tisdag 8 december 2009

Inga nyheter direkt

Här svart på vitt varför författaryrket inte är något yrke. Alltså, 100 svenska författare lever på sitt författarskap. Ytterligare ca 200 lever på författarpenning, det som även kallas biblioteksersättning - statliga pengar.

Under en lång tid (flera år) har författarförbundet försökt diskutera ett nytt "standardavtal" med förläggarsidan. Här skriver författarförbundets ordförande om hur Bonniers brutit dessa förhandlingar. Varför framgår inte helt klart, en orsak sägs vara att författarförbundet uppmanat medlemmarna att ta tillbaka sina rättigheter och nu även erbjuder möjligheten att publicera böcker.
Varför det skulle vara så väldigt störande för Bonniers fattar inte jag. Det handlar om böcker som förlaget inte längre säljer. Det är klart att det är bra för ett förlag att sitta på en massa rättigheter, om något händer, typ att författaren får Nobepriset, men i 99,9% av fallen så sker ju inte det.
Även om jag, liksom Jonas Axelsson, är väldigt skeptisk till att det här skulle vara någon ekonomisk vinst för författarna.
Men vad säger att allt är ekonomi för en författare?
En stor del av poängen med att skriva är ju att det man skrivit finns tillgängligt för dem som är intresserade, om det så bara är åtta personer.

Intervjun med Axelsson är intressant. Bonniers, det största och mest välrenommerade svenska förlaget skär ned på sin utgivning med 40% över fyra år. Färre översatta titlar, kanske även färre översatta från engelska, anar man. Och så färre över lag. Gissningsvis blir nedskärningarna större på den litterära sidan än på den kommersiella, även om man alltså kommer att fortsätta att ge ut skönlitteratur.
För att en bok ska gå runt, inte med vinst alltså, krävs att den ska sälja 2000-3000 ex. Väldigt många färre böcker gör det idag. Hur många vete fasen. Gissningsvis fortfarande etablerade skönlitterära författare, men ingen nybörjare eller okänd.
Antalet debutanter kommer alltså också bli färre, liksom jag antar att man kommer säga nej till författare man redan givit ut - som inte bär sig och som man av någon orsak aldrig tror kommer bära sig - varken ekonomiskt eller litterärt (det vill säga kamma hem cred i form av priser och prestige). I den här gruppen skulle jag själv mycket väl kunna ingå. Återstår att se.

Och så till några konstigheter i det hela: Författarförbundets ordförande skriver:
Bonniers visar därmed att affärsmodeller och ekonomiska kalkyler går före litterär kvalitet och trygghet för deras författare.
Gör man? Ja och nej. Ekonomiska kalkyler, det vill säga vinst, verkar bli än viktigare - ja. Det kan man naturligtvis tycka är fel och på sätt och vis gör även jag det. Om litterär kvalitet tar stryk återstår att se, men troligt är det väl så till vida att det verkar sannolikt att det blir färre litterära titlar men lika många kommersiella. Så okej.
Men "trygghet" för författarna?
Var kommer den in i bilden? Vilken värld lever Söderlund i? Författaryrket (i den mån det finns) har aldrig varit ett "tryggt" yrke. Det har alltid innehållit en stor del av bingolotto. Den som vill kunna försörja sig ska inte bli författare. Eller rättare sagt, inte bara författare.

Till detta faktum kommer då att kultursidorna skär ned, Björn af Kleen skrev en bra artikel i Expressen häromdagen.
Det finns alltså mindre pengar att hämta i det som hittills ofta varit en författares bisyssla, kritik och kulturjournalistik.
Det här är inga nyheter, jag vet.
Det handlar om att förhålla sig till det.

Uppdatering: Här är SvB lite fylligare artikel om konflikten. Jag uppfattar inte heller författarförbundets idé som ett förlag, mer som något i stil med Vulkan, en tjänst alltså. Men det är klart att det måste handla om utgångna titlar, så långt är jag överens med Bonniers.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Börjar mer och mer tro att förlagen borde ha (minst) två olika affärsmodeller för skönlitteratur. En för kommersiell litteratur (högt avkastningskrav, "högt"/normalt pris) och en för smal litteratur (lägre avkastningskrav, lägre pris). Men det vore såklart naivt att tro att förlagen skulle vilja satsa på produkter med lägre vinstmarginal...

Karin S sa...

Gunnar,
hittills har de väl resonerat som att säljande titlar får bekosta (i viss mån) mindre säljande titlar.
Däremot har priset för köparen inte följt den modellen.
Nu verkar de i högre utsträckning släppa den tidigare politiken, som jag fattar det hela.
Varje titel ska i princip bära sig själv, utom den lilla del av skönlitteratur som de ändå behåller. För anseendets skull. Däremot får nog dessa författare ännu mindre pengar nu.

Att tro att förlagen själva skulle återgå till "ökat ansvar" för bredden och tillgänligheten är nog inte möjligt.
För att inte tala om författarnas försörjning.
Den gjorde sig ju förlagen helt fria
från i och med att staten grep in. Det är en sorts "den svenska modellen" inom bokbranschen som vi nu ser avvecklas.
Skulle jag påstå.

Hur staten/politikerna kommer agera återstår att se. Konstnärslönen är borttagen men författarpenningen verkar bli kvar. So far.