måndag 6 december 2010

Scouter

Har bläddrat bland mina bilder för att hitta något som kan ersätta dessa gräsliga skärmdumpar. Har sällan sett något så fult. I alla fall hittade jag denna bild på en scoutskjorta som skulle kunna leda mig rätt långt i en betraktelse av staden och dess innehåll.

I Paris ser man scouter på stan. Man ser klungor av dem på järnvägsstationer, man ser dem sälja kalendrar utanför kyrkor och på marknader om hösten. Man ser dem i parker och på tåg och och i affärer där de slår in klappar till jul för att få pengar till verksamheten.

Min dotter är scout, i sommar är det en stor jamboree, alltså ett jättemöte med scouter från jordens alla hörn, strax utanför Kristianstad. Och eftersom min dotters grupp ska dit och eftersom alla vet att hon är tvåspråkig så finns det vissa förhoppningar om att hon och även jag, ska kunna vara till hjälp. Visst, inte mig emot.

Men apropå detta frågade dottern mig om det finns svenska scouter. Och det var jag ju ganska säker på att det gjorde. Frågade mina föräldrar och jodå, på deras tid fanns de också.

Men varför ser man dem aldrig, sa dottern.

Det kunde jag inte svara på. Vi började googla. För det första visade det sig att det fanns en väldig massa scoutstugor i Sverige. Sen började vi även hitta bilder på grupper som lekte på gräsmattor i typiska svenska förorter, de såg ut exakt som de franska scouterna. Samma lekar, liknande skjortor och märken. Pluss Valborgsmässoeldar.

Men frågan kvarstår: Varför ser man dem aldrig på stan?

Scouter är inte nödvändigtvis kristna, men de flesta är det, åtminstone här i Frankrike (det finns judiska, protestantiska och muslimska scoutrörelser, men barnen är alltså få och man ser dem inte så ofta). De utgör alltså ett inslag i stadsbilden av unga människor som står för sin kristna tro. Eller som dottern säger: Ja, när jag har skjortan på mig måste jag resa mig för gamlingar på bussen. Hm, svarar jag på det.

Kan det vara förklaringen till att man inte ser några scouter på Stockholms gator? De vill inte sticka ut, inte bli "mobbade"? Eller ser verksamheten helt enkelt bara annorlunda ut?

Jag har läst två artiklar på senare tid om människor som inte ser ut som alla andra i Sverige och som får lida för det. Den ena var en artikel om finska romska kvinnor i DN. Den andra om rabbinen i Malmö som inte kan röra sig fritt på stan. Nu påstår jag verkligen inte att scouter är i samma sits som traditionellt klädda romer och judar - det vore ett befängt påstående. Men jag undrar. Varför ser man inte några svenska scouter på stan i Stockholm?

Över huvud taget ser man ju inte människor som visar sin tro i klädsel i särskilt stor omfattning i Sverige. Här ser vi utöver scouterna, prästerna, nunnorna och munkarna också traditionella judar och naturligtvis muslimer.

Jag gillar det.



11 kommentarer:

Inre exil sa...

Ja du Karin, jag bor ju på cykelavstånd till fältet där man ska ha den stora scoutsamlingen, så följer du med dottern din vet du var du kan dricka en kopp kaffe (eller så kommer jag ut med termos till er!)

Karin S sa...

Thomas,
Det vore ju jättekul! Jag har inte tänkt så långt än, men jag ska komma ihåg ditt erbjudande om så blir.

Karin S sa...

PS.
DU kommer i alla fall att se scouter! :)

Inre exil sa...

PS: Vi är vana vid att se scouter. Det var en sådan jättesamling för några år sedan, då kungen också var med i hällregnen. Det är fint att se alla dessa ungdomar och de påminner mig om min egen tid som scout. Det största jag var med på var Vätteriks, då var det också folk från hela världen, minns särskilt mötena med afrikanerna - det var ju rätt så ovanligt för en grabb i tioårsåldern på den tiden att möta människor från Afrika. Jag var med i SMU, och det tog ju slut i samma ögonblick jag värgade följa med mamma till missionsförbundet, där jag förutom scoutandet också lärde mig (nåja) spela trummor!

Karin S sa...

Thomas,
Av alla dolda talanger hade jag aldrig gissat den! Själv kan jag ju nästan spela dragspel...

Bodil Z sa...

Det där "jamboree" låter som ett australiensiskt aboriginal-ord. Undrar vad det ursprungligen betyder...

PS Här i Zagreb är det mer eller mindre lag på att unga människor ska ge sina sittplatser åt gamla på spårvagnen (annars kan de bli utskällda). En del unga är lite trötta på det. Intressant perspektivförskjutning.

Karin S sa...

Bodil,
Någon sådan lag existerar inte här, dock tycker jag att rätt många unga killar reser sig, fler än i Sverige i alla fall.
Men gamlingarna kan vara vidriga, de skäller sig till platser. Tränger sig systematiskt i köer och slåss med käppar och handväskor.

Bodil Z sa...

Nej, det är ingen skriven lag här heller, men den är rätt påtaglig ändå, så påtaglig att mina studenter kommit att tala om den mer än en gång och jag har själv sett arga tanter klappa till sittande killar i nacken (tjejer har större sitträttigheter, men de blir ju de som får ta hand om alla så småningom, så det är naturligtvis inte någon orättvisa, inte åt det hållet), som sedan slokörat rest på sig och gått iväg med hängande armar.

Naturligtvis är det något fint att man reser sig upp för en som behöver sittplatsen bättre och först var jag imponerad, men nu ser jag att saken har flera sidor.

Charlie Truck sa...

Men scouterna är ju i SKOGEN inte i stan. Scouter lär sig göra eld och bygga vindskydd, knopar och livräddning. jag tror inte svenskar i gemen vet att det är en kristen organisation.

Jag var också SMU-scout (gröna skjortor). Kan näsan scoutlagen utantill fortfarande. Dt var kul!

Svenska Scoutförbundet har cirka 55 000 medlemmar fördelade på 600 lokala scoutkårer och 29 distrikt läser jag på deras hemsida.

Karin S sa...

Charlie,
Jodå, även Paris-scouter tar sig ut i skogen under helger och framför allt sommarens läger. Men de BOR ju inte i skogen. Och det gör väl inte svenska scouter heller.
I Tyresö där jag är uppvuxen finns det numera scouter (enligt googling), jag vet inte sen hur länge, men jag har aldrig sett röken av dem. Och då håller jag ändå på att åka tillbaka till Tyresö många gånger om året.
Det ÄR något skumt med alltsammans.
Säljer de inte lotter eller jultidningar eller vad man nu gör i Sverige?

Inre exil sa...

Just det Charlie, jag minns också den fina gröna skjortar med orange halsduk. Och märkena som mamma sydde på efterhand som man tog dem. Jag skulle få en kraftig barndomschock om jag såg en sådan skjorta idag - men skulle påminna mig om allt fint men också om det som jag avskydde (hade svårt med pastorerna i Missionsförbundet, och lämnade helt efter konfirmationslägret i Strandbaden norr om Höganäs)