Jag fortsätter med tidningsläsning och har funnit den här lilla spekulationen i Norstedts så kallade nuläge i Expressen.
Vad jag önskar branschen är några riktigt bra förläggare som stenhårt driver skönlitteraturen, som försvarar den med näbbar och klor, både inom förlagen och gentemot media. Och då inte bara den svenska skönlitteraturen, utan viktiga författarskap.
Inga [borttaget] jamsanden om att vi måste ha båda. Nix, en skönlitterär förläggare, liksom en chef för en större tidnings kultursida har en primär uppgift: att försvara kulturen i sin mest ursprungliga form: Språket och vad som kommer ut av det.
Det finns så många andra fora för populärkulturen och det allmänna tyckandet så dem behöver man inte oroa sig för.
4 kommentarer:
Jag håller med dig Karin, men snälla du, använd inte Svante Weyler som negativt exempel. Gå in och kika på hans förlag och se vad han ger ut (d.v.s. brinner för, satsar på... etc) Den debattartikel han skrev i slaskpressen ska inte användas emot honom. Tvärtom är han värd allt stöd och all respekt för det han gör, t.ex. nu i höst med en tysk och en ungersk roman! Av bästa märke.
Okej, Thomas, jag ändrar det, MEN jag måste säga att jag blev rätt förvånad och besviken på den där artikeln. Är det så han tycker så är det ju inte helt lyckat.
Men okej, det finns ju värre, jag får väl ta en annan gubbe. Nu ändrar jag.
Hej,
Hallå! Jag, enkle skomakare, borde ju inte yttra mig i denna debatt och det gör jag inte heller men vill berätta litet om Norstedts. Helt ovidkommande. Faktum är att det mesta av min litterära produktion tryckts av Norstedts. Dock inte i form av böcker som firats på parties utan som anonyma kapitel i den del av Statverkspropositionen som kallades Nationalbudgeten. Det var ett j-a jobb men efter alla sorger och bedrövelser gav vi till slut s.k. "trycklov". Men dåtidens finansminister, Gunnar Emanuel Sträng, accepterade naturligtvis inte sådana bagateller utan krävde ibland ändringar även efter att pressarna rullat igång. På den tiden hade statstjänstemännen vit skjorta och slips. Jag har fått flera skjortor förstörda av trycksvärta efter att bokstavligt talat ha rotat i pressen för att kunna genomföra chefens ändringar. Norstedts hade en mycket tålmodig "faktor" som var van vid sådant. Jag har glömt hans namn men vi kallade honom naturligtvis för "den mänskliga faktorn."
Alltnog. Ett trevligt resultat av allt detta blev att jag under några år fick Norstedts julbok som tryckts bara för deras författare osv. Räknas troligen som korruption idag. I böckerna -som jag fortfarande har kvar- fanns texter av helt irrelevanta namn som exempelvis Voltaire och Herbert Tingsten.
Ja, det var bara det jag ville säga. I övrigt håller jag med er och alla andra gamla stötar som gillar KULTUR och LITTERATUR och andra sådana gamla grejer.Snart har vi väl dött undan.
Bengt O,
Söt historia.
Vad gäller din slutkläm vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Nja, tror du verkligen det?
Alltså, det är klart att vi dör undan, men fylls det verkligen inte på alls? Jag har så svårt att tro det.
För resten, nu kom jag på en till intressant grej att länka till... Ska leta reda på den.
Skicka en kommentar