söndag 13 december 2009

En skön själs bekännelse

Andreas Birath bloggar. Här gör han en sammanfattning som snarare blir ett antal frågor, efter dels den utställning av föreställande måleri (som för övrigt fortfarande håller på till slutet av januari) på Vasa Konsthall i Göteborg och dels sommarens utställning av föreställande måleri i somras på Edsvikens konsthall som resulterade i den s k "Figurationsdebatten".

Svaret på de frågor Andreas ställer är säkert komplext. Jag kan se flera och det finns säkert ännu fler. Det första är att den här sortens måleri är nytt (nytt efter modernismens och postmodernismens avbrott) i Sverige. Skolan däremot är helt ny och fortfarande okänd, Odd Nerdrum är förmodligen mer känd i ett svenskt sammanhang, men han är ju norsk. Det figurativa traditionsbundna måleriet, har för de flesta utomstående inget självklart fäste än i Sverige.
Man vet helt enkelt inte att det existerar.

Och så har vi då, förstås, det motstånd mot saken som vi sett exempel på i pressen. Hur utbrett det här motståndet är vet jag inte riktigt. Att några få skribenter med tillgång till stora tidningar är väldigt emot betyder ju inte självklart att folk i gemen är det. Samtidigt misstänker jag att många känner ungefär som jag själv gör:
Det är svårt att förhålla sig till detta. Svårt därför att åtminstone jag själv i hela mitt liv som arkitekt och som på ett amatörmässigt plan intresserad av konst fått höra att så här gör man inte. Ett helt livs indoktrinering är svår att sudda ut.
När Jan Ove Tuv på seminariet jag deltog i gick igenom vad som kännetecknar dagens måleri (utan anspråk på traditionsbundet, snarare med anspråk på modernitet, trots allt) kände jag igen så gott som allt.
Framför allt ska det ska synas i ett verk när det är gjort. Det är väl den läxa jag tagit med mig. Man kan möjligen få använda sig av gamla element, man kan få leka med det gamla, men i slutändan ska det ändå finnas en tydlig årstämpel på det man åstadkommit.
Och då tänker jag främst på arkitektur, men jag antar att samtidskonsten lever med samma regel där.

Men om man nu försöker tänka bort den regeln? Ja, då återstår den situation som borde vara. Jag står framför en målning. Gillar jag den eller inte?
Och i såna fall varför?
Det kräver ett noggrant studium dels av verket och dels inåt i de egna idéerna. Det handlar förmodligen också här om igenkännandets glädje. Något att haka fast vid som knyter an till något man redan sett, känt, gillat.
Eller att man bara tycker att någon av målningarna är jäkligt snygg.

Anna Brodow har sett målningar av en annan figurativ målare, Johan Patricny, som ställs ut i Stockholm just nu och skriver om dem på det sätt Birath frågar efter. Hon tittar, känner efter och redovisar, kommer fram till att resultatet är lite för sockersött.
Men den här sortens recensioner är alltså ovanliga. Istället har debatten handlat om något annat, att vara eller att inte vara, ungefär.

Det är lätt att principiellt ta ställning för att dessa målare ska få måla som de vill. Och att de borde få ett seriöst bemötande.
Men det är svårare att ge detta bemötande. Det kräver i någon mån att man sätter sig in i deras tradition, att man vet vilka de är, att man hänger med i utställningar och vad de gör. Och att man åtminstone gillar nånting, uppriktigt.
Det kräver också ett förhållande till resten av samtidskonsten, enklast vore att helt ta avstånd från den och liksom gå in i en värld av tidlösa porträtt, riddarromantik och änglar, men det går ju inte heller?
Den är ju också en del av det arv vi har att förhålla oss till idag.

Själv har jag alltid gillat de religiösa bilderna, särskilt de kristna, detta också innan jag själv blev aktivt kristen. Jag har tyckt om de valhänta kurbitsmålarnas tolkningar av Jesu liv lika mycket som de klassiska mästarnas. Jag tycker fortfarande om när myten lever, när den tolkas in i vår tid, när unga människor gör mysteriet till sitt - genom att spela upp det, måla det, sjunga det what ever.
Jag tycker att man får rappa bebådelsen - om man gör det på allvar.

Och jag tror, kanske, att en del av problematiken för detta måleri ligger här, särskilt i supermoderna Sverige - det är främmande, det knyter inte an till det vi har sett förut och känner igen. Det har, på ett sätt, inget folkligt i sig. (Säg gärna emot, för jag är inte alls säker.) Fast nu kommer jag själv omedelbart på invändningar, jo, det är klart att detta måleri kan knyta an till det folk läser om och drömmer om - också idag. Sagor och myter lever i allra högsta grad i populärkulturen, så jag har kanske fel.

Men jag tycker naturligtvis också att man får måla bebådelsen igen och igen, och det även på ett klassiskt vis.
Problemet är kanske att det är få bebådelser och många riddare?
För mig då.

Men. Ingenting säger att detta måleri inte kommer att utvecklas. De som nu lär sig har det mesta av sina aktiva liv framför sig. De kommer förändras.
Och det tänker jag i alla fall försöka göra - följa dem på lite avstånd och se vad det blir.
För en sak är ändå säker, detta är något av det mest spännande som händer på konstscenen idag, både i sig självt, och i och med de reaktioner det väcker.

11 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Tack för ett bra och nyanserat inlägg Karin!

Att lära av/använda traditionella tekniker (och kompositioner) kan jag se ett värde av. Men när till och med motiven har insp. (alltför) mycket av det man lär sig av tycker jag att det blir ointressant, alldeles för mycket förövning, för mycket pastisch i dagens negativa mening.

För att jag ska finna det riktigt spännande skulle det krävas att materialet de behandlar blir mer personligt och eget. De behöver uppdatera bildspråket, om de väljer att måla traditionellt.

Karin S sa...

Gunnar,
Ja, jag antar att jag delvis håller med dig, samtidigt GILLAR jag en hel del av den här romantiken och tillbakablickandet.
Att bilderna är svåra att placera i tid kan också vara fint, att kläderna är enkla och så vidare.

Det jag tycker är marigast är nog ljuset, faktiskt. Ateljéljuset eller vad man ska kalla det.

Nu är ju inte allt så, och dessutom kan motiv med svagt ljus OCKSÅ vara fina, men som någon sorts generalitet, så ligger det nog närmast vad jag tänker.

Pratade med min franska familj om det hela idag och någon sa "intellectuellement troublant" om det hela. Och det är nog vad det är.
Intellektuellt förvirrande.

Andreas Birath sa...

Gunnar, jag är en av dem som menar att de konstnärer som målar med ett vad du kallar för uppdaterat bildspråk just genom detta inte alls per automatik blir personliga eller egna. Man blir inte "egen" eller "personlig" bara för att man målar tejpbitar över sitt landskap.

I slutändan borde allt handla om precis det som Karin skriver ovan. "Jag står framför en målning. Gillar jag den eller inte?" Svårare än så ska det inte vara.

Gamla motiv, nya motiv - jag skiter i vilket. Det är gåshuden jag är ute efter. Och om jag ska vara helt ärlig, för jag uppskattar att du är det, så blir ofta det där panikslagna letandet efter ett "personligt" och "eget bildspråk" bara ett filter i vägen.

Karin S sa...

Andreas,
Det jag tänker nu är att jag måste kolla bättre på konsten, i synnerhet verk av de konstnärer jag gillade både på Edsviks och Vasa konsthallar.

Mer än så kan jag liksom inte göra.

Vad gäller det personliga avtrycket får det ju inte bli något sökt, det måste ske naturligt. Jag kan i och för sig tänka mig att det är som med allt lärande, först måste man få in grunderna, när de väl sitter så börjar man automatiskt (och för att det är roligare) pröva lite andra saker. Och då är man kanske på väg ditåt.

Den utvecklingen ser man ju hos många konstnärer när man väl har facit, så det vore ju mycket underligt om inte också ni?...

gunnarstrandberg sa...

Andreas, inte heller jag menar att det uppdaterade bildspråket är den nödvändiga och tillräckliga garanten för det egna eller personliga. Kanske var jag otydlig på den punkten. Men jag tror att det skulle hjälpa mig personligen att bli mer intresserad och nyfiken (ja, fördomsfullt). Öppen inför, så att säga.

Ja, om det egna blir sökt, så tror också jag att det märks och att det faller. Vad kan en göra annat än bara arbeta på, tvinga sig själv till ett ärligt anslag och våga tro? Till slut kommer du att vinna över till och med en skeptiker som jag, det är jag övertygad om.

Och visst, om ett specifikt konstverk faktiskt berör borde varken motiv, teknik, komposition etc. någon roll. Borde, men bara om man inte är intresserad av att förstå varför den berör. Kanske går det inte (alltid) eller så tycker man att det är bortkastad tid, det kan jag förstå. Jag är själv ytterst kluven till kritikens (och den medvetna tolkningens) funktion och ändamål när det gäller konst.

Om jag inte blir berörd funderar jag ofta(re) på varför känslan uteblev. Det slutar kanske inte med att jag bättre förstår varför jag inte berördes av X, men ofta blir jag klokare eller får någon annan insikt. Ofta insikter om vad jag gillar och inte; min personliga smak expanderar och modifieras (självfallet även av det jag berörs av).

Och det är min smak tillsammans med nyfikenhet och intuition som guidar mig till den relativt lilla mängd ny konst jag hinner se och försöka få en reaktion av.

Allt detta sagt så är det såklart underbart när smak och fördomar kommer på skam och man ser något som man inte har låga förväntningar på, och blir alldeles omkullkastad.

Det hela blev lite lösa funderingar ser jag. Men det du skrev handlar slutligen (inser jag nu) om konstkritikens (och tolkningens) vara eller icke-vara för mig, och vad vi ska med den till.

Tack själv för din ärlighet, tycker om din inställning! Det märks att du gör det du måste, att du har ett hundra procent ärligt anslag, och det är (för mig) ett kvalitetstecken om något. Hoppas du inte bryr dig för mycket om vad alla tycker...

gunnarstrandberg sa...

Karin och jag skrev visst samtidigt...

"Vad gäller det personliga avtrycket får det ju inte bli något sökt, det måste ske naturligt. Jag kan i och för sig tänka mig att det är som med allt lärande, först måste man få in grunderna, när de väl sitter så börjar man automatiskt (och för att det är roligare) pröva lite andra saker. Och då är man kanske på väg ditåt.

Den utvecklingen ser man ju hos många konstnärer när man väl har facit, så det vore ju mycket underligt om inte också ni?..."

Exakt så, bra formulerat Karin. Tänkte ex. på Picassomuseet i Barcelona, som är mkt. intressant eftersom man så tydligt ser två linjer i hans tidiga måleri. Den ena är de studier han gör på konstskolorna, där han lär sig grunder och det tekniska, den andra är det han gör på sin fritid som är något helt annat. Det var ur det senare som hans konstnärskap växte, men hade det blivit samma sak utan de där första studierna? Tveksamt.

Jacob C sa...

Jag har besökt utställningen i Vasa konsthall två gånger. Båda gångerna tog det en stund innan jag verkligen skönk in i mitt möte med målningarna. Det var som att stiga in i en annan värld, och det faktum att den inte ser ut som den sorts måleri man har hört skall vara bra, kan ha gjort att det fanns ett motstånd inom mig, trots att jag alltid har varit positiv till denna typ av måleri.

Vid båda mina besök fann jag att målningarna växte allteftersom jag gick omkring bland dem. Jag funderade över vad de betydde för dem som målat. Jag minns ju från sommarens figurationsdebatt att någon kritiker (minns ej vem) inte kunde förstå varför man målade dessa teataliska riddare, varav någon till och med hade en hök! Själv finner jag snarast det faktum att man inte omedelbart förstår intressant. Naturligtvis under förutsättning att bilden ändå väcker någon sorts reaktion, tanke, rörelse. Sen gillade jag även de stora målningarna av Helene Knoop, - det finns något i hennes många kvinnoporträtt som väcker mitt intresse - liksom ett par mindre målningar av en annan norsk målarinna som jag tror hette Hege.

Jag tycker att det är ganska spännande att generationskamrater till mig, uppväxta i samma tid och samhälle som jag, väljer att måla så. Jag tror att det händer något. Jag uppfattar snarare det "otidsenliga" som produktivt än "kitschigt".

Rävjägarn sa...

Vilken bra text! jag såg dig och J.M. i debatten på Bambuser och blev mycket intresserad. Tänk om jag varit där och kunnat prata med er. Just det faktum att man skall kunna läsa av tiden tror jag är något som verkligen irriterar. Se bara på hur hånade nystilarna från 1800-talet fortfarande är. Jag tycker att det är BRA att det kommer andra värderingar än de modernistiska som så länge varit rådande. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det kanske, för vissa, är ett elitistisk sätt att fjärma sig från de vanliga människorna, detta att anamma de figurativa idealen. Modernismen får man väl säga står tämligen högst i kurs bland vanliga Svenssons idag, åtminstone bland de som säger sig ha kulturella intressen. Hur som helst, det är en välkommen debatt och en behövlig förändring.

Karin S sa...

Jacob,
Det är precis vad jag tänker nu att jag borde ha gjort mer. Men det blir väl fler tillfällen.

Rävjägaren,
Ja, jag tror att en sorts IKEA-modernism (ungefär) är väldigt folklig idag. Mycket mer än guldserviser.
Och om jag ska vara elak: vanligt folk tror liksom att de är väldigt medvetna om design då de går på IKEA, Designtorget och det där stället med lådor i svart och vitt vad det nu heter, medan i själva verket är just - folkliga.

Fast jag tror inte de figurativa målare jag stötte på där i Göteborg är några snobbar, snarare människor som drömmer om annat.

Ja, det hade varit kul att ses!

Jacob träffade jag ju, och det var jättekul!

Ravjagarn sa...

Nej, jag tror inte heller att du stötte på några snobbar i Göteborg. Jag tror att det finns många anledningar till varför man tycker om det figurativa, en orsak kan vara identifikation, igenkännande m.m. Däremot ser jag en möjlighet till varför man skulle kunna gilla det och framförallt varför många kritiker blir provocerade (om man tänker baklänges).

Du har helt rätt ang. IKEA-mentaliteten och jag kan tänka mig att detta folkliga stöter borde människor som inte vill vara folkliga.

Andreas Birath sa...

Alltså. Den här kommentarstråden. Tack alla för tankar att ta med sig från datorn. Jag tänker särskilt mycket på Gunnars tanke om att utvecklas genom att fundera på varför man inte berörs av ett verk: Vet inte riktigt om jag håller med. Ska fundera mer på den. Och Jakob, det var väldigt trevligt att få ... prata hål i huvudet på dig efter seminariet. Otroligt peppande att läsa om dina besök på utställningen. Och, jo jag började svara på det där som Gunnar och Karin rör vid, det där om träning först och personligt avtryck. Men det blev så långt att bloggade om det istället.