tisdag 8 april 2008

en del av mina studier

Efter diverse googlingar har jag förstått att Henri Cartier Bresson ställdes ut på Moderna Museet 1983. Jag bör alltså ha varit nitton år då jag såg utställningen och köpte affischen, något man gjorde som tonåring då. Den satt på mitt rum där jag, allt i efterkonstruktionens labyrint, läste det som skulle läsas sista året i gymnasiet. Och mer därtill.

Jag börjar förstå att det gymnasium jag gick i inte alltid liknar dagens gymnasieskola. Dessutom inser jag väl också att klassen jag gick i var speciell. Vi ansågs ju vara ju nördar, och i efterhand kan jag nog hålla med om det.
Jag gick naturvetenskaplig linje i samma gymnasium i Stockholm som min mamma hade gått i.
Det fanns två naturvetarklasser, i övrigt de vanliga teoretiska linjerna.
Vi började med att vara trettio i varje klass men då vi gick ut tredje året var vi sjutton i min klass och tolv i den andra, tror jag. Betygsmedelvärdet var drygt fyra i den andra klassen och knappt fyra i vår.
Vi var alltså elever som jobbade. Magister Ekman (svenska och tyska) kunde bara ha naturvetarna, de andra eleverna gjorde uppror.
Vi fick inte dua honom, han överöste oss med små föreläsningar, allt skulle antecknas och läras in utantill och sen blev det skriftligt prov. Jag hade honom bara första året så vi hann väl läsa om runor (Magister Ekman var mycket intresserad av runmysitik och annan mystik, vi läste även mycket om och av Birgitta Trotzig), grekerna - det minns jag också, kanske kom vi in på medeltiden, det bör vi väl ha gjort.
Vi läste även en hel del svenskt nittonhundratal, jag menar utöver ett par isländska sagor (som jag glömt) och Kung Oidipus som jag minnns och Elektra som jag glömt. Ekmans favorit var av någon orsak Jan Fridegård som vi höll på och tragglade med.
Vi skrev referat med givet antal ord och lämnade in en gång i veckan. Vi skrev uppsatser i aulan där dispositionen (inledning, resonemang, avslutande sammanfattning) skulle vara på ett löst papper och där vi inte fick skriva rent med blyerts, utan skulle använda recevoirpenna eller kulspets.
Magister Ekman hade även åsikter som att kvinnor inte borde gå på några högre utbildningar, men han var inte orättvis i sin betygssättning, vad jag kunde se.

Minns flickan jag var då. Sexton på den tiden, jag var mycket noga med mina kläder och mitt utseende. Och denna gång hade jag röda knästrumpor till en skotskrutig byxkjol (jag vet, det hade inte funkat idag) och så hade jag väl vit skjorta till, antar jag. Men i alla fall muttrade Ekman något i stil med. "Och Karin har röda strumpor." varpå jag näbbigt svarade, om jag nu var näbbig, jag vet inte: "Ja, och hade jag levt på Strindbergs tid så hade de varit blå!"

Jag tycker själv att det här låter som ett utdrag ur en flickbok från fyrtiotalet eller så. Men det var så.
I efterhand inser jag att klassen bestod av särlingar. Peter ("prästsonen från Solna", som magistern kallade honom) som var färdig med tre års matematik efter drygt ett och tentade av resten. Sigge som ibland skolkade för att gå till banken, detta var på den tiden det även blev enklare att handla med aktier.
Hans som hatade allt och alla och var rätt illa omtyckt för han slogs med attachéväskan, "attackportföljen".
Larsa och Göran som var praktpojkar och handbollsstjärnor i Tyresös handbollslag. Båda före detta elevrådsordförande i sina högstadieskolor.
Eva som var estniska.
Och så fanns där ett band av rätt "normala killar" som gick på Teknis sen.
Och de andra? Sigge vet jag har speckat ihop många miljoner, handbollsstjärnorna är båda läkare. Det senaste jag hörde om attackportföljen var att han i natten gick ut klädd i svart och brände valstugor.
Eva blev matematiker, Peter läste fysik på universitetet redan innan tredje årets slut, hur det nu gick till...

Men i den här klassen var det inte "bra stämnning", inga fester, inget umgäng mer än i mindre grupper. Vi lät i stora drag varandra vara ifred.

Själv ägnade jag mig åt att läsa läxor, spela oboe i två orkestrar utöver lektionerna, och eftersom jag ändå inte hade så mycket att göra gjorde jag massa extra grejer minns jag. Som att jag lärde mig periodiska systemet utantill och en fransk liten frekvensordlista.
I övrigt drack jag te med mina väninnor och gick långa prommenader ut till slottet.

Det var nog en av de bästa perioderna i mitt liv.

2 kommentarer:

Anders Sparring sa...

Du, det låter som en av de bästa perioderna i ditt liv. Spelade du oboe? Två gånger i veckan. O så fantastiskt nördigt och vackert, på en och samma gång.

Tack för läsningen.

Karin S sa...

Hej Anders!
Ja, fast oboen trappade jag ned på, andra gymnasieåret slopade jag en orkester och sen la jag av helt. Var mycket lättad över det, minns jag. Är det nästan än.

Vad jag börjar fatta om den här perioden var hur konstiga vi förmodligen var, och hur skönt det var att vara i ett sammanhang där man fick vara det.

Ja, det var jättenördigt och skönt. Arbete och celibat.