söndag 7 september 2008

Skolstart

Så har vi skrivit in de stora barnen i en privatskola, och de har börjat, första veckan avklarad med nya listor på skrivhäften och övningsböcker varje kväll. Ett föräldramöte överstökat. Slutsatsen är att barnen, i det här fallet elva-åringar som börjar högstadiet (jo, man gör det vid elva års ålder i Frankrike, efter ett låg- och mellanstadium om fem år) allra mest ska lära sig utantill. I matte ska definitioner kunnas utantill, i franska kommer verben gås igenom under året och man ska kunna skriva dem. Utantill. I tyska och engelska måste man förstås lära sig rubbhet utantill, både muntiligt och skriftligt, och man ska dessutom jobba lite varje dag. Är någon som lärt sig ett främmande språk eller att spela ett instrument förvånad?
I historia och geografi behöver man inte kunna utantill, men man ska kunna redogöra för sammanhang och förlopp och man ska kunna stava de ämnesspecifika orden - ja, man får väl säga utantill.
Man ska komma i tid, man får inte ha gymnastikskor eller gymnastikkläder på lektionstid, man får inte vara tatuerad eller visa magen eller rumpan osv. Man ska hälsa artigt och bete sig kamratligt mot sina kamrater. Och så vidare.

Gissa om trycket på de privata skolorna är enormt? Jo, så är det.

Under sommaren skulle elvaåringen läsa en bok av Kipling, inte jungelboken, några noveller av Maupassant, Tistou - en fransk barnboksklassiker som även jag läste som barn - den kom då, och en skönlitterär framställning av Jesu liv, för barn.
Under skolåret kommer de läsa Odysseen, några av Ovidius Metamorfoser och Lukas evangelium. I historia kommer de jobba med antiken.
Nästa år börjar de som vill med latin, men det rekommenderas varmt.

Trettonåringens skolår har jag inte kläm på än, eftersom föräldramötet ännu inte ägt rum.
Dock hade även hon några skönlitterära böcker att läsa under sommaren, Musketörerna, en bok av Colette och en av Jules Verne.

Första provet blir på sommarläsningen.

Allt detta apropå på det här, som jag hittade via Bernur.

F ö har trettonåringen fått en mobiltelefon i födelsedagspresent. Hon var en av de sista i sin bekantskapskrets som fick en. (Hon fick inte en som kostade 3500 spänn.) Egentligen menar jag att hon inte behöver den.
Man kan stå emot samtidens krav på slätstrukenhet och anpassning, masskonsumtion och oreflekterat babblande - i viss mån. Hjälpt av en institution som den skola våra barn går i går det bättre, men ibland måste man falla till föga och "vara som alla andra".
Hur långt ska man driva sina barn i att vara annorlunda, att omfatta andra värderingar än majoriteten? Det är lättare för en vuxen att vara avvikande och att hitta likasinnade, som barn är man utlämnad åt den omgivning man råkar hamna i.
Högstadiet i Sverige på sjuttiotalet var rätt mycket en mardröm.
Högstadiet i Frankrike i efterdyningarn av -68 i den publika skolan var, som jag uppfattat det, också i viss mån en mardröm. Om man råkade vara katolik, eller om man råkade ha ett namn med adelspartikel, eller om man bara råkade vara mindre övertygad om den skränande majoritetens rättfärdighet.

Nu får vi se hur det går.

19 kommentarer:

Per Hallin sa...

Bra inlägg!
För min egen del är det viktigt att ha möjlighet att välja skola för mina barn. Detta var inte fallet när jag växte upp och fick stå ut med riktigt en riktigt dålig skola och ett lärarkollegium under all kritik.
Därför är det viktigt att försvara rätten/möjligheten att välja skola.

Karin S sa...

Tack, Per!
Jag skrev med en viss ilska. Debatten om den svenska skolan gör mig arg. Liksom du har jag genomgått det svenska skolsystemet på den tiden man egentligen inte hade något val alls.
Min sammanfattning, styrkt av Göran Häggs Välfärdsåren som satte in min erfarenhet i ett sammanhang, är att lågstadiet var okej, mellan- och högstadiet rena mörkret och gymnasiets naturvetenskapliga linje i en innerstadsskola i Sthlm utmärkt.
Hälften av tiden under all kritik, alltså... Och det var då det. Sen dess har ju resultaten i den svenska skolan enligt internationella undersökningar konstant sjunkit.

Björn sa...

Jag håller med. Det ska vara mer utantillärning, för man behöver något att utgå ifrån, gedigna kunskaper som finns kvar. Tyvärr är det så med gurus som H-Å Scherp att de tror att detta är "ytliga kunskaper", när det i själva verket är tvärtom.
På IB på gymnasiet läser vi 15 litterära verk på 2 år, arbetar i 4veckor med varje bok, och rubbet examineras på slutet, av externa bedömare. Dessa elever, som inte har något att säga till om, som inte kan stava till ordet 'elevdemokrati' är de mest nöjda eleverna på vår skola - och då fick vår skola.

Björn sa...

"och då fick vår skola" ändå högt betyg av Skolverket på deras bedömning i våras, skulle jag ha skrivit ...

Karin S sa...

Jo, Björn, vi är överens och vi är väl inte helt ensamma om att ha kommit fram till vad vi säger här.
Din skola verkar helt ok, och det finns säkert fler väl fungerande skolor i Sverige, men det är inte dem man hör talas om.

Karin S sa...

För resten, det finns en massa skolor som inte fungerar bra här också. Samma debatt som i Sverige mao. Fast större delar av lärarkåren verkar tycka ungefär som du och jag här. Det har jag förundrats över förr, de röstar vänster och är rejält kulturkonservativa. En rätt okej kombination.

Jacob C sa...

Tack för denna inblick. Länkades hit från PJ Anders Linder i blogg SvD. När man läser detta inser man vad man gått miste om i 80-talets svenska skola.

Therese sa...

Åh, nu känner jag väldigt starkt att jag vill gå i fransk privatskola.

Karin S sa...

Jacob och Therese,
Jo, man känner sig lite blåst, det gör man.
ag brukar fundera på vad jag gjorde istället då jag var i elva tolvårsåldern (och även senare). För inte gjorde jag några läxor. Och jag kommer fram till att jag var ute och lekte, gjorde bus och läste mycket skönlitteratur. Men läsningen var rätt ostrukturerad, den styrdes av vad mina föräldrar satte i mina händer, och då var det väl rätt okej, i övrigt läste jag vad som fanns på biblioteket.
Nåja, det kunde varit värre.
Men det kunde även varit bättre, inser jag nu.

Å andra sidan, franska barn har inte så mycket tid för lek och fria aktiviteter som svenska. Om det nu är bra eller dåligt, jag vet inte riktigt.

Bengt O. sa...

Björn: Du skriver om "International Baccalaureat" va'? Finns det i Sverige? Är det lagligt?

Bodil Z sa...

Det där med utantillinlärning i just den åldern är enligt seriös inlärningsforskning klokt och vettigt. I just den åldern - före puberteten - har barnen en helt annan kapacitet att lära texter, tal, formler utantill än vad de har längre fram. Hoppar skolan över (av flummighet eller anpasslighet till något tillfälligt mode) att utnyttja den här förmågan som finns i just den åldern är detta tillfälle sedan för alltid förlorat. Det är ett drömläge att i tidaga tonår ha stora untantillkunskaper att "jonglera med" och bygga egna tankar och resonemang på.

Karin S sa...

Å, Bodil, det känns som man är ännu mer blåst!
Men den grejen utnyttjar de nog här, faktiskt, ungarna har lärt sig utantill genom låg- och mellanstadiet också. Dikter och verb.

Fast vi lärde oss ändå stava. Väl?

Anonym sa...

Att lära sig utantill måste ju vara ett enormt slöseri med tid och kraft. Viss grammatik, en del årtal och länder, visst. Men att utantill-inlärning som princip fyller bara ett behov - att visa vilken makt och disciplin man har över barnen.

Jacob C sa...

Anonym

Synd att du bara ser det så. Är det inte t.ex. så att uttantillinlärning av sånger och texter är något som artister och skådespelar håller på en hel del med och som även kan vara en källa till glädje både för en själv och för andra.

I vår skriftliga kultur är i och för sig mycket av den uttantillinlärning, som man var nödvändig i muntliga kulturer, inte längre behövlig. Men jag tror att det finns något att hämta för oss människor som kulturella varelser i viss uttantilllärning.

Det borde kunna få ingå i en allsidig och rikt bildande skolgång att till exempel få lära sig några dikter utantill och lära sig framföra dem på ett bra sätt.

Jag tror även på uttantillinlärning när det gäller att lära in vissa begrepp samt standardförklaringar till exempelvis ett historiskt skeende. Att t.ex. lära sig fyra orsaker till första världskriget eller fem aspekter på vad romantiken innebär gör att man får vidgad tillgång till ett begrepps fulla intension och därmed effektiva verktyg för att kunna följa och föra intellektuella samtal. Naturligtvis måste detta paras med successiv träning i analytiskt tänkande, formande av elevens kreativa sinnelag samt övningar i att uttrycka sig i tal och skrift.

Anonym sa...

Det jag tycker är extremt intressant med de inlägg som ni har gjort (förutom Anonyms, som inte är jag, nota bene) är den uppenbara bristen på hygglig syntax och många stavfel. Utantillärning -
eller lära sig fyra orsaker till första världskriget ? Är ni helt tossiga i er brist på analys ? Skadad av välfärdsåren - var du glad för att det var gratis. Och sedan den oerhört sorgliga press ni vill lägga på era barn därför att era egna erfarenheter uppenbarligen inte var toppen (yes, det går an att börja meningar med och, väx upp). Jag tycker det är sorgligt att ni inte har mer tilltro till era söner och döttrar.

Karin S sa...

Anonyma kommentatorer,

Jag låter era kommentarer stå och tala för sig själva.
Fortsättningsvis tar jag dock bort dylika.

Björn sa...

Jag kommer från en släkt där de äldre hade låg utbildningsnivå - vanligast var 5-6 års grundskola, inget mer. Jag minns som barn hur de kunde rabbla långa psalmverser och bibelcitat. Men deras allmänbildning var låg, deras skriv- och läskunskaper dåliga. Det var i mina ögon en sorts maktutövning från kyrkan och skolan. Under sina få utbildningsår hade de fått lära sig att rabbla Guds ord. Inte ifrågasätta, inte tänka, inte använda sin kreativa förmåga.

Karin S sa...

Björn,
På min pappas sida har jag ungefär samma bakgrund som du. Visst fanns det maktutövning i det, helt klart. Och stryk fick de, barnen.
Det finns nog ingen som vill tillbaka till det som var då.
Men själva utantillärandet kan ju ha poänger ändå. Frågan är snarare VAD man ska lära sig utantill, inte OM man ska lära sig något.

Mina barn som går i fransk skola har i låg- och mellanstadiet lärt sig dikter och små korta med franska mått mätt klassiska stycken, som några fabler av La Fontaine. Det som varit fantastiskt med det är att deras pappa och farmor och farfar kunde samma stycken.
Kanon, menar jag, är just det. Texter som lever vidare.

Men för svensk del är det arvet, som du säger, psalmverser och Fänrik Ståhls sägner och vad det nu kan vara, och det är brutet.
Jag tror att det även finns nackdelar med det brottet även om det naturligtvis inte kan göras ogjort.

hans sa...

det ar en falsk dikotomi att man antingen sysslar med 'utantillinlarning' eller med mer akta och djupare larande. min blygsamma syn ar att bade behovs och att den ena ar beroende av den andra:
'utantillinlarning' ger mig verktyg (begrepp, grunlaggande samband, bakgrund, etc.) som jag sedan anvander for att resonera vidare och friare; att borja resonera vitt och fritt utan att ha en forankring i basala begrepp och sammanhang torde vara frustrerande for bade utovare och ahorare.