söndag 20 mars 2011

Nykonservatism på Nysmill.

Har ni sett att det pågår en lite halvt undanskymd debatt om "nykonservatism" på Newsmill?
Jag läser den och även kommentarerna, och då och då poppar det upp ett nytt inlägg, och för varje gång det händer så blir jag mer och mer konfunderad.

Samtliga skribenter verkar övertygade om att det verkligen pågår en nykonservativ rörelse eller våg i Sverige, och de leder liksom det i bevis, var och en på sitt sätt.

Ibland är det helt hialöst. Charlotta Levay till exempel, verkar mena att saken är glasklar eftersom kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och bakar "cupcakes", för att inte tala om att de sätter surdagar och köper begagnade kläder!
Och de bor i radhus och nya prylar väcker respekt. Däremot inte skilsmässor.
Men hallå, som folk brukar säga. Vad är det här för gallimattias? Det må vara hänt att det är ungefär så de flesta svenskar lever, jag säger inte emot, men vad i hela fridens dar är det för konservativt med det?
Själv tycker jag inte att något av sagda beteenden är utpräglat konservativa. Amerikanska muffins allra minst. Om nu de ska räknas till beteenden.

Levay verkar hämta sin inspiration i det här inlägget, lägereldsmetaforen. Konservatismen är en kvinnlig angelägenhet, inåt-hemåt-eller-hur-det-var.

Men allra mest från vettet (ursäkta, men jag tycker faktiskt det) är ändå den här skribenten. Läs hans uppräkning av möjliga politiska reformer och fundera på om de är genomförbara inom ramen för en europeisk förhoppningsvis förnuftig konservatism. Första halvan går väl an. Men sen? Kultur och utbildning hör inte hemma i regeringspolitiken?
Och hur man än ser på det, inte sjutton får han något större gehör för resten heller. Tror jag. Bland svenska folket, alltså.
Kan man då hävda att det är konservativt?

Det här är i mina ögon den enda vettiga artikeln. Carl Johan Ljungberg för fram en vettig tysk konservativ Röpke som skulle kunna inspirera dagens borgerlighet.
Om man bara ska läsa en av artiklarna i serien så är det den här man ska läsa.

Min tanke var att nu leda i bevis, med hjälp av andra bakverk och inredningsdetaljer (hehe), att svenskarna inte är konservativa och aldrig (mer) kan bli det, men just nu orkar jag inte. Kanske blir det här en serie. I såna fall blir det del två.

Hörs,

4 kommentarer:

e askestad sa...

karin,

ja, det är en intellektuell röra... kanske inser fler och fler värdet (och nödvändigheten) av traditioner, av tillhörighet (i rum och över tid), men väldigt få är beredda att betala det (intellektuella/andliga och materiella) pris som ett sådant värnande och levandegörande innebär. hellre då hålla fast vid sina (personliga och principiella) "friheter och rättigheter" och hoppas på att värdena liksom överlever av sig själva. (vad är det sekulariserade samhället om inte denna andliga schizofreni satt i system?)

en del av liberalerna av idag önskar förstås att historiens genererade rikedomar finns kvar (att konsumera efter plånbok), men förstår sällan att den liberala ideologin undergräver förutsättningarna för desamma.

liberalism och kulturkonservatism går helt enkelt inte ihop.

å på den andra sidan... en vänster som (i det avseende jag här talar om) kom till ett serverat bord - de värden som gjorde en hjalmar branting eller en tage erlander möjliga hör ett annat och mer "borgerligt" samhälle till.

modernitetens frukter har traditionen att tacka för allt.

en rent parasitär historia - vad som händer när man utvunnit vad som utvinnas kan återstår väl att se.

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,

Ja, rörigt värre, men jag tolkar det ungefär som du, märkligt nog är det då socialdemokratin som förvaltat åtminstone småborgerliga värden. Och åtminstone i sin tidigare historia. Som någon av de där skribenterna skrev, det var med storskaligheten - i allt - som de liksom skrev sig ur traditionen.

Vad jag kan se finns det knappt ett spår av någon konservatism i den svenska politiken, hos enskilda individer kanske i högre grad. Men därtill kommer att nog INGEN (så gott som) vill sätta etiketten konservativ på sig själv, även om han/hon nog är det.

Magnus sa...

Förmodar att det är pr-branschens språk som sätter avtryck i det här leende, litet lalliga sättet att placera en "spaning" om samtiden - det ska inte vara stringent eller med örat mot några gripbara sociala, historiska eller idémässiga realiteter. Det här koketta soffsnacket,. låtsad kafémonolog med litet inströdda hänvisningar till livstilsfakta som 'alla' känner igen (cupcakes, surdeg, antikrundan etc), tv-serier och soffprat är varp och väft, och när man kör det undandrar man sig också att texten skulle kunna prövas hårt,. för vem bryr sig om att gå igenom en sådan text och rätta krian, leta feter argument? Ingen som tänker få det publicerat i alla fall.

Jag minns ett rätt tidigt exempel på det här, om än trivialt: nån gång i mitten av 90-talet dök en text (placerad på typ familjefeature-sidan, alltså på gräsnen till reportage) med rubriken "När vi är lediga vill vi bara vara". Texten hänvisade till Jakob Hellmans "Vi ska bara vara" (det avgörande ordet 'vänner' utelämnat) och till nån opinionsundersökning av det slag som det går tretton på dussinet av, för att driva tesen att unga männsikor blir slackers så fort de kommer hem från en annars fullpackad vardag (livspusslet, skulle man sagt idag). Förmodligen hänvisades det också till en del av de filmer om unga människor på drift som var vanliga då, däremot sades det ingenting om ungdomars ekonomiska villkor eller hur familjemönster hade förändrats.

Jag minns hur irriterad jag blev, dels för att många som kunde uppfattas som slackers vid den tiden helt enkelt gick utan jobb och inte uppfattade det som något medvetet val av livsstil, dels därför att hänvisningen till Jakob hellman var så löjligt slapp. Jacke må vara en begåvad musiker (hans enda album är verkligen originellt, det förtjänar sin klassikerstatus) men han är ingen socialantrolog; dessutom var ju texten ändå felläst: den handlar imnte om slackerskap utan om relationer. Men den sortens sätt att fixa en knorr på texten genom att låna "belägg" från små detaljer som målgruppen förväntas nicka till, fast de inte betyder något, har blivit en mycket typisk trop sedan dess. man förväntar sig inte att läsarna ska kunna ta sig igenom texten om de inte får det här stödet. Och det är i någon mening ett lån från reklamens textvärld.

Jag håller f ö med Einar om att relationen mellan liberalism och värdekonservatism diskuteras för litet idag. Men det beror nog på att många som räknar sig som liberaler inte vill stöta sig med dem som snart kan behövas som allierade, som är litet mera uttalat höger (även om dessa inte ser sig som gammelhöger) och som ofta sitter på tunga positioner i medievärlden. Jag förmodar att den sortens idédebatt är mera levande i Frankrike.

Magnus sa...

Och visst stämmer det (som Einar var inne på) att liberaler och värdekonservativa ofta samspelar enligt modellen den ena handen frågar inte efter vad den andra gör. Liberaler tar rygg på institutioner som har försvarats av konservativa, och räknar dem som om de uppkommit genom "en myriad helt obundna individuella, fria val" (Popper, typ), gör sig lustiga pver icke-västerländska samhällen som inte haft den materiella säkerhet och frihet vi haft och som då utvecklat hårdare strukturer för att överleva som samhällen - men dessa liberaler undviker ofta att se att deras konservativa kusiner på hemmaplan också kräver ett visst mått av underkastelse, självtukt eller återhållsamhet för att skydda "traditioner", samhälle etc. Man är opportunistisk, helt enkelt. Samma sak från de konservativas sida, de låtsas ibland vara mer godmodigt (ny)liberala än de är.

I båda fallen blir förhållandet till upplysningsarvet rätt dimmigt, medan kolonialismen och dess efterverkningar helt förnekas: de koloniala imperierna ses bara som lustiga krumelurer som i alla fall avvecklades i god tid före nuet, men sedan har ju de där infödingarna ofta blivit sittande med diverse diktaturer, kan de inte bättre? Jag lämnar socialisterna utanför av pedagogiska skäl, inte för att de skulle stå helt utanför den här växeltrafiken.