söndag 6 april 2008

Förälder

Det kanske svåraste, tror jag, för mig som förälder i det här landet, har varit att begripa att jag och barnens pappa måste hjälpa barnen med skolarbetet. Dagligen, om det ska gå riktigt bra, flera gånger i veckan om det ska hyfsat.

Jag glömmer fortfarande bort det då och då.
Det räcker inte att fråga om barnen har gjort sina läxor. Det räcker inte med ett ytligt glosförhör eller läxförhör heller. Det kan göra det, men om jag vill att de ska ha alla rätt eller så gott som alla rätt på provet, så måste jag i regel få dem att jobba en bra stund mer än de själva anser. Jag måste också ta konflikten: Det här har du inte gjort ordentligt, gå och skriv om det!
Ska jag skriva om en hel sida bara för att jag strukit över några fel?
Ja.
Om jag begär ett perfekt eller näst intill perfekt resultat så kan jag få det.
Nu säger jag inte att mina barn är överbegåvade på något vis, inte dummare än andra heller. De är som folk är mest, också med det att de hellre tittar på teve, spelar dataspel eller leker än gör sina läxor.
Barnen är formbara, som lera i mina händer.
Jag begriper, teoretiskt, hur man får fram ett schackgeni eller underbarn på fiol - om man nu själv har den fallenheten och barnet har anlag.

Men jag orkar inte begära ett perfekt resultat, jag begär att de följer med, de verkar dessutom duktiga på det de själva tycker är lätt och roligt. Sämre på sånt de har svårare för.
Men jag förstår också att detta är bara en del av det som gör dem till det de kommer att bli.
Jag kan i viss mån välja (inte helt förstås) hur stor och hur viktig jag blir i den här processen. Tar jag inte plats i den så blir annat, utanför min kontroll och mitt vetande, mer viktigt.
Självfallet måste även sånt finnas. Och mer och mer ju äldre de blir.

Och ändå...
Det här har ingenting att göra med den skola jag gick i i deras ålder.

Jag förstår mycket väl (tror jag) det Tråkmagistern är inne på. Man måste tvinga. De e tråkit, som han citerar barnen. Men också för en förälder är det tråkit att tvinga sina barn. Jättetråkit många gånger.
Ändå är det nödvändigt. Och det har inte med lust till lärande att göra, ett dugg. Det har med plikt och ansvar att göra.
Minst en timme om dagen uppskattningsvis, sammanlagt, för en tio- och en tolvåring. Men utspritt under en längre stund.

Det dröjde alltså lång tid innan jag förstod att så är det. Även jag måste jobba.
Men när jag väl nu begripit det så är det antagligen det som stör mig i svensk skoldebatt. Också. Föräldrarnas roll, bör man inte diskutera den?
Bör man kräva något av barnens föräldrar, eller ska barnen och skolan tillsammans, utan föräldrarnas medverkan klara av det hela?
Här vet alla att det inte går utan föräldrarna.
Och egentligen undrar jag om det går i Sverige heller.

Själv vill jag minnas att jag i princip blev mogen att sköta mina läxor och mitt skolarbete själv då jag började gymnasiet.

En annan sak som jag ofta funderar över och som heller inte nämns i samband med skola och lärande, är de starka känslor som finns där. Mellan lärare och elev. De lärare som verkligen lärde mig något älskade jag. Kanske hade det även med personligheter att göra.
Jag vet, man brukar inte säga att det är så, men så var det och jag tror inte att jag var ensam om det, jag vet att jag inte var ensam om det. De flesta säger samma sak om man frågar dem, man gör väl inte det bara.
Och med tanke på vad en lärare faktiskt gör, går in i och formar en del av en ung människa, så är det ju inte så konstigt, eller är det?

Det är också något jag tänker på ibland, hur mycket tid man som förälder ändå lägger på att de (barnen) ska må fysiskt bra. Man låter vaccinera dem och ser till att de äter ok. Man kollar deras tänder och ser till att de får tandställning och att hålen lagas. Man ser till att de utövar någon fysisk aktivitet, att de kommer ut och leker. Och så vidare.
Men innehållet då?
Lämnar man det åt sitt öde? Tror att skolan ska ordna det?
Och det som skolan inte ger, har man inte ett ansvar för att det blir gjort om det är viktigt för en?
Jo. Såklart. Men man hinner inte allt, inser man. Man måste välja, också åt dem.

Jag tror att jag blivit en mer auktoritär förälder än mina egna föräldrar var. Säkert delvis beroende på tidsandan, men även av andra orsaker.
Att jag är här. Jag bor inte i Sverige längre, och jag vill inte tillbaka.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för inblick och reflektioner i fransk vardag!

Karin S sa...

Je t'en prie!

Bernur sa...

Å, du har så rätt, och du skriver så fint och engagerat! Dessa ord saknas verkligen i det som kallas "den svenska skoldebatten", så som den förs i traditionella medier - - -

Bodil Z sa...

Egentligen har jag tänkt på ett lite annat sätt när det gäller det här. När jag själv och min syskon gick i skolan, så skötte vi på det stora hela det där med läxor själva. Detta inte för att vi var så speciellt duktiga eller ordentliga eller för att våra föräldrar var ointresserade - de var båda mycket engagerade gymnasielärare, utan för att skolan på den tiden skötte uppgiften att undervisa och i viss mån fostra barnen och ungdomarna på ett helt annat sätt än vad fallet är idag. Skolan och lärarna hade på den tiden både större skyldigheter och större rättigheter när det gällde att förmedla kunskap och att fostra. De hade absolut en skyldighet att behärska sina ämnen och samtidigt en rättighet att förmedla dessa. Idag - undan för undan som den nya lärarutbildningen får praktiskt genomslag - är det inte längre så viktigt att lärarna har någon kunskap att förmedla och de som ändå försöker göra detta (förmedla kunskap alltså) bemöts ofta som bakåtsträvande stofiler eller "tråkmagistrar".

Allt detta gör att föräldrarnas roll har blivit mycket viktigare för barnens skolgång än den var när jag var ung. När min son som är rätt dålig i matte skulle lära sig multiplikationstabellen och det inte gick något vidare, sa lärarna att de inte ville hålla på med "utantillärning" och att det inte var så viktigt att han inte kunde den - "han lär sig nog så småningom". Det blev alltså jag som fick lära honom den. Detta är bara ett exempel. Stavning är ett annat. Ja, att skriva ledigt och korrekt över huvud taget var något som inte ansågs viktigt. "Bara de skriver och får uttrycka sig, så blir det bra."

Karin S sa...

Björn,
Tack. Ja, jag såg ett och halvt avsnitt av den där teveserien om en nia och blev efter det trött på alltsammans, och släppte den. Varför bara hänga upp sig på skola och barn, tänkte jag. Var är föräldrarna?

Bodil,
Samtidigt har du säkert rätt i det du säger, och det är förmodligen en del av förklaringen till mitt minne av hur det var?
I lågstadiet hade jag inga läxor. Ändå lärde jag mig en massa saker, vill jag minnas. Fröken var sträng och höll ordning i klassen. Det var knäpptyst när vi jobbade.
Och förmodligen är det som du säger, skolan kunde göra mer att själva jobbet.

Samtidigt har jag en känsla av att här i Frankrike så har det alltid varit mycket läxor. Det är snarare mindre än det var förr. Trots allt.
Så förmodligen finns det OCKSÅ en skillnad i system.

Det där med multiplikationstabellen känner jag t ex igen. Jag och ett av barnen höll på i FLERA ÅR med den, medan jag aldrig har jobbat med den med det andra barnet. (Skolan gör det alltså inte.)
Numera kan båda den.
Jag skulle tro att det är för de lata/osäkra/omogna barnen som den här grejen är värst.