Jobb

Ni kanske undrar vad jag håller på med?
Nähä. Inte det.
Nänä. Dåså.

Jag skriver, jag skriver om en uppväxt som liknar min men som inte riktigt är det ändå. Jag skriver om paret Lindqvist, minns ni dem?
De var ikoner för det jag numera, i mitt stilla sinne, kallar knullvänstern.
Jag vet, det låter inte vackert.
Det var inte särskilt vackert heller.

Borta är Martin Birks isrosor på fönstren, borta är den vita snön som lägger sig på fönsterblecket. Borta är kyrkklockorna som säger bing bång. Kvar är folkhemmet och den söndersmulade moralen. Moral?

Det är en märklig känsla att skriva om en tid som jag trodde var genomskriven, av min generation. Men jag märker att den inte alls är det. De senaste åren har jag läst Underdog av Torbjörn Flygt, den har inte ett dugg med min uppväxt att göra, mest för att den är så sällsamt rotlös. De där människorna flyter omkring utan förankring. Det finns en jordbrukande morfar, det minns jag, men det är också allt. Resten då?
Och så har jag läst Alakoskis Svinalängorna som inte heller har mycket med min uppväxt att göra. Visserligen fanns de supande finnarna i förorten, inte tu tal om det. Men de bodde inte i samma hus som vi, det fanns skikt, även i Folkhemmet. Och det är väl i och för sig Alakoski också inne på. Jag tyckte inte att den var så dålig, snarare rätt bra i all sin enkelhet.
Och så har jag läst Linderborgs Mig äger ingen och den tyckte jag var sämre, sämre därför att den täckte in så lite. Jaha, en supande pappa som var metallarbetare. Men resten då? Ja, det får vi veta mycket lite om, och en roman, menar jag, ska ta ett så stort grepp som möjligt på själva samhället.
En riktig roman ska, likt Bergmans Farmor och Vår Herre för att ta ett exempel, ha med både de fattigaste hjonen och en adlig person - helst i samma släkt. Åtminstone i samma by, som i Delblancs Hedeby, eller för all del, Ekmans Katrineholm.
I Söderbergs prosa kryllar det av pauvres honteux-er. I alla de här författarnas böcker finner man också judar och skojare, bankrutta bankirer och scharlataner inom olika gebit. Ett tvärsnitt av befolkningen. Och vilken är förutsättningen? Jo, en stad. En småstad som Wadköping eller Valmsta räcker, men en riktig stad ska till.

Men i förortens tidevarv är vi noga uppdelade, här blandas vi inte längre. Inte alls. Ska man skriva det jag kallar en "riktig roman" så måste man... Ja, köra en jävla massa bil, man springer liksom aldrig på någon spontant på trottoaren. Och så måste man hitta på. Och det var väl för all del vad de gjorde också.
Man kan för all del gå på universitetet, då får man lite blandning, men jag är inte säker på att man får med allt, där heller. Ja, i romanen alltså.

Hur som helst, de här uppväxtskildringarna jag läst har alla haft sina kvaliteter, förutom att jag då saknar kvacksalvare och falska baroner, men de har inte mycket med min uppväxt att göra.
När jag tänker på mina föräldrar och deras vänner så inser jag att de var delaktiga i och positiva till det samhälle de var med om att skapa. Javisst, i den lilla skalan. Men ändå. Min mamma och hennes vänner behövde inte klaga över tunna röster. De blev uppringda och föreslagna politiska uppdrag. De startade föreningar och gjorde karriär.
Vem skriver deras historia?

Det är där jag känner att det finns ett utrymme för något annat. Alla söp inte, alla var inte frikyrkliga och eländiga och uppvuxna i Norrland heller.
Det stora flertalet jobbade och skördade.
Det är mer än vad jag kan säga att jag gör.

Hej.