Farmor i den svenska litteraturen är tydligen en krutgumma, vad än Mazzarella säger, eller för resten, hon stirrar sig blind på farmor i samtiden.
Farmor har inte i samtiden att göra!
Farmor befinner sig i historien, i slutna minnesrum och i bortrivna småstäder. Där rucklen står kvar i centrum istället för det på sjuttiotalet nybyggda Domus. Jag tror man slet själen ur den svenska romanen då man bombade de svenska småstädernas centrum. Jag menar allvar!
Vem kan skriva en mustig roman om ett Domusvaruhus på sjuttiotalet?
Det är fömodligen ingen slump att ingen har försökt. Om man säger så.
Fast några romaner skrevs också efter det svenska Hiroshima i stadsmiljö. Författarna letade upp kvarter som Ekmans ”Pukehornet” och Östergrens Hornsgatan med omnejd.
Det måste finnas ett myller i en roman, ett myller som bara en ickesegregerad stad kan tillhandahålla.
Så inte ens Stockholm förslår längre.
OMG dessa förbannade getton av barnvagnskörare. Var finns originalen, pilsnergubbarna eller om man så vill kvartersblatten? Baronessan på dekis?
Människorna med sin historia i legering med själva stadens?
Inte i Hammarbysjöstad i alla fall. Och inte på Söder och inte på Kungsholmen.
Fast kanske att det fortfarande går, om man letar och lever i staden, i Stockholm.
Men jag kan det inte.
Jag ser bara massorna som rör sig blint i köpgalleriorna. De är fullkomligt anonyma och likadana allihop.
Men just därför borde jag inte klaga, jag bor i en riktig stad, en stad som fortfarande kan tillhandahålla romaner. Men än är jag inte där, i denna stads romanhjärta. Kanske kommer det en dag, jag hoppas det. Jag önskar det verkligen, för ingenting är så roligt som att skriva romaner.
6 kommentarer:
Men Karin, förväntar du dig inte något av Sverige som Sverige aldrig haft, inte har och kanske inte kan få? Sverige är ett homogent land i utkankten av Europa. Men släpper du ner barnvagnskörarna i Bukarest eller Snatiago så blir de original för i ett globalt perspektiv är ju svenskarna knappast vanliga, snarare extrema, eller hur?
För 75 år sedan var pilsnergubbarna kanske fler, var de verkligen original då, eller vanliga ganska homogena svenskar? Klassmarkörerna har ändrats men jag är inte så säker på att Sverige någonsin varit heterogent. Och som sagt, man kan nog inte kräva det heller.
Jag tänker på detta i den här staden där alla man möter typ "är från Indonesien man min fru är tyska som är uppväxt i Brasilien så vi pratar fyra språk hemmma". Vår familj är jättevanlig här, vilket jag aldrig kände i Paris där jag alltid var annorlunda. Eller när man går in i en fotoaffär och alla som jobbar där är ortodoxa judar, med korkskruvslockar och allt. Ett snäpp till på multikulti-skalan alltså.
Min slutledning är alltså att man borde kunna skriva den stora svenska samtidsromanen nu om man kunde göra det för hundra år sedan(även om jag inte heller tycker att barnvagnskörarna känns som jätespännande karaktärer) - det är bara att sätta igång!
Hm,
Jo, det gör jag kanske, fast jag håller inte med.
Sverige VAR ett homogent land, det ligger dock fortfarande i utkanten av Europa.
Sverige idag är väl i och för sig mindre homogent när en miljon människor är invandrare i första eller andra generationen eller vad det är.
Grejen är bara att man måste göra en roadmovie för att få in dem i samma roman. Man måste köra en jäkla massa bil eller åka en jädra massa buss för att få ihop nya och gamla svenskar, olika samhällsskikt etc.
Här i Paris slipper jag det. Här bor araber och grevinnor i samma kvarter fortfarande, även om det i och för sig håller på att förändras i den svenska riktningen här också.
I vårt kvarter är vi inte ensamma om att vara som vi är, säg att 20% eller nåt är som vi. Fast det där beror nog på kvarter.
Vad jag snöat in på är dock förbindelsen mellan den klassiska (borgerliga) romanen och staden. I Sveriges fall småstaden då. Jag menar Dickens, Dostojevskij och Stendahl hade störres städer och skrev större romaner, men Bergman, Söderberg och Strindberg fick ändå ihop något i samma andas barn.
Det är SEN det inte går längre. Eller snarare, traditionen kom av sig, och det ungefär samtidigt som stadskärnan försvann och folk flyttades ut i städernas periferi.
80-90% av de svenska hushållen bor i bostad prodcerad under efterkrigstiden. Vilka rötter ger det?
Att det är en helt annan sak i USA tar jag för givet och i övrigt ger jag dig rätt: Klart att det måste gå att skriva även den stora svenska samtidsromanen.
Men hur den ska se ut har jag ingen aning om.
Mmm och om man talar om Usa bor säkert 90% i bostäder som producerats efter Vietnamnkriget. Här är det ju löjligt historielöst, de har heller ingen aning om vad som händer i resten av världen. Trots att "alla" kommer någon annanstans ifrån.
De har väl inte samma litteraturhistoria heller. Men jag kan alldeles för lite för att veta. Edith Warton kanske? Hon skrev väl borgerliga romaner Annars känns det som om Faulkner, Hemmingway, Steinbeck och alla andra stora amerikaner mest var ute i naturen, mindre i städernas gytter. Men nu skriver jag verkligen om saker jag inte kan något om.
Och, du är inte den enda som inte vet hur den svenska samtidsromanen ska se ut, ingen verkar ju veta det! Jag läser bara böcker om/av judar hela tiden, varför gör jag det? Men de är lätt roligare än barnvagnskörarna!
jag har också dålig koll på amerikansk litteratur, och den där sortens roman antar jag är en europeisk företeelse.
Sverige och USA verkar ha vissa likheter om än även skillnader.
Judar har väl i och för sig ofta koll just på sin historia? Kanske är det därför.
Aha kanske det? Romanerna brukar iallfall alltid innehålla någon historieberättande gammal gubbe. Mycket om hur det var förr, innan kriget, innan flykten...Rötterna är nog av förklarliga skäl väldigt viktiga för judar. De kunde ju inte välja själva att förstöra/flytta ur sina gamla hus, det belslutet togs av andra.
Jo, under ett par tusen år eller så.
Skicka en kommentar