Håller på att uppdatera mig inom svensk arkitektur. Kollar villor och sommarstugor i böcker och tidskrifter som ändå hopat sig de senaste åren.
Och det är ju märkligt hur svensk arkitektur förändrats de senaste tio, kanske tjugo åren. Det här är vad som numera kallas sommarstuga?
Nåja, naturligtvis finns även ett gammalt troget bestånd, som den här.
När jag "slutade" rita hus i Sverige hade jag ritat ett par sommarstugor, alltså det var de enda egna projekt jag hade gjort. Ingen uppfördes. Men i alla fall.
Och de såg fortfarande ut som sommarstugor, "arkitektritade" - hoppas jag, men med knutar och brädfodring kring fönstren. Lite spröjs typ även om jag inte tänkte mig falurött och vitt.
Men det är ju något helt fantastiskt med denna flora av slimmade hus med effektiva och eleganta planer, kök i stål och helt utan personlighet, som vuxit upp som - ja, just det - en flora. Svampar. Ur jorden.
Vad jag saknar:
Tradition men också eget uttryck och rörighet. Personlighet. Jag är astrött på ph-lampor och Myranstolar. Långsmala planer och uppglasade gavlar.
Jag söker motstånd, det grova i kombination med det mest förfinade. Betong och bladguld. Ohyvlat virke och siden.
Jag ska rita hus igen. Kommer antagligen aldrig mer rita en svensk sommarstuga. Men det är inte bara sorgligt. Det är något helt fantastiskt med stenen och dess uthållighet och långvarighet.
Ibland tänker jag att det är detta enkla: minnet är inte längre än byggnaderna. Hus i trä som brinner och nedbryts - kort minne. Hus i sten som alla vet överlever oss - långt minne.
Kanske är det inte konstigare än så.
5 kommentarer:
Betong och bladguld. Absolut. Exakt. En perfekt bild att bygga vidare på. Krydda med olivträdets gråblågröna bladverk.
Men trä lever ju! Det gör inte sten. Jag gillar stenhus också men skulle jag bygga nytt, och anlita en arkitekt, skulle jag nog helst bygga ett trähus. Ett riktigt trähus alltså, med stomme i trä, som i Sverige. Inte träpanel utanpå "les aglots".
Jag tycker fö att världens tråkigaste hus finns i Ile de France, de kallas tom Ile de France-paviljonger. Sådan där puts och fönsterluckor, baie vitree. Och dessa evinnerliga kakelgolv (alltså det är väl inte kakel men stengolv låter fint, det här är fult, och kallt). Dessutom är alla uruselt isolerade. Jag vet inte om de har tradition, känn mest inrökt och inkrökt. Alltid beige rappning. Typ sådanan här hus
http://www.pavillons-idf.fr/index-3-blanc.html
Och så har vi Kaufmann-horrörerna. Lika trist som de absurt stora trävillorna från Sveriges 80-tal.
Jag vill ha en trädgård som är större än huset, inte tvärtom. Men det är dyrt.
Eller nu måste jag ändra mig lite. Jag tänkte på det där du skrev om tradition och det är nog därför jag tänker mig trähus. Det är min tradition, trots allt. Ett gammalt stenhus kan jag mycket väl tänka mig att förvalta dock, givetvis. Men jag har svråt att företälla mig ett nybyggt stenhus, då tänker jag mig betong möjligtvis. Byggerman "riktiga"stenhus idag?
Helena,
Tack!
Charlie,
Ja, det kan man fråga sig. Jo, man bygger nog då och då riktiga stenhus idag, men Frankrike är ändå betongens förlovade land vad gäller nyproduktion.
Fast hantverkskunnandet (sten) finns ju kvar, och det finns ju gamla stenhus som man måste laga och i somliga fall bygga till och då använder man nog gärna sten.
Jag vill nog också helst ha ett trähus, eller om jag skulle bygga ett hus så skulle jag vilja att det vore i trä. I alla fall om det låg i Sverige.
Men inte om det låg här? Man kan ju få fram ett sorts närmast arkaiskt uttryck i sten som aldrig kan åstadkommas med trä. På Gotland skulle man ju hellre bygga i sten (eller betong+puts, kanske), så det beror nog på, det där.
Och om du vill ha större tomt än hus så är nog Ile de France fel ställe för eventuell byggnation.:)
Själv skulle jag vilja ha en liten kompakt, närmast tjock sommarstuga i trä med plats för tio-femton pers på 45 m2 ungefär. Inte en sån där slimmad plan och knutar utan brädfoder.
Tänkte också på att det beror på vart huset ligger, skånelänga, kalkstenshus på Gotland, Hälsingelada, en mas i provence eller ett Normandiehus av lera och korsvirke! Allt är ju fint på sitt sätt. Frågan är hur tradtionsbunden man vill vara om man bygger nytt. Det ska ju passa in men man måste ju också kunna förnya. Det eviga dilemmat.
Utanför Leksand där vi har stuga finns det mitt bland Sveriges homogenaste bebyggelse (falurött, falurött, falurött) ett stort chaletshabrak som borde ligga i Alperna. Det ser verkligen inte riktigt klokt ut.
Tyvärr är nog knappst ett nybygge i ile de France på tapeten, hur liten trädgård vi än köper... Ibland kollar jag huspriserna på landet (i Fr som i SE) och drömmer om ett annat liv...
Skicka en kommentar