söndag 6 december 2009

Odödliga verk, Vasa konsthall, Göteborg

Okej, seriöst nu.
Det var alltså en fin dag med seminarium i lokaler tillhörande Chalmers, fattade jag så småningom. Arrangör var konstskolan Florence Academy of Art, som jag även fick veta lite mer om.
Skolan startades (om jag fattat det här rätt nu) i Florens av en amerikansk konstnär vid namn Daniel Graves i början av 90-talet. Eftersom det så småningom visade sig att efterfrågan på platserna var stor och eftersom många av eleverna var amerikaner och nordeuropéer öppnade man för några år sen en filial i Mölndal utanför Göteborg.

Den utställning som var utgångspunkten för det seminarium jag deltog i är alltså en utställning med figurativ konst, måleri och skulptur, utförd på traditionellt vis av svenska och norska konstnärer.
Resultatet var fint.
Motiven klassiska, mest porträtt och modellstudier, men också landskap och och mer fantasifulla motiv som störtade änglar och medeltidssnubbar (ett självporträtt med narrmössa av skolans rektor/lärare, Joakim Ericsson, och en man med en rejäl hjälm). Mitt i alltsammans hängde ett blekt porträtt föreställande någon jag glömt namnet på, som kändes lite... mindre välgjort än många andra målningar, det visade sig vara en Zorn, som även den var till salu.
Just den grejen tyckte jag om, lekfullheten i alltsammans. Och det gäckande i det. Som om man ville mota mina (besökarens) fördomar i grind.

Annars var det lika svårt som på utställningen i Edsvik i somras att komma ihåg att dessa målningar var nygjorda. Några blänkte väl misstänkt nytt, någon målning luktade nytt, man kände oljedoften, ändå blir det en lite lattjo känsla. Man tror sig då och då på en visning på något auktionshus. Men ramarna är utan skavanker (och ofta jättesnygga) och själva målningarnas yta saknar helt sprickor och tecken på tidens tand.
Ändå var alltsammans bra. Det var inte en elevutställning, det var på riktigt.

Tillbaka till seminariet. Man kan fortfarande se det på samma gamla länk.
Själv hade jag stort utbyte av norske Jan-Ove Tuvs föredrag med bildvisning som jag lärde mig mycket av. Han kallar sin konst kitsch. Jag har lite svårt att hänga med där, men som jag fattar det så är kitschen för honom helt enkelt att idag försöka sig på samma uttryck, kompositoner och teknik som de gamla mästarnas. Utan ironi, känslosamt och välgjort.
Jag fattar egentligen inte varför detta ska rubriceras kitsch, för mig är kitschen plastmadonnan med Jesusbarnet i armarna som funkar som ficklampa med sin batteridrivna gloria.
Eller de gråtande barnen och fiskaren med sin snugga och sydväst, Hötorgskonsten.
Kitschen, detta ibland svårfångade begrepp, är när det inte är bra längre. (Även om man kan gilla somligt av det i alla fall.)
För mig alltså.
Men där höll inte Tuv med..

Sen höll Per Bauhn ett jätteintressant föredrag som ni måste kolla på.
Och sen var det alltså panelen.

Men, och det var också kul, utöver att jag träffade några som jag kände lite och några som jag aldrig hade träffat förut, så dök två bloggläsare upp, Jacob och Laura.
Och så pratade jag en lång stund med en arkitekt verksam i Bohuslän som ritar föreställande hus, nej, jag skojade, han ritar helt enkelt traditionella hus.
Han gav mig adressen till sin hemsida, och kolla på den, för de är verkligen jättefina, hans träkåkar!
Även Albert, som han heter, bekräftade den svårighet alla som jobbar med traditionellt hantverk och uttryck har.
Ändå misstänker jag att det är lite enklare för en arkitekt. Snygg spröjs är fortfarande snygg spröjs. Misslyckad spröjs däremot är en styggelse. Men det är det inte frågan om.

Och det är väl egentligen frågan som kvarstår och som på sätt och vis förblir obesvarad: vilken framtid har detta måleri?
Själv tror jag förstås att det har en framtid. Det här är en rörelse som fortfarande är i sin linda, efter det avbrott efterkrigstidens konstundervisning och arkitekturdito lidit av då modernismen gjorde allt annat än just modernismen omöjligt (vilken konstig mening), så anar jag ett behov av något annat.
Att läka såret, att man tar upp den tappade tråden och att man låter den löpa parallellt med den moderna... eh, tråden.
Låter väl inte helt orimligt.

7 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Intressant! Låter som ett lyckat besök.

Ja, det där som den norska konstnären benämnde kitsch säger man (i varje fall på svenska) väl pastisch om? Och kitsch är det som du beskriver, tror jag bestämt.

Tycker också att det är spännande att det finns en sådan inriktning i konsten. Att lära av det gamla är oftast givande. Och ibland, när förutsättningarna är rätt, leder det till något helt nytt.

Karin S sa...

Hej Gunnar,
Ja, det var jättefint.

Och vad gäller etiketterna så undrar jag om det MÅSTE vara pastisch, eller om det bara kan få vara traditionellt måleri, liksom.

Lennart Erling sa...

Karin,
jag såg och lyssnade till er i panelen på bästa sändningstid i lördags. Vad jag särskilt noterade var ditt nyanserade omdöme om miljonprogrammet och därmed Folkhemmet... :-)

Karin S sa...

Lennart,
Jomän. Man får inte vara LÅST i sina uppfattningar, eller hur?
Skrattade gott då jag läste din kommentar.

Anonym sa...

behovet for at se:)

Albert sa...

Först: Tuvs föredrag var bra och gav en liten aning om varför de använder sig av Kitchbegreppet. Vad jag förstår är det för att distansera sig från annan figurativ konst. Tack också för ditt omdöme om mina hus.
Sen: Tips på läsning för alla som tror att det fanns en konsensus kring rivningarna och av byggandet de nya förorterna under 1900-talets andra hälft: Robert Garellicks bok; Göteborg före grävskoporna.
Till sist: Grundandet av en riktig konstskola(=där man lär ut hantverket) är en händelse som skänker hopp. När skall det grundas en riktig arkitekturskola?

Karin S sa...

Albert,
Jo, det har du förmodligen rätt i. Här ska man kunna läsa mer om Tuvs tankar, har jag fått tips om,

http://www.janovetuv.com/bruker/articles.htm

men jag har ännu inte hunnit göra det själv. Och sen vet jag inte hur många figurativa målare som hänger på termen.

Jag tror inte att någon tror att det fanns konsensus kring miljonprogrammet. Kritiken har ju så småningom vuxit fram, jag har rätt själv många böcker i ämnet. Inte heller jag tror det, måste jag väl tillägga.
Vad som däremot kvarstår är ju husen själva. Det är ju ett "byggnadsminne" som vi får leva med, och där är många av frågorna fortfarande obesvarade, verkar det som. Hur göra med problemen sas.

Vad gäller en arkitekturskola i Beaux Art-tradition kan jag bara hålla med dig. Det känns rätt avslägset? Det skulle vara om du och några med dig satte igång, typ? Jag menar, finns det så många andra möjliga svenska lärare?
Det tål verkligen att tänkas på, för jag tror inte att den kommer att dimpa ned från skyn, direkt.

Vi kan ju börja med att starta en fb-grupp i stil med: "Vi som gillar spröjs" och se vad som händer? ;-)