Jag roar mig med att läsa recensioner igen. Gissa av vilken bok? Inte så svårt, nej. Noréns förstås. Och med en gång kan jag säga att jag inte läst boken, att jag kanske kommer att göra det så småningom, men jag läser alltid allt ett halvår eller år efter alla andra, om jag läser, alltså.
Men som konsument, eller presumtiv sådan, kan jag ju faktiskt tillåta mig att läsa just recensioner för att inte köpa grisen i säcken. 195 spänn på Adlibris.
Och det är intressant att läsa olika röster om samma verk, det är alltid lika spännande. Man kan ju recensera recensionerna i sig. Dem har man ju i alla fall läst!
Just Noréns dagböcker ställer återigden den där frågan som Lundgrens Myggor gjorde. Hur ska man läsa det här? Hur ska man tolka och förstå det?
Bäst måste jag säga att jag tycker att de recensenter som läser det som litteratur i en tradition av dagböcker lyckats. Alltså inte som någon sorts sanningsdokument, utan som litteratur. Strunt samma hur författaren själv ser på saken, det är läsaren, i det ögonblicket i alla fall, som är kung.
Folk som är parter i målet (och de verkar ju vara många) borde kanske inte yttra sig, eller? Jag vet inte, det är snarare en fråga än ett påstående.
För att ta en som verkar just vara part i målet, Zern på DN. Han gillar ju inte boken, men samtidigt är hans text mer ett brev till Norén, eller just en partsinlaga. Om Norén får säga vad han tycker om Zern på DN (och resten av DN) så får Zern svara, eller ge tillbaka?
Som konsumentupplysning i mitt fall (ska jag köpa boken eller inte?) så känns Zern otillfredsställande. Jag får inget grepp om vad det är för en bok egentligen. Kanske inte Zern heller?
Här på Expressen har vi en annan surkart, skulle jag vilja säga, Schwartz som gnäller över att han fått lov att läsa i en vecka, som klagar på att Noréns bok är en redigerad blogg och som tror att jag som läsare är mest intresserad av skvallret?! Vem tar du mig för? Jag känner inte en katt i det svenska kulturetablissemanget, och jag är inte intresserad av skvaller. Jag vill veta om jag får en intressant bok för mina 195 spänn! Men det får jag alltså inte av dig.
Till en annan läsare som verkligen inte verkar begripa alls att det är en bok han läser. Sorry to say, men en riktig moralist som istället för att bedöma boken, texten språket, trovärdigheten börjar moralisera över hur Norén lever! "Det är nästan som att befinna sig inne i huvudet på Norén" skrivs det här. Nej, skulle jag vilja säga. Det är Noréns tankar som går genom ditt huvud, sätter avtryck, lämnar spår. Du, i din tur, redovisar de spåren. Din redovisning säger, liksom de andras, mer om dig än om Noréns bok.
Här har vi den recensent som i mina ögon lyckas bäst. Ström verkar få ut något av sin läsning, hon har tillräcklig beläsenhet för att sätta in Noréns bok i ett litterärt sammanhang och hon vågar få boken att bottna i sin egen uppelvelse av den! Hon litar till texten, skiter i sammanhanget och personen/författaren! Bravo! Så ska böcker läsas. Klart att det är svårare om man inte gillar dem, men uppdraget är att göra en syntes av det man läst, tala om för mig, eventuell bokköpare om det här är en bra och viktig bok eller inte.
Att det ska vara så svårt?
Ja, det är nog svårt. Svårare än man tror.
Men intressant att läsa många röster om samma bok är det alltid.
14 kommentarer:
Hej Karin! Jag antar att du heller inte missade dagens intervju med Norén i DN (eller kanske du gjorde det - den var svår att hitta på dn.se). Jag blir lite ledsen. Norén har länge varit en av mina hjältar och han är en av få författare jag läst mycket av. Och givetvis sett. I det jag förut läst har han framstått som så ... ödmjuk, varm, försiktig, klok. Som att han har något att visa mig - få mig att förstå. Detsamma genomsyrar pjäserna (Natten är dagens mor, Ge oss skuggorna och den tokigt svårlästa Personkrets särklassiga). Men som Annika Persson påpekar i nämnda DN-intervju - nu framstår han mest som Göran Persson i "Ordförande Persson".
Detta styrker min tes tycker jag att man som läsare vill veta så lite som möjligt om författarna och låta deras verk tala i sig själva. Noréns politiska plattityder i intervjun gör mig bedrövad - den politiska analysen i Personkrets är kanske på vissa sätt ... extrem, men den är allting annat än banal. Allting annat.
Så till skillnad från dig kommer jag att nogsamt undvika Noréns dagböcker. Men kanske plocka fram någon av pjäserna igen för omläsning.
Varför detta intresse för en medelmåttig dramatiker som kommer att glömmas snabbare än ordet "nakenchock" försvinner ur SAOL? Noréns bestående insats är väl att han lät sig luras av ett gäng nazister med förfärande konsekvener.
Han har ju ingenting på sig."
Martin,
intervjun med Norén i DN hade jag inte läst, men nu har jag gjort det. Tack.
Jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa hans dagbok. Det jag är ute efter är kritiker som läser den som en bok, och inte som ett liv.
Kanske är det ett hopplöst företag efter det som du skriver,
Bengt,
Jag vet för lite om Noréns dramatik och verk för att uttala mig därom. Ska han gå till historien som den som lät sig luras?
Verket är ju inte samma sak som människan. Om människan lät sig inlemmas i ideologier som inte erkänner alla människors lika värde så får verket onekligen en annan klang eller innebörd. Men är det verkligen slutorden över Norén?
Av recensionerna att döma verkar ju karln inte sympatisk, det vore synd att säga. Men har han skrivit en bra bok? Det är vad jag fortfarande undrar.
Och Bengt igen,
Ska man verkligen döma en människa så? En klantighet och hela verket spolierat? Må så vara med en konstnär som ställer sin talang i en ond regims tjänst, men en konstnär som "undersöker gränser"? Jaja, jag vet, det låter naivt. Men jag a n t a r att det var vad han gjorde.
Jag skulle vilja säga att det är vad alla konstnärer gör! Nyfikenheten vinner över förnuftet så att säga. Övertramp förekommer, jag vet inte om Norén tagit avstånd från följderna av de där fångarnas rymning etc?
Usch, jag känner att jag är ute på svag is här, men konstnären är i viss mån som ett barn som just undersöker de gränser som alla andra finner tabu. Det är det som gör dem så - intressanta.
Det gör honom/henne i och för sig till en inte helt ofarlig person, det håller jag med om.
Men att framställa "konst" helt inom svenskt politiskt konsensus... Ja, det kan väl bli bra uppsättningar av klassiker, kanske.
På något vis tycker jag att det är andra människor än just konstnärerna som ska sätta gränserna. Eller lagtext och ordning och reda.
Det ska fan vara konstnär i Sverige!
Jag tycker den där definitionen - om det nu är just en definition - av konstnären som en som undersöker gränser är intressant. Jag sparar den i mitt huvud och låter Noréns dagböcker vara - jag har ju de flesta av hans dramer kvar att läsa/se och det är nog där jag skulle vilja börja, om jag nu alls tar itu med hans verk. Jag har ett vagt minne av Personkrets 3:1 som inte just lockar vidare - inte nu i alla fall.
Bodil
Det är nog närmast en kiché, är jag rädd, men nånting ligger det ju i det ibland.
Allt det här som nu produceras som presenteras som "normbrytande" och "gränsöverskridande" är det ju inte alla gånger.
I litteraturen ser man väl i och för sig en gräns testas nu, den som är just "verklighetens". Man skyddar inte sin omgivning längre, varken vänner eller fiender. Man skriver med "sanningsanspråk".
Jag tycker i och för sig att man kan skita i de där sanningsanspråken och läsa det hela som litteratur i en litterär tradition i alla fall. I slutändan är det ju vad det kommer att bli. Ändå.
Men det verkar jag ju vara rätt ensam om att tycka, verkar det som.
Karin: Jag kritiserar mannen, inte konstnären även om jag inte har mycket till övers för denne heller. Han har aldrig tagit avstånd från eller ansvar för sin "klantighet" som du skriver. Andra, mer kvalificerade, får väl bedöma hans verk. Men av allt att döma har han inte mycket att oroa sig över.
Bengt O,
Och jag känner mig i vanlig ordning tveksam till att döma en annan människa. Jo, han lekte med elden. Jo, han borde ha insett det.
Jag vill minnas att här höjdes det på rätt många ögonbryn när historien rullades upp. Men VEM är ansvarig? Finns det inte andra, mer kompetenta än en regissör som borde stå för det ansvaret? En fängelsechef, ett rättsväsende, en instans som inte lämnar ut dömandet till allas vårt godtycke?
Borde han över huvud taget fått göra det där?
Visserligen menar jag att alla vuxna människor får stå för sina handlingar, men i det här fallet kan han inte ha varit ensam om att ha "handlat".
Som det nu ser ut så är det ju journalisterna som dömer honom. Är de verkligen utbildade för det?
Karin: hela denna trend i Sverige just nu att stryka det romanmässiga och betona det biografiska är så banalt att jag blir tokig. Har ni samma trend i Frankrike? Är det olika franska varianter av Gömda och Unni Drougges hämndskrifter som gäller i Paris också?
Bengt O: om du är en person som har läst och sett Norén är jag mycket intresserad av vad du inte gillar. I mina ögon är han en av 1900-talets stora. På vilket sätt har han inga kläder på sig (bortsett från extremt dåligt omdöme vad gäller Tony Olsson etc)?
Angående naziföreställningen tycker jag att Zern och andra faktiskt blir barnsliga - och detta är en direkt parallell till ditt inlägg Karin. Pjäsen blev moraliskt förkastlig eftersom det var nazister som VAR skådespelare och FAKTISKT tyckte så och dessutom SPELADE SIG SJÄLVA. Snälla? Det är klart att diskussionen om nazism blir MER intressant i denna kontext, än om det varit Mikael Nykvist som stått på scenen. Jag kan omöjligt sympatisera med en kultursyn där vi ska ha en snubbe stående längst fram på scenen (som enligt denna kulutrsyn då inte ska ingå i själva teatertexten) och peka på att teatertexten är sjuk och människofientlig??? Detta är rena rama Brecht och det är det värsta jag vet. Låt vuxna teaterbesökare se teaterpjäsen på det sätt de tycker är lämpligt utan några sjuttiotalistiska pekpinnar.
Att få Noréns pjäs till någon sorts nazistisk propagandapjäs tyder på en slags maoistisk kultursyn. Inget får vara öppet för tolkning - allt skall skrivas på näsan, socialrealism till folket, amen.
Problemet med pjäsen var snarare Noréns naivitet: det säger sig själv att en person som Tony Olsson är fullständigt opålitlig.
Martin,
Ja, samma diskussion om sanning och vem som får/kan skriva sanning förekommer här. I allra högsta grad.
Det är nog faktiskt likadant.
Fast jag tycker att det parallellt med det här flödet också finns något annat, men det gör det väl i viss mån i Sverige också. Kanske är detta "andra" starkare här, trots allt.
Karin: Naturligtvis har du rätt i att ansvaret också ligger på andra. Men den vi talar om kan därför inte undfly sin egen del av ansvaret. Har han yttrat ett ord av ånger, har han visat någon självinsikt, har han kontaktat någon av de berörda?
Vet inte varför du verkar ha fastnat för ordet "döma". Jag kan inte riktigt placera det i sammanhanget. I någon mening "dömer" vi väl alltid när vi uttalar oss om en person, en konstnär, en politiker, en journalist. Nu förstår jag mycket väl av dina texter att det är just det du vänder dig emot: du vill att de som recenserar den aktuella boken skall hålla sig till den litterära aspekten, detta i konsumentupplysande syfte. Det ligger mycket i det men jag förvånar mig över att det blir ett sådant rabalder av något som egentligen borde förbigås med tystnad.
Ja, jag vet, jag har alltid svårt att skilja på sak och person. Men en person som inte identifierar sig med sin sak är knappast värd att lyssnas till. Eller annorlunda uttryckt: som personer kan vi inte svära oss fria från ansvar för våra "saker." Att göra det är höjden av arrogans och förakt för andra - ett slags övermänniskoattityd.
Om någon förstår vad jag menar.
Bengt,
Jodå, jag tror mig förstå vad du menar. Som kritiker tycker jag ändå att man bör försöka skilja på sak och person, även om det är svårt. Somliga av de här recensionerna handlade nästan bara om Noréns person! Att han hade för unga flickvänner och köpte för dyra kostymer.
Vi är överens om ansvaret, jag håller definitivt med om att Norén har en del i det. Om han har uttalat sig senare därom vet jag inget om, jag bodde redan sedan flera år i Paris. Och dessutom har jag inte läst den här boken, där ju också uttalanden kan förekomma?!
Och om de här dagböckerna bör förbigås med tystnad eller inte ska man väl inte uttala sig om innan man har läst dem. Och det har inte jag.
Har du?
Strunta i vilka kostymer Norén köper (för resten köper han lika många böcker, men det nämns inte). Jag håller med dig, Karin: Eva Ströms recension var helt fantastisk, en av få gånger jag som läsare har känt kritikerns entusiasm. Men även i hur du bedömer övriga kritiker, hur de moraliserar över Noréns privatliv, och gnäller om hur jobbigt det var att läsa. Jag har läst till och med juni 2001, och tycker att det är en vidunderlig text, som får mig att bli helt omskakad.
För övrigt: Norén är som dramatiker helt oöverträffad i Sverige, och det är sorgligt att så många inte kan inse detta. Jo, han visade dåligt omdöme när han lät brottslingarna spela i 7:3, men det var inte enbart hans beslut, och mycket av kritiken handlade om hur han vägrade be om ursäkt efteråt. Jag tror att han kände sådan skam att han inte kunde be om ursäkt, allt hade varit otillräckligt. Dessutom fick journalisternas ensidiga bedömning honom att sluta sig ännu mer.
Jag håller med Björn, texten är vidunderlig, omöjlig att slita sig ifrån (och detta inte för att man jagar efter nästa namn). Och jag hoppas på en ny debatt om Noréns dagbok om ungefär en månad (vilket borde vara den tid det tar för en genomsnittlig läsare att ta sig igenom den).
Skicka en kommentar