Nyanser

Tänker fortfarande på filmen jag såg, på den incident som blev avgörande för att den här svarta killen skulle bli utkastad ur skolan. I den har franskaläraren en roll som inte är helt enkel. Dagen innan har det varit det som kallas conseil de classe, då samlas alla lärare, två elevrepresentanter och två representanter för föräldrarna och eleverna gås igenom en och en och utöver betygen så får de ett kort skriftligt omdöme som alla är överens om.
Tjejerna som är elevrepresentanter sitter och fnittrar och äter kakor och beter sig som riktigt vidriga tonårstjejer en stund under mötet.
Nå, nästa dag är det alltså franska och mitt i lektionen där de talar om dikter så kommer vad som sas under conseil de classe upp. Läraren blir till slut arg och undrar vad sjutton det har med dikterna att göra och påstår dessutom att tjejerna väl inte hade lyssnat hela tiden de hade ju suttit och betett sig som "des petasses". Vad man nu översätter det till. Subbor?
Och då utbryter en diskussion och de tycker verkligen inte att läraren har rätt att kalla dem petasser och han svarar att jag har inte sagt att ni är petasser, vad jag sa var att för ett ögonblick uppträdde ni som sådana.
Och den svarte killen lägger sig i och det är så grälet uppstår.
Och sen är ryktet i svang. Franskalärararen kallar tjejerna för petasser.
Han fattar liksom själv att de nyanser han faktiskt använde sig av köper ingen. Inte rektor, inte kollegorna, och framför allt inte eleverna.

Och den här diskussionen känner jag så väl igen. Uppför dig inte som en idiot! gapar jag till min tonåring.
Mamma säger att jag är en idot, säger hon sen till sin far...

Som om man måste tala i pratbubblor hela tiden, som om det inte fanns några nyanser i språken?!
Och där någonstans ligger kanske just misslyckandet. Han, franskaläraren, får inte dessa trettonåringar att förstå nyanserna.
Kanske går det inte att få trettonåringar att begripa nyanser. Generellt. Även om de flesta kommer att förstå dem senare.
Återigen, vi diskuterade detta, jag och dottern på väg hem, och hon påstod att hon begrep men tillade: Men han borde inte ha sagt det ändå.

Suck. Det är klart att han borde ha sagt det ändå. Men ändå inte? Just med tanke på mottagaren? Eller så borde han sagt det ändå, eftersom hans uppgift är att få dessa trettonåringar att förstå just det. Med en dåres envishet, alltså.

Och en grej till, alldeles i slutet av filmen så svarar eleverna en och en på vad de lärt sig under året, de har alla något att komma med. Utom sista scen: En flicka stannar kvar medan de andra går ut. Magistern, säger hon. Ja? Jag har inte lärt mig något i år. Men det kan inte vara sant, säger han med emfas. Jo, säger hon, det är så svårt att förstå...

Och där slutar filmen. Ett totalt misslyckande och ett halvt? På trettio? Tja, det kanske är så det är?