Igår var det en väldigt fin dag igen. Jag var i Cité U med ett av barnen som sportar där och ägnade timmen han knogade runt inne i en gymnastiksal åt att släntra runt över gräsmattor här. Och så tänkte jag på Bodil och hennes traskande i skog och mark med Londi.I alla fall tycker jag att de här träden, till vänster, är så snygga.
Här ser man något spännande i övre vänstra hörnet, nämligen ett hus som utgör barriär mot Periferiquen, motorringleden kring Paris.Dumt nog så fortsatte jag inte att plåta då jag fann en gångbro över den och in i Gentilly, förorten strax söder om. Att jag över huvud taget gick över berodde på att jag såg en apoteksskylt lysa där borta på andra sidan och jag behövde ett apotek.
Det var faktiskt ganska spännande och Gentilly såg skräpigt ut och glömt sen 50-talet ungefär. Första boulevarden hette Lénine. Det gör de ofta här i de förorter som fortfarande styrs av kommunister, och några sådana finns fortfarande.
Fast sen kom jag tillbaka och fikade i hörnet på det stora ståtliga huset, där man anar en terrass. Och sen var dagen (utan hund) slut.De blå boxarna innehåller information om olika franska universitet och högskolor.
5 kommentarer:
Och när jag läste rubriken "En dag utan hund", så tänkte jag att det här har nog med mig att göra på något sätt, lite grann i alla fall. Och se...
Lustigt nog har jag en del ganska starka eller närmat grälla ungdomsminnen från just Cité U.
Ja, du hade rätt. Jag tänkte på dig, särskilt när jag gick över den där motorvägen på en smal liten betongspång.
Blir det blogginlägg om Cité U?
Även jag har ungdomsminnen från Cité Universitaire.
Under mitt Parisår i början av sextiotalet umgicks jag det senare halvåret rätt flitigt med en grupp franska studenter som bodde där i olika hus. De läste också olika saker, någon medicin, ett par fysik, några humaniora och de kom från många håll i Frankrike: Normandie, Bretagne, Lyon, Bourdeaux, medelhavskusten och någon var uppvuxen i Algeriet ...
Det som förenade var att alla var cineaster, så med dem såg jag mest varje vecka omväxlande fransk film och odubbade Bergmanfilmer som visades på en biograf i stan. Efter filmen brukade vi fika och diskutera det vi sett. Via dem kom jag också att rätt ofta äta på Cité.
Jag har också minnen från en stor vårfest utomhus på området med dans och musik och uppträdanden från olika länders studenter. Ett härligt väder rådde och det bidrar kanske till att minnena, så här snart ett halvsekel senare, framstår som både behagliga och skojiga.
Jag avvaktar nog med en text om detta: Det är helt enkelt väldigt GRÄLLT.
Agneta,
Så fint du beskriver det hela.
Området verkar ju vara planerat och till stor del bebyggt i den där andan av optimism, visumfrihet och universalism som präglade slutet av 1800-talet, världstutställningarnas och Skansens tidevarv.
Därför borde det vid det här laget finnas många generationer, runt hela planeten som har ungdomsminnen härifrån. Fint.
Bodil,
Den som väntar på något gott! Vi håller ut och har tålamod!
Skicka en kommentar