fredag 11 december 2009

Flickan i frack

Detta skulle alltså vara en bröllopsman, en bröllopskvinna
iförd bröllopsklänning samt bröllopsnäbb.



Kollade en stund på Nobelfesten igår, och hamnade i en intervju med någon som kommenterade klänningarna. Journalisten tog förstås tillfället i akt och frågade vad damen ifråga tänkte om bröllopsklänningen.
Har sett det förut på rätt många ställen. Man säger alltså inte brudklänning längre?
Inte heller brudpar utan bröllopspar?
Säger man även bröllopsnäbbet, bröllopsbuketten och bröllopsgummen?
Är själva bruden i analogi med gummen, bröllopet?
Att man kan ta bröllopsfoton är jag med på, men inskränker man sig till paret så tycker jag fortfarande att foto på brudparet säger mer än bröllopsfoto som är ett vagare begrepp, för mig alltså.

Har detta med den nya bröllopssituationen att göra? Det finns ingen brud längre, inget självklart centrum för det som historiskt sett är en initiationsrit för den unga kvinnan som ska från flicka till kvinna.
På ett klassiskt bröllop är bruden festens drottning, den vita blomman (typ) i buketten av mångfärgade blomster. Männen är staffage, pingviner, den ene utbytbar mot den andre. Om man tittar på kläderna alltså.

Jag förmodar det, att brud och brudgum (en sorts tillägg till bruden, eller hur?) är historiska begrepp numera. Liksom brudpar och alla sammansättningar med ordet brud.
Allting ihopslaget i det mer neutrala ordet bröllop.
Borta är brudkistor, brudbuketter och brudnäbbar. Brudvals, brudutstyrsel och brudbröd får man väl också hitta lämpligare benämningar på.

Vilket osökt får mig att komma in på begreppet fästmanssoffa som också (i samband med förlovningen) benämndes förlovningssoffa.
Fästman är ett lite spooky begrepp, tycker jag annars. Det är liksom inte coolt att vara fästman. Av alla ord att eventuellt ta bort i det här sammanhanget röstar jag nog för fästman. Dock inte soffan.

hej,

10 kommentarer:

einar askestad sa...

karin,

jag har burit epitetet "fästman" under tre perioder i mitt liv - och trivts alldeles förträffligt med det! jag röstar med andra ord för att ordet skall brukas - och varför inte flitigt?

giftermål kan jag däremot inte yttra mig om, för så långt (?) har jag aldrig kommit.

einar

Karin S sa...

Einar,
Sorry! Kanske har du rätt?
När du säger det så minns jag att det i dina noveller också finns rätt gott om fästmör (heter det så i plural?), men i den övriga samtidslitteraturen lyser nog dessa med sin frånvaro.

Okej, vi behåller fästman som den anakronism det ändå är. Och okej, jag ska försöka använda det oftare. Men ärligt talat kan det bli svårt. Är folk förlovade nu för tiden? Mina föräldrar har goda vänner som var förlovade i fyrtio år, sen tror jag faktiskt att de gifte sig...

Fästmanssoffa tycker jag annars är ett jättefint ord, det borde också komma fram mer i dagens samhälle.
För att inte tala om fästefolk, men då ser jag någon story av Selma Lagerlöf filmad för mig. Den där killen som lär sig dansa vals med en stol och som sen utvandrar till Jerusalem, typ.

Heter det förlovningsparet numera?

Bengt O. sa...

Jag vet inte vad det heter "numera" men det skall heta "Fästfolket". Så hette också ABBA innan de blev ABBA.

Du gillar ju Hjalmar Bergman så jag ber att få hänvisa till: Clownen Jac.

Karin S sa...

Bengt,
Är du säker på det? Jag trodde att de hette nåt i stil med Hotenannysingers.








(Hehe.)

Rävjägarn sa...

Hootenany singers var innan Fästfolket och Abba. Mamma gillade Hotenanny av någon märklig anledning och de fanns på 60-talet.

Fästmanssoffa är ett fint ord, precis som Kåsös. Jag håller också med om att det är tråkigt med brudens försvinnande.

Något som intresserar mig, och som egentligen är helt uppåt väggarna, är skilsmässor. Se bara på uttrycket "att ligga i skilsmässa", "ta ut skilsmässa" o.s.v. Förmodligen beror detta på att jag tycker att det blir för sockersött och präktigt med äktenskap (även om så naturligtvis inte är fallet).

Flickan i Frack av Hjalmar bergman är verkligen ingen dålig bok! har för mig att den filmats med Maj-Britt Nilsson i titelrollen.

Lisa sa...

Jag tycker också om ordet fästman (och har faktiskt haft tre, förtjusande på mycket olika sätt). Det finns lite av löfte, ännu mer av (kanske lite naiv) förhoppning i ordet. för mig i alla fall. Men ännu finare är danskans käraste/käresta som vi borde behållit.

Karin S sa...

Lisa, det var gulligt. Jag har bara haft en fästman, han är numera min man.
Käresta och käraste betyder alltså fästmö och fästman på danska? Här kan man ju säga det men det betyder väl mer just den man tycker bäst om. Hm.

Agneta sa...

Mina första fyra år bodde vi i stadens utkant vid en liten återvändsgata med villor på ömse sidor. Från vår trädgård gick en lång brant trätrappa ned till landets näst största sjö. Min bästa lekkamrat, som kallades Nan, besökte då och då sina farföräldrar som bodde några hus från oss. En del av gatans lite äldre barn brukade dra en ramsa när de såg mig och Nan i färd med någon lek. Ramsan snappade vi upp utan att riktigt förstå den och jag minns hur Nan och jag en varm och solig dag gick baklänges på vår lilla gatstump "pekandes finger"* och skanderade:

Fästeman och möa
rodde ut till Öa
När de kom i land
kysste de varann.

Den stora sjöns stora ö kallades i denna trakt för just Öa.

* "pekandes finger". Heter det egentligen peka finger när man drar det ena långfingret över det andra?

Karin S sa...

Agneta,
Ja, jag tror det, fast jag skulle säga att det är pekfingrarna man drar över varann?
Man kan även göra långnäsa och eventuellt öron för att uppnå samma effekt.

Min farmor drog samma ramsa, den måste hon ha hört som barn i Eskilstuna i början av 1900-talet...

Agneta sa...

Givetvis menade jag pek- och inte de långa fingrarna. kanske finns det även något annat uttryck för detta sätt att peka finger, men jag kan inte komma på något.

Kanske böjde man vissa substantiv i bestämd form likadant i Sörmland som i Småland? Öa, möa, åa, sjöa, frua ... finns säkert fler.