Barndomsskildringar

Läser Coetzees Pojkår och har läst ungefär halva. Som författarbarndom är den sig ganska lik. Tänker på Oz som jag läste senast i genren och som var mycket mer utförlig då han utredde sina gamla släktingar och deras europeiska historia. Coetzee är mer hårdkokt och har mer av ett bevarat barnperspektiv, inte så mycket förklaringar. De vuxnas värld är obegriplig och det får man leva med.
Hans båda föräldrar har förstås olika bakgrund men det i allra högsta grad mindre utrett hur. Mamman kommer från en farm, pappan vet jag inte än. Jag får läsa klart först.

Båda har de sen ett besvärligt förhållande till kamrater och skola. Coetzee mer, som jag minns nu. Båda har minnen av kriget, förstås, och av böcker de läst.

Men vad som slår mig är hur mycket de minns av vardagen med sina mammor, båda två. Mammor som är hemma och tar hand om dem och sopar och lagar mat. Och som älskar sina pojkar, i Coetzees fall på ett ibland nästan kvävande sätt.

För en tid sen läste jag Agens von Krusenstjerna, också en uppväxtskildring. I den tog mamman inte någon större plats. Hon var liksom en avståndsfigur och sen blev hon sjuk och försvann.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att hemmafrun säkert är en historisk parentes som det påstås.
Vad skriver egentligen min generation och yngre om sina mammor?
Ingenting?
Kanske det. Det verkar ju som om de hellre skriver om sina pappor.

Och sanningen är väl förstås också att vi inte har samma slags minnen av våra mammor som Coetzee och Oz har. De var inte hemmafruar. Vi var sällan ensamma med dem. Eller?

Själv har jag nästan inga alls minnen av min mamma från barndomen. Och då växte jag ändå upp med henne. Men hon jobbade, jag var hos goda vänner på loven, hos pappa i helger och på andra lov, ibland var jag förstås hemma också och ibland reste vi och då minns jag det. Men det där med någon som finns där och sopar kan jag glömma.
Sydde gjorde hon ibland - det stämmer. Läste böcker, gick på bio med mig, och en massa annat, men vi var inte hemma och sopade.
Aldrig.
Och ändå, måste hon ju, ibland ha varit det?
Deras barndomar liknar mer min mammas barndom, än min. Inte så konstigt för de är mer jämnåriga.

Jag vet inte vad som är att föredra, vad gäller barndom, man har ju den man har, men det är uppenbart att min och min generations (drar jag till med, men så borde det vara) är mer splittrad.

Både Coetzee och Oz har dåligt samvete för sina mammors skull. Mammorna var instängda i en kvinnoroll som var snäv och inte passade dem. Oz mamma dog, Coetzees ville cykla men slutade för hon blev så trackad av sin man och sina söner.
Och sönerna liksom känner det där och får ont i samvetet.

Jag tror inte att jag har ett dugg ont i samvetet för min mammas skull.
Nej, inte ett dugg. Det var inte särskilt synd om henne.

Och det blir det en annan sorts barndom av, och en annan sorts barndomsskildring. Obestridligen.