Hej!
Det här känns konstigare och konstigare. Man bör inte sluta blogga, alltså göra avbrott, det blir bara än svårare att komma tillbaka. I alla fall har vi varit nere i södra Frankrike på ett bröllop - det var fint och ganska märkligt.
Om någon minns ett bildinlägg som hette Fästmannen (tror jag) så är det alltså det unga paret som nu är gift.
Men det märkliga var den inblick vi fick i de här familjernas liv, på något vis. De är s k "traditionalister" - religiöst. Eller integrister. Man träffar dem aldrig i normala fall. Men nu råkar min svärfamilj vara släkt med dem - och det gick liksom en skiljelinje i den där kyrkan (för allt kretsar kring kyrkan i det här läget) mellan traddisar och vanliga. Knäfall eller inte knäfall?
Rubbet var på latin och för de slappskaft som var vanliga katoliker och kom för sent torde det hela varit tämligen obegripligt, men för mig som är en halvprotestant i själ och hjärta, och som kom i tid, fanns en tolvisidig manual med hela riten nedskriven. Översättning till franska fanns i högerspalten.
Alltså, någonstans var det hela väldigt heligt och vackert och samtidigt var allt som kan kallas glädje fullkomligt bortskalat. Vi var inte där för att skoja. Alls.
Och bruden ska lyda sin man och mannen ska lämna sina föräldrar och uppfyllen jorden och föröka eder, typ.
I alla tonarter.
Det här är sånt som känns rätt hopplöst att berätta om på svenska, ja, även på franska för den delen, för det här är en grupp som ingen har träffat men som alla har en mediegrundad uppfattning om. Det här är alltså människor som i princip är i gänget kring de exkommunierade (vars situation fortfarande inte är reglerad, ber jag att få påpeka) katolikerna som hade den där engelske förintelseförnekaren i sin skara.
Finns där fler, undrar kanske ni.
Ingen aning.
Det är inte sånt man talar om på ett bröllop, men talen till bruden och brudparet var innehållsdigra ändå, för att inte tala om predikan.
Ojojoj.
Nåja, jag ska inte trötta ut er med detta.
Men säg så här: Det finns något som heter Gudsfruktan. I min morfars gamla konfirmationsbibel som jag fått, hänvisar givaren till något stycke som handlar om den.
Gudsfruktan.
Jag snuddade vid den där, inser jag nu.
Och jag vet faktiskt inte om det är en särskilt behaglig upplevelse.
Men, tror jag, antagligen nyttig. Eller åtminstone en del av det vi kan uppleva.
Hej på er, tvivlare och ateister!
5 kommentarer:
Ja hu. Vi var bjudna pâ bröllop för nâgra âr sen hos ett par som "bara" är katoliker. Bruden kände vi sedan âr tillbaka och bröllopet gjorde att vi inte visste var vi skulle placera varken henne, brudgummen eller hela alltet. Mycket trâkigt - och totalt obegripligt - men jag har svârt att fortsätta se samma par med samma ögon efter uppläsning av just dessa delar av Bibeln: kvinnan skall tjäna mannen liksom mannen tjänar Jesus och sâ vidare. Mycket, mycket märkligt - och en mycket märklig situation. En inställning kan självklart vara att "asch, det är ju bara ett bröllop", men det var inte nâgot jag själv lyckades med.
Fransyskan H,
Jo, man får sig en tankeställare, det får man.
Men hur det än är, jag TROR faktiskt inte på den modellen - för alla. Däremot har jag inget emot att de som så önskar lever så.
Efteråt diskuterade jag med t ex mina svägerskor, som också är "vanliga" katoliker - de tror inte heller så. Lever inte så. Majoriteten av franmännen tycker uppenbarligen att detta är helt omodernt.
Vi kunde också enas om att det ändå är något fascinerande med att de här människorna framhärdar och liksom FINNS.
Jag funderade över ordet integrist häromdagen och nu kan jag ju passa på att fråga vad det betyder egentligen. För det används ju om grupper som INTE vill integrera sig helt med det sekulära samhället, eller hur?
Jorun,
Knepigt, håller med. Nej, de vill inte integreras i det sekulära samhället, religionen ska väl i princip vara lag.
Men de måste väl vilja integration med något annat, då? Jag ska fråga någon vid tillfälle och återkommer i såna fall.
NE ger denna förklaring på ordet integrism:
integrism (till lat. integer 'orörd', 'hel', 'fullständig'), integralism, inom romersk-katolska kyrkan benämning på konservativ slutenhet och motvilja mot förändring eller förnyelse (särskilt mot Andra Vatikankonciliets reformer). Jfr fundamentalism.
Skicka en kommentar