Den här bilden är inte en figurativ målning, utan ett foto som låg på baksidan av Figaro et vous idag. De kallar bilden för Sömmerskan och förklarar sen hon som syr med vaxad linnetråd. Det handlar om reklam för Louis Vuittons väskor - nu i julklappstider.Och trots att bildkvaliteten är usel ser väl alla vad jag ser? En klassisk bild på en tidlös skönhet, bakgrunden försvinner i bruna toner - vi står alltså inför en bild inspirerad av t ex Leonardo och in i en akademitradition. Men också eviga kvinnoporträtt av sömmerskor, stickerskor och läserskor.
Om inte det figurativa måleriet ligger rätt i tiden så gör inte Louis Vuittons väskor heller det. Blir slutsatsen.
Och utan alla jämförelser i övrigt, här är ett självporträtt (tror jag) av Jan Ove Tuv, en av de norska konstnärer vars verk just nu hänger på Vasa Konsthall i Göteborg.
Det jag tycker allra bäst om, tror jag, i båda bilderna är de osminkade ansiktena, kläderna utan uppenbar tidskoppling och håren, som ju också de förefaller helt naturliga.
Jag har stor förståelse för Andreas Biraths (lätta) irritation över att det inte skrivs om det här måleriet som just måleri. Just därför tänker jag göra det, och för att jag gillar en hel del av det. Vet inte om någon minns ett gammalt projekt som jag kallade Chardin-projeketet?
Well, det här är tänkt att bli något i samma anda.
Hörs,
9 kommentarer:
Rätt i tiden... Beror ju på vad man menar. Att estetiken används av reklamfolk betyder ingenting för konstvärlden eller dess inriktning, tror jag, för att låta som hr Vilks. Snarare tvärtom. Traditionellt brukar reklamen följa och inte leda. Snart ser du trashig Dash Snow estetik i reklamen, och det klassiska kommer att vara ett minne blott, tillsammans med vissa klassiskt tidlösa varumärken som återigen kommer att sjunka ner i mossigheten. För den klassiska gubbtrenden i modet är nog på utgång as we speak. Antalet brogues på hippa mansfötter kommer att sjunka drastiskt, sjunker redan drastiskt.
Men kanske kommer de där IKEA-handlande mänskorna ta till sig estetiken, oavsett om vi talar mode eller konst, och då växer kanske intresset, vad vet jag.
Tyvärr betyder det nog att tåget har gått för att konstvärlden ska marschera åt det hållet. Spekulationer. Ska bli spännande att se vad som händer.
Gubb- OCH tanttrenden i populärkulturen, skulle jag skrivit. Jag alltså att den trenden hänger ihop med sådana reklambilder som den du hittat, som "härmar" klassiska konstverk.
Gunnar,
Hallå. Som det brukar heta. I vilken tid lever du egentligen? Alltsedan Warhol är väl reklam- och den samtida konsttrenden närmast identiska?
Även om det hela sammanfaller i undertrender så är det nog så.
Det klassiska kommer aldrig vara ett minne blott, det klassiska kommer och går i vågor, liksom det romantiskt oordnade.
Och sorry. Men här sjunker inte antalet välklädda människor, varken män eller kvinnor. Tror snarare att de ökar något, men osvuret är bäst.
Så nej du, den gubben går inte.
Men bortsett från det så är trenderna i reklamen kortare än en figurativ målares liv, de gör ju det där for life, verkar det som. Så det gäller nog att bygga upp något grundligare än ett mode.
Jag måste registrera mina reservationer ang. Tuvs självporträtt. Inte bara det att högerhandens storlek i porportion till ansiktet ser ganska freaky ut. Jag tycker hela bilden har nåt livlöst och platt över sig. Men det kanske var meningen.
Visst minns jag Chardin-projektet, Karin.
Gunnar,
Jag antar att det var meningen. Själv tänker jag mig att han antagligen var snuvig och hade sett sig själv göra den där gesten tusen gånger och liksom var lite trött på alltsammans.
Men det kan vara fel.
Vad gäller livlöst och platt... så har jag sett både livlösare och plattare, men kanske också mer levande. Svårt att avgöra när man inte ser bilden i verkligheten.
Agneta,
Kul. Du var bra på det, minns jag. Hoppas att det här blir lika roligt.
Det här ser jag fram emot, Karin!
Gunnar S. Jag håller med dig till viss del. Och det här är jag ambivalent inför. Det finns en riks i att det här måleriet blir en "-ism" som kommer och går. Det som kommer avgöra är om de enskilda verken berör. För varje gång jag bloggar om måleri blir jag nästan lite skamsen, jag borde måla mer istället. Mer måleri/mindre bloggande = större chans att jag får till något som berör.
Andreas,
Bara en grej, det där med bloggandet. Jag tror efter att ha bloggat i fem år och periodvis haft jättedåligt samvete för det eftersom det är "onyttigt" att det INTE är onyttigt. För det första tror jag på att skriva, att formulera sina tankar gör att man kommer längre. Också med sina bilder.
Sen ger bloggande, på sikt kontakter med folk som är intresserade av samma saker som man själv och som man inte skulle ha träffat på annat sätt. Och man behöver ju diskutera det man håller på med (och annat) med folk som intresserar sig för det.
Så om bloggandet inte helt tar över tror jag du kan fortsätta med det med gott samvete. Också för skolans skull, faktiskt.
Bilden från LV-annonsen (jag tror jag sett flera variantermed deras undersköna hantverkare) får mig att tänka på dagens lucka i min adventskalender ( http://www.boklov.se/lifedeluxe/2009/12/16/sextonde-luckan-2/ ) och i förlängningen på alla århundradens madonnabilder.
Skicka en kommentar