. Köpte även en liten bok med hans foto som jag har kvar än. CB är dagsljusets fotograf. Inget öga från den tiden ser klarare än hans, tror jag.
Och det var först då jag kom hit som jag fick upp ögonen för Brassaï, hans nattliga motsvarighet. Brassaï är rolig för han plåtade mycket i de kvarter vi bor. Pissoarer, den första snön i skymningen, en ensam prostituerad på trottoaren. Hans mest kända bilder finns i boken Paris de nuit, Nattens Paris från 1933. Den är mycket fin för den som gillar undergångsromantiska stämningar.
Den bild jag valt här är inte särskilt representativ för honom, den är alldeles för brutal. Brutaliteten lämnar han ofta åt oss att fylla i själva i vanliga fall. Samtidigt är det därför jag gillar den.
Livet - är brutalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar