Etat d'âme

eller Vad Bloggar Är Till För
åtminstone var det så de betraktades inledningsvis. Men numera tycker jag nog att bloggarna tagit sig in i den mediala sfären, även om de för den sakens skull inte blivit bättre.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänker nämligen på mitt Författarskap, med en viss état d'âme. Hur det har förändrats, hur det liksom började tveksamt och försiktigt. Hur jag skickade in mitt första manus till Bonniers då jag var 22 och efter ett drygt halvår fick ett illa maskinskrivet brev där det stod att de inte ville ge ut det men att de gärna ville träffa mig.
Jag var naturligtvis hysterisk inombords och det där mötet blev en katastrof som det tog många år att repa sig från. Jag har fortfarande mycket märkliga minnen av det.
I vilket fall som helst, med manuset, en bibba noveller följde ett lektörutlåtande som jag fann fullkomligt ointressant. Rätt snart langade jag alltsammans.
Men efter en sådär fyra fem år var det dags igen. Nytt manus, möte med samma människa efter en evig väntan, de ville inte ge ut men om jag kunde tänka mig att bearbeta det hela så kanske?...
Det såg jag inte heller den här gången någon som helst poäng med.

Och sen dröjde det nog nästan tio år. Och då bestämde jag mig för att löpa linan ut, med ett tredje manus, alltså. Vilket så småningom, efter två omtag och tre år till blev ett antaget manus. Efter ytterligare två och ett halv år en utgiven roman.
Och så småningom samma procedur, ett omtag, med den andra romanen.

Och vad de innehöll? Den första är hemlängtan, rakt av.
Den andra vet jag faktiskt inte vad den är. Vag längtan, ja, men efter vad? Knappast hem, knappast bort.
Den tredje, som vi inte har sett att den blir en roman än, är ett konstaterande: nu vill jag inte "hem" längre. Jag är här, i Frankrike för att stanna vad det verkar. Det beror inte så mycket på mig som att jag har tre barn och att de hör hemma här.
Och att jag inte vill flytta dem till landet i norr som blir mig mer och mer främmande. Naturligt nog, kan man ju tycka.
Det känns, vid det här laget, som om den franska verkligheten är mindre hotfull än den svenska. Jag vill ut i den, inte sitta här och skriva romaner på svenska.

Det här är alltså någon sorts biprodukt av mitt tragglande med ytterligare ett manus, det femte, och det tredje i ordningen som jag försöker fullborda. Och få utgivet.

Men jag hade aldrig tänkt mig att bli författare mer än möjligen som bisyssla.
Och det var nog riktigt tänkt.

Nu uppdaterar jag direkt med sånt som gör att jag inte orkar prata med svenskar längre:
Det här
Vad svenskar inte förstår, vare sig när det gäller Israels eller Frankrikes regering, är att de inte fungerar som den svenska. Franska ministrar försöker lägga sig i det mesta. Så har det alltid varit och det oberoende av partifärg. Men inte bryr sig folk om det! Det är en del av ett spel, mina damer och herrar. Man låtsas vara upprörd och säger att det är avskyvärt, äckligt etc. Och det vet den nuvarande Goncourtpristagaren också. Debatten förs så att säga offentligt.

Eller det här. Lilla gumman. Sett svenska tonårsflickor/unga kvinnor? Jag håller i och för sig med om att medelålders och äldre generellt mer liknar nunnor än sina franska systrar och att det, vid det laget, är mer klädsamt...

Vill bara påpeka att länklistan utgör undantag i mörkret...