Miljonprogrammet

- Det är klart att ni ska bada medan ni är unga, lär farfar ha sagt då han såg den nya lägenheten i Bollmora. Kaklet var bländande vitt och plastmattan på golvet grön som en frodig gräsmatta. Porslinet från Gustavsberg hade inte ett jack och kranarna blänkte som kronjuvelerna på Towern.
I rummen glänste ljusgrå linoleum utan en skråma och solen lyste rakt igenom bostaden som svävade ovan trädtopparna. Taggiga bortdisande skogsiluetter så långt ögat nådde. Åt alla håll.
Här kunde man ha ett litet barn, här fanns varmt vatten och badkar. Här fanns tvättstuga i källaren med ett tjugotal maskiner - alla de stävande höghusskeppen skulle ju betjänas - och centrifuger vars ylande fick betongelementen att tjutande stämma in i vibrationerna.
Här doftade vittvätt och stekt lök, bonvax och bruna bönor.
Jag förmodar att man tänkte att nu, äntligen skulle allt ont vara utplånat. Lössen och tuberklerna skulle aldrig få fäste, aldrig ett utrymme att gömma sig i. På betongen klistrades tapeterna och golvmattan direkt, här fanns inga mellanrum och smitvägar.
Jag gissar att man faktiskt trodde att till och med fotvårtorna, dessa beskedliga kräk, skulle kunna utrotas ity de inte skulle få något fäste.
Mammorna hade levanger och såpa, klorin och skurhinkar. I tvättstugorna stod moppar och långskaftade sopborstar givakt.
Det skimrade och glänste och en och annan såpbubbla som drev ut över trädtopparna från någon balkong blev det nog också.
Ty marken kryllade snart av små larvande barn.
Skolorna exploderade och i dem talades alla dialekter.
I detta Klondyke till förort hade jag alltid nyutexaminerade lärare, drygt tjugo år gamla. De talade dalmål, norrländska och skånska.
Liksom resten av kommunens invånare.


Jag testar ovan att lägga ut en text ur en grej jag håller på med. Vi får se om den blir kvar.