Ur svenska hjärtans djup, några länkar

Ja, det ska fan vara monarkist i det här landet. Argument för och emot kungahuset? Alla glada krönikörer som påpekar anakronismen i statsskicket?
Självklart är det en anakronism med monarki i en västerländsk demokrati. Alla borde gjort som Franrike, eller hur? Här var man ju radikal och tog konsekvenserna av human rights och den sekulariserade staten etc.
Ångrar man det, kan man ju fråga sig.
Antagligen inte. Man har ju monegaskerna som förser pressen med inhemskt skvaller.

Min gissning är ändå att om man avskaffar monarkin så blir det ungefär som när man kopplar loss den f d statskyrkan. En massa grejer händer som leder till uttrycket: Åh fan, det hade vi ingen aaaning om!
En kung är status. En kung har större symboliskt värde i omvärldens ögon än vilken president som helst, möjligen undantaget den amerikanske.

Men gissningsvis kommer det hela (monarkin) falla på att folk (svenskar) inte vill betala för kalaset längre.
Åh, kära landsmän, jag vet inga som är så snåla som ni, jag vet inga som i samma utsträckning behandlar allt som plånboksfrågor. Böcker och sprit (nej, visst nej, spriten är en etisk fråga, men inte statsskicket och inte kulturpolitiken), vård, omsorg och utbildning.
Visst, de senare påstår ni er vilja betala för, med darr på stämman.

Det konstiga är ju att kungahuset samtidigt har ett rätt stort folkligt stöd. En mig närstående moster är trogen socialdemokrat, (eller det vete fan hur det går med det numera, troheten där alltså), trogen monarkist och i mångt och mycket för gamla traditioner. Hon blir sur när unga män inte tar av kepsen då fanan droppas (eller vad det heter) i vaktparaden.
Hon presenterar sig med för- och efternamn och vet när man ska klä upp sig.

Min tanke är att kungahuset för rätt stora grupper representerar något stabilt och pålitligt, något man känner till och har någon sorts koppling till. Men det är precis som så mycket annat i den svenska kulturen, oformulerat och luddigt, bygger på känsloargument och inte på sakskäl.
Börjar man bena ut statsskicket med sakskäl så faller det självfallet på sin egen orimlighet.
Men vad i hela världen säger att allt ryms inom sakskälens domän?

Några bloggande vänners inlägg i frågan:
Charlie Truck skriver ett fint inlägg om Sverige i allmänhet och prinsessbröllopet och Värnpliktsnytt i synnerhet.
Bengt O Karlsson får frispel av tårtan.
Anna Brodow skriver om ett i mina ögon precis lika snyltande (på bröllops-jippot alltså) konstprojekt som består i att en konstnär född in i adeln donerar (blått) blod till den framtida prinsgemålen eller vad han kommer kallas. What's the difference mellan att sno ihop en snygg tårta och iscensätta sitt eget blod, i grunden alltså?

Själv är jag självklart monarkist och tackar å Svenska Klubbens vägnar kung Karl XVI Gustav (heter han väl?) för donation till klubbens konstsamling som är mer än hundra år gammal och som naturligtvis behöver ses över och restaureras.
Maud Olofsson däremot förhöll sig helt kallsinnig till densamma. Och annat var väl inte att vänta?

Putäll, grevar och baroner!