Projekt Farmor

är startat, jag läser om de böcker jag har där farmor står i centrum för berättelsen och har just avslutat Sven Delblancs Kära Farmor (Bonniers 1979).
Jag läste boken som nittonåring och hade vaga minnen av den, alltför vaga, nu kände jag inte igen den alls. I mitt minne fanns en liten övergödd pojke som stoppades full med gås och fet sås av sin i grund och botten förskräckliga farmor. Resten hade jag glömt.
Och det jag mindes stämmer visserligen, men boken innehåller så mycket mer.
Delblanc var en av mina favoriter i andra halvan av tonåren, jag tror att jag läste det mesta i eftersvallet av succéen med Hedebysviten som filmatiserades för teve.
Och i den var Delblanc en tämligen glad och folklig prick, visserligen gravt bildad, men ändå levnadsglad och mycket träffande i sin samhällsskildring.
På kornet i sin samhällsskildring är han för resten alltid, men i många av böckerna är svärtan och nihilismen mycket mer närvarande.

I Kära Farmor är berättaren en ung man som blivit halvgammal och han berättar om sitt liv och sin farmor som han i bokens inledning alldeles nyss begravt. Hans liv är i stort sett präglat av fattigdom och död - hans föräldrar och morbror dör. Den enda som överlever en stund till är hans oförskämt vitala och levnadsglada danska farmor.
Hon är ett stycke natur, förklätt till gumma i en förfallande villa i Enskede. Hon lever och hatar och älskar som en "masugn". Och alla i hennes omgivning förbränns och dör, först den äkta mannen, sen berättarens pappa som redan har sjukdomen i sig som barn, och så även dennes bror.

Berättaren själv är något så hopplöst som en konservativ ung man 1968. Han förälskar sig i en adlig flicka, Cecilia von Fogelhufwud, avlägset släkt med Kyhles på Valla. Och, kanske, lika steril.
För så ser ofta adeln ut hos Delblanc, den bär kulturen och är utdöd på svärdssidan. Den är förstenad och from, bär minnen och historia.
Central i den här berättelsen, trots att han är en bifigur, är Lorentz von Fogelhufwud, en from man som slutar sina dagar på ett litet förlag som ger ut religiös litteratur. Allt medan porrkungen Bille-Sørensen lever och frodas och slutligen får någon orden för att ha bidragit till att frigöra sexualiteten.
På Fogelhufwuds vapensköld finns en figur föreställande en munk men med just fågelhuvud. Denna bild blir central för berättaren själv och hans dilemma. Inte hemma i den ångande studentrevolten. För sjuk för att bli officer, får frisedel för att han är för patriotisk (vill tjäna sitt fosterland, säger han till regementsläkaren som bara stirrar på honom och ger honom frisedel).
En konservativ nittoåring 1968. Med fågelhuvud.
Ja, ungefär så.
Kanske som bildningsgiganten Delblanc själv kan ha känt sig.
För så är det att läsa Delblanc, man går in i en förtätad massa. Lorentz, för att ta honom som exempel igen, liknas vid ett av El Grecos senare porträtt. Det säger ju ganska mycket mer än att bara tala om att han är lång och mager? Det talar om pietet, om fromhet och gamla dygder som plikt och ära.
Sånt som berättaren f ö drömmer om, men som det inte blir så mycket av.
Att förlora med värdighet.
Bilderna och citaten är många många, leder ut i konst, filosofi, kultur och religion.
Samhällsskikten alla representerade.
Ja, det är en riktig roman, helt enkelt, med vad man kan begära av en sådan. En sån roman som inte skrivs längre.
Det kan göra mig lite sorgsen när jag läser. Så här kan ingen skriva längre. Eller kan någon?

Nu ska jag läsa Bergmans Farmor och Vår Herre.
Tips på farmorsböcker tas tacksamt emot,

Hej,