lördag 7 november 2009

Framtiden

För att säga som det är. Exakt som det är. Jag har skrivit ett manus som är en uppväxtskildring. Trots blandade erfarenheter av Bonkers förlag skickade jag det till dem. De var (som vanligt) på sätt och vis mycket positiva, men sa ändå nej. Rättare sagt, de sa jobba vidare, något de gärna gör om de tror att något kan bli bra.

Okej, sa jag, jag ska se vad jag kan göra.
Och nu håller jag som bäst på att fundera på det, mot bakgrund av föregående inlägg (inklusive kommentarer). Jag är väl medveten om att det här aldrig kan bli något. Jag kan aldrig bli svensk författare därför att jag aldrig kommer att vara i närheten av att försörja mig som svensk författare. Inte ens med de mest optimistiska och verklighetsfrånvända kalkyler kommer jag kunna det.
Bra.
Då vet jag det.
Jag har ingen som helst lust att skriva halvhjärtade tidningsartiklar för svensk press, jag har för övrigt ingen som ber mig göra det heller. Då är läget rätt dåligt att få dem publicerade. Och även om jag hade det så skulle jag få jobba häcken av mig och ändå inte komma upp i ens en halv månadslön. Året om, dygnet runt.
Jag har i ärlighetens namn inte heller någon lust att mycket ovisst vänta på statliga kulor som det verkligen inte är säkert att jag får några och som för övrigt inte heller på långa vägar kommer vara något av en försörjning. Om de ens trillar in. Om de ens finns kvar.
Och själva principen bär mig emot.

Jag kan ju bara säga att det här framtidsperspektivet är helt främmande för mig. Börjar bli. Jag tänker helt enkelt inte ägna mig åt ett sånt loserjobb.
Jag gillar att skriva, men det räcker inte.

Så. Nu gör jag klart den här grejen (tror jag) som jag ändå påbörjat. (Eller också gör jag inte det?)
Sen struntar jag i det här.
Det ska faktiskt bli otroligt skönt.

Vad jag tänker göra? Starta eget arkitektkontor! Jag har en dator och jag har en telefon, det bör räcka. Till att börja med!

21 kommentarer:

Gunnar sa...

Jag förstår dig. Men det är ändå väldigt sorgligt. Att det ska behöva vara som det är. Så trist.

Får du ut din tredje bok lovar jag att köpa den : )

Och jag hoppas innerligt att det inte är någon plåga för dig att arbeta som arkitekt.

Nu, när familjen sover, ska jag lägga den timme eller två jag kan undvara var tredje dag, för att skriva poesi som ingen läser. Men missförstå mig inte, jag är faktiskt helt tillfreds med det.

Den här soptunnan har fler läsare än din blogg sa...

Vad du än förutsätter dig står jag bakom dig till 1oo procent! Själv är jag intresserad av en bastu på taket till vår cityfastighet som är lagom spektakulär!

Är det inte så att en bastu på taket är kronan på det själva verket?

Karin S sa...

Gunnar,
Jag är väl rätt säker på att få ut en tredje bok. Det är inte DÄR problemet ligger.

Och nej, jag tror inte att det är en plåga för mig. Jag har ägnat tio år av mitt liv åt arkitektur, studier och några års jobb. Det var inte himlastormande festligt alla gånger, men tillräckligt intressant för att jag aldrig skulle fundera på att överge yrket.
Det skedde inte förrän jag i nittiotalets fastighetsbubbla kom ut som nyutexaminerad arkitekt. Då fanns det inga jobb.
Och sen kom familjebildning i vägen. Men, barn växer upp och jag är som sagt innerligt trött på det här nu.

Och vad gäller dina dikter så är det ungefär det förhållandet jag vill ha till mitt skrivande. Avspänt - eller inte alls.

Och så vill jag tjäna pengar!


Stefan,
Tack för moraliskt stöd. Bastu låter som ett finfint projekt.

Fransyskan H sa...

Tvärtemot Gunnar tycker jag inte alls att vi ska tänka "sâ sorgligt och att det ska behöva vara som det är". Förstâr faktiskt inte riktigt er diskussion öht.
För det första tycker jag inte det är "a eller b" som bör gälla. Behöver du total paus av skrivandet är det fullt förstâeligt, men inte ska faktum att âterupta arkitektarbetet behöva betyda att sista raden är skriven. Verkligen inte.
För det andra anser jag naivt eller i alla fall drömmande att tänka i termer "leva pâ sina romaner och dem endast och annars inte alls". Även för en som givit ut tvâ romaner. Kanske speciellt för en som givit ut tvâ romaner. Jag tycker dessutom att konceptet "hobbyskrivande" är ett nedsättande (säger man sâ? att se ned pâ...) sätt att se pâ att kombinera inkomstbringande arbete och skrivande, samt att den synen skapar ett hinder i sig inför skrivandet som, om man vänder pâ det och slutar se det sâ, fâr hindret att försvinna.
Själv är jag i situation B, givetvis icke helt tillfredsställande, det är klart att jag ocksâ skulle vilja slippa slâss för minuterna jag kan ägna ât skrivandet, - men eftersom den drömmen med mycket stor sannolikhet aldrig blir till verklighet har jag inget annat val än att leva i just verkligheten, en verklighet som dock är otänkbar utan nâgon form av skrivande. Ibland blir det perioder helt utan, men det är ett surt äpple jag i min värld mâste bita i.
Dock anser jag inte att det för den delen är hobbyskrivande jag sysslar med, nej precis tvärtom, jag slâss bokstavligen för mina minuter och när jag hittar dem är det blodigt allvar (hehe), men däremot har jag helt enkelt inte möjlighet att unna mig lyxen att "skriva, bara skriva" - det lâter ju underbart om du hittills kunnat det och det är isâfall bara att gratulera i.
För att dock muntra upp dig eller i alla fall ge dig perspektiv har jag flera bekanta som gett ut ett flertal romaner här i Frankrike, men de är lââângt frân att kunna leva av dem endast. Det är fâ, ytterst fâ, som kan det. Här med.
Och vill man hârddra den debatten finns det ett enormt antal av de stora i vâr dâtid som aldrig kunde syssla med bara romaner. Balzac, Claudel, Dostoievski, Montaigne (!), för att bara nämna 3 jag tänker pâ i skrivandets stund. Jan Myrdal ett annat som jag själv ofta kommer att tänka pâ - "Maj. En kärleksroman." - när jag behöver som mest pepp - ser honom i den lilla lägenheten där han stjäl sig till minuter pâ morgonen innan det är dags att bege sig till kontoret (och säger till mig själv: djävlar vilken lathund du är i jämförelse). (Och Ja! Jag tycker han är en stor författare. Har du inte läst ovan nämnda eller hans barndomsskildringar tycker jag du ska göra det).
De som kunde göra det, bara skriva, är bra mycket färre än vad man kan tro om man finstuderar litteraturhistorien - är det inte tom en väldigt nutida uppfattning att vilja ägna sig ât enbart skrivande? (förutom nâgra enstaka "poètes maudits", men även där finns tusen och en exempel pâ "kreativa mângsysslare").

Däremot är situationen du beskriver där man ombes ombarbeta nâgot man i förväg tvekar pâ att fâ utgivet föga avundsvärd. Det är som att ha en morot i plast, eller en som man misstänker är maskäten. Och det förstâr jag mycket väl om du tvekar inför.

Men avslutningsvis vill jag egentligen bara säga, kom igen! Allt mod och kraft! Arkitekt OCH författare. Det är klart du hittar dit, efter djupa andetag och, kanske, mânader vem vet âr av uppehâll. Jag är säker pâ att det gâr! (Och för den delen ganska säker pâ att du aldrig kommer nöja dig med "bara" arkitekt - och med detta menar jag givetvis inte "bara arkitekt" utan arkitekt utan skrivande, men det tror jag du förstod! Jag tror pâ tillfällig formsvacka).

Och allra sist: Jag hoppas verkligen även jag att du lyckas fâ ut 3an.

Fransyskan H sa...

Hopps! Ser att du hann emellan, Karin. Vad glad jag blir att läsa:

Och vad gäller dina dikter så är det ungefär det förhållandet jag vill ha till mitt skrivande. Avspänt - eller inte alls.

Mao var en hel del av mitt inlägg totalt i onödan.

Courage!

Karin S sa...

Fransyskan,
Jag undrar om det inte är du som är naiv här, men jag kan för all del ta miste.
Man kan, i princip göra två grejer. Man kan jobba (heltid men inte mer) och skriva, eller man kan jobba heltid och ha familj/barn. Men man kan inte göra alla tre.
Jag vet inte hur gamla dina barn är, men en sak är säker: jag kan INTE jobba som arkitekt, vara en någorlunda närvarande förälder OCH skriva. No way. Arkitektjobbet är ett av dessa jobb där du förväntas jobba minst heltid.
Så. Det är bara att glömma. (Naturligtvis förändras den situationen, men inte under de närmaste tio åren.)

Och vad gäller vad man kan tjäna på sitt skrivande så är det möjligt att jag är eller var naiv - ja. Men det handlar alltså om så osannolikt lite pengar så att man lika gärna kan vara utan dem. Faktiskt.
Det enda som är eller skulle vara irriterande med det är om NÅGON ANNAN tjänar pengar på ens skrivande, men inte man själv.

Men man kan även se det så här: det var en berikande erfarenhet, det var något som var möjligt att göra under småbarnsåren med oregelbunden men dock en viss tidstillgång. Alternativet hade varit att inte göra något alls, och det hade ju inte varit bättre. Arkitektjobb med krav på närvaro var inte att tänka på.

Och vad gäller att bearbeta texter för att få dem utgivna så är det ju vad jag fattar något man får vara inställd på. Allt beror naturligtvis på, men i mitt fall har det varit så varje gång och det har då i slutändan lett till en bok. Naturligtvis finns det en gräns för det, men just den gränsen har jag hittills inte stött på. Tvärtom har mina kontakter med förlaget i den delen fungerat bra. De har varit seriösa och till hjälp och manusen har blivit bättre.
Så det bör man nog faktiskt ha med i beräkningen, om man vill publicera, alltså.

Om det här är sorgligt tål att funderas på. Det återstår nog att se. Om tio år kan man svara på det. då har vi börjat få facit. Nu är det för tidigt.

Och slutligen, Jan Myrdals barndomstrilogi tycker jag är otroligt överskattad. Jag tror att den hade varit helt glömd om han inte hade varit son till Alva och Gunnar Myrdal.

Fransyskan H sa...

Jag tror inte att jag är naiv, även om jag givetvis vet att det inte är den enklaste ekvation och kräver enorm disciplin. Även i mitt fall rör det sig om lângt mer än heltid.

I ditt fall förstod jag försent, dvs när jag postat min kommentar och läst din som kom medan jag skrev min, att jag misstagit mig ang. ev. naivitet. Ursäktar mig härmed â det ärligaste.

Vad bra det lâter med konstruktivt förlagsutbyte. Jag har en motsatt erfarenhet med ett franskt förlag och skulle föredragit ett klart nej frân start, mindre tidsförlust för min del, (för, nej, det blev slutligen aldrig utgivning), därav min kommentar om maskäten morot.

Och Myrdals barndomsskildringar. Möjligt att du har rätt, att de skulle varit glömda annars. Dock tyckte jag det var mycket intressant läsning när jag läste den (även om det är mkt längre sedan än Maj. En kärlek. som jag läste härom âret och även om jag vet att de blivit mkt nedskrivna de senaste âren). Kanske skulle jag hâlla med dig om jag läste om, kanske inte - i mitt minne dock lângt frân överskattade.

Karin S sa...

Fransyskan,
Kanske beror det lite på vad man gör utöver skriver. Arkitektyrket har vissa likheter med författarens. De perioder då jag stod på Systemet och sålde vin däremot var jag ju helt fri då jag gick därifrån. Så där kan antagligen ett enkelt jobb funka, förutom att det gissningsvis är jäkligt frustrerande att vara där om man verkligen har något att skriva.

Svårt med små tidspass är egentligen att få ihop det hela till en helhet. Att redigera och täta berättelsen, att minnas vad som stod var och att få med allt men inte upprepa sig. Och att dessutom försöka tänka på läsaren. Man rör sig genom en helt hemtam massa där allt är lika bekant, medan en läsare, om man har tur, tar sig igenom det hela en gång.

Och vad gäller naivitet så tror jag bestämt att man måste vara lite naiv (också) för att öht ge sig in i något liknande.

Så kanske har vi tur, båda två där.

Fransyskan H sa...

Absolut! Och är det det vi kallar naivitet hâller jag med dig till 100. För min del har just frustrationen blivit en motor, men det bristande i det hela är precis som du skriver svârigheten med helheten och främst att med jämna mellanrum ha tid till att verkligt gâ in i texten, att inte lämna bitar med "skal/skelett" endast. (Precis just detta var grunden till min svacka i höst). Mycket kan man skriva i tidspass, förbereda, utveckla, men just där behövs perioder av total ägnan.
Och självklart, självklart, önskar jag ungefär en gâng om dagen att en dag fâ ha bra mycket mer tid till det.

Tänkte pâ det igâr när jag la mig, efter mitt onödigt lânga inlägg, som dessutom var till stor del "hors sujet" sâ ännu mer onödigt lângt, att mycket bloggtid just nu försvinner upp i rök... (fast inte bara, diskussioner som denna för i alla fall mig framât).

Karin S sa...

Ja, man behöver såna här diskussioner också. I allra högsta grad.

Hoppas att du får till det med din text!

einar askestad sa...

karin

för mig står författandet helt och hållet och faller med en enda fråga: tror jag på människan? tror jag på att det allt jämt är meningsfullt att hävda sanning? skönhet? godhet?

att jag ingenting tjänar i ekonomiskt hänseende, att jag inte uppmuntras av vare sig större förlag eller litterärt och medialt etablissemang, är ovidkommande, ja det rent av stärker mig - så länge jag har en sådan tro.

och om jag förlorade denna tro?

då skulle jag nog fortsätta ändå, om inte annat för att bidra till en liten men kompromisslös påminnelse om vad som offrades på vägen.

pretentiöst?

ja, kanske, men är inte alla livsval en samvetsfråga?

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Jag förstår vad du menar. Det handlar om tillit. Förtröstan, tron att man kan kasta sig ut i intet och bli mottagen av öppna armar, brandsegel, jag vet inte vad.
Att det man skriver inte faller på hälleberget, att det någonstans har mening, spirar. Lever.

Tilliten kommer och går, dock.

Och som du hör, i mitt fall nu är jag helt enkelt less på att inte tjäna några pengar.
Vi har tre barn som växer. Jag tillbringar min tid med att följa vad som händer i ett litet (puckat) land högt i norr där jag inte kan påverka någonting och där jag inte lever.
Jag lägger alldeles för mycket tid och energi på det.

Jag längtar efter det konkreta, efter byggen och ritningar och byggmöten. Efter nöjda beställare och att TRÄFFA FOLK.
Mitt liv som det ser ut nu är inte särskilt utåtriktat. Jag ägnar mig åt barnen och åt att skriva, och åt att tänka på Sverige. På svenska. Jag är innerligt trött på det. Jag vill driva runt i frihet ett tag, lära mig nya saker, göra uppgifter och, ja - få betalt.

Jag har i princip skrivit de år mina barn (i alla fall något av dem) varit små. Jag har varit hemma och ägnat mig åt dem och det har gått att kombinera med att skriva. Nu är de så stora att jag kan utvidga mitt revir. Det är det jag vill. Också.

Och har man tur, som arkitekt, så gör man lite samma sak som när man skriver romaner: man skapar världar.
Det tycker jag om!

Wu sa...

Nu, äntligen, Karin. Nu vågar jag.
Hejar på dig.
Resten tar vi mailvägen...

Helena von Hofsten sa...

Karin, allt du skriver är ditt sanna jag - alla "hus" du ritar är ditt sanna jag. Var dig själv. Allt vill bli bäst!

Karin S sa...

Helena,
Mmm, kanske det. Och detsamma! Jag tänker ofta på Jorden snurrar... i den kände jag igen mycket!

madeleine brandin sa...

Själv arkitekt och tillika författare (vågar jag numera kalla mig efter 6 utgivna, mer el mindre smala böcker) har jag läst detta samtal med stort intresse! Jag har jobbat jobbat jobbat som arkitekt, älskat detta jobb, sen skrivit på nätterna när barnen somnat, det har varit en ganska långsam produktion därför. En del tidningsartiklar har det också blivit. Ibland tycker jag det är samma sak, att arbeta som arkitekt och att skriva: en lyhördhet inför människor och deras liv.

Poesi har gått bra att skriva så, men nu håller jag på med en roman och den kräver helt annan samlad tid. Men nu har jag inte längre någon tjänst som arkitekt utan försöker satsa på skrivandet. Barnen har vuxit upp.

Skrivandet verkar vara en stark drift, en stor lust och en liten plåga, när jag läser era inlägg. Att skriva hjälper oss att tänka.

Karin, ser mycket fram mot din nästa bok! Där drog du oss vid näsan, redan klar (i sin första version), du skriver snabbt! Men jobba du som arkitekt också, det är ju så himla kul, inte ett ögonblick tror jag på att det skulle avhålla dig från skrivandet!

Karin S sa...

Madeleine,
Roligt om den här långa tråden kom till någon nytta!
Och jag misstänker att du har rätt i det där sista du skrev. Jag kanske inte kan låta bli.
Å andra sidan har jag ju låtit bli under rätt långa perioder i livet? I alla fall att skriva med tanken på att publicera. Så man kunde ju hoppas på en sån lite mer stillsam period igen, menar jag.

För där är vi överens, det här är jobb med likheter och även ganska krävande jobb.

Gunnar sa...

Trevlig läsning. Hade ingen Internet-tid alls på ett tag, men jag ser att det var ett givande samtal. Roligt!

Avspänt är skönt, ja. Till exempel äregirighet eller stolthet leder bara till fördärv (för ens inre om inte annat), det har jag lärt mig den hårda vägen. Och då menar jag en riktigt hård hård väg.

Håller med Karin om att det är svårt att kombinera ett intellektuellt krävande och kvalificerat arbete med att skriva "på riktigt". Lägg på familj och vänner så går det inte ihop; för mig skulle det aldrig göra det i varje fall.

Jag har en vän som har en ganska känd skrivande pappa. Han har ordnat så att hans arbetsgivare ger honom tjänstledigt halvårsvis när han ska färdigställa det han skriver, och eftersom han är välavlönad kan han spara på lönen för att få det att gå ihop. Många gör nog så?

Karin S sa...

Gunnar, hej igen!

Ja, allt som gör att skrivandet inte längre är en lek är inte bra, prestige, äregirighet och avundsjuka - denna hemska känsla.
Och samtidigt är det omöjligt att få ihop något som går att publicera genom bara det lekfulla.

Din väns pappas situation låter idealisk. Om man KAN gör man nog så, men det vill ju till att man har en förstående arbetsgivare, utöver den hyfsade lönen.

Charlie Truck sa...

Karin, för det första så är du redan en svensk författare, vare sig du ger ut något mer eller tjänar några pengar på det utgivna eller ej. Det kan ingen ta ifrån dig. Fascinerande att du lyckats kombinera småbarnstiden med produktivt skrivande, jag tyckte den tiden gjorde mig själv rätt sinnesslö (kanske inte riktigt, men nästan). Men jag behöver nog deadlines och krav satta av yttervärdlden för att prestera över huvud taget.

Jag kommer ihåg att en av de första kommentarerna du skrev hos mig för kanske två år sedan gällde det märkliga i att vara en svensk författare boende i Frankrike. Har inte detta bidragit till en alldeles speciell form av isolering? Jag vet att du också skrivit om att du inte är intesserad av författaraftnar eller skråbeteende, men en isolering genom att din omedelbara omgivning faktiskt inte vet ett dugg om din litterära bana?

Jag tycker ibland att det känns knäppt nog att blogga på svenska och ha en svensk nätnärvaro. Läser du franska bloggar, kulturtidningsdebatter, twittrare etc. ? Jag tycker det är svårt att göra både och.

Det är kul att jobba med kollegor och kunder, att ha möten och träffa folk. Genom arbete kommer integrationen ju! Försök kom igång som arktekt, gör handfasta grejer ett tag. Jag tror det kan finnas en hel del att skriva om efter ett par år i byggsvängen...

Och ja, det är skönt att få lön. Betydligt bättre än att inte ha någon även om man har möjligheten att leva på någon annans.

Karin S sa...

Charlie,
Ja, det är lite märkligt att jag lyckades med det, att skriva då de var små. Inte pyttesmå, de var nog två och fyra när jag satte igång. Innan dess försökte jag fortfarande halvhjärtat starta som arkitekt, men det gick däremot inte alls, mest för att äldsta barnet blev sjukt hela tiden.
De gick på dagis, och sen i maternelle. Hade de varit hemma till tre års ålder hade inget blivit gjort.
Ändå var jag väl i och för sig ganska splittrad, men det var samtidigt väldigt skönt att drömma sig bort eller hem - i romanform. Att ha en parallell och liksom fungerande värld, vilket jag inte riktigt tyckte att jag hade omkring mig. Nu börjar jag väl i någon mån att få det.

Jovisst är det så (isoleringen). Omgivningen här vet ingenting, vill gärna läsa men det går ju inte. Jätteirriterande. Dessutom springer jag då aldrig på någon entusiastisk läsare, bara av en slump sådär. Feedbacken är alltså väldigt låg, och det bidrar säkert också till att det känns rätt meningslöst. Liksom jag fortfarande är ännu mer OKÄND som författare i Sverige än jag rimligen skulle ha varit om jag bodde där, åtminstone på ett lokalt plan hade jag väl haft någon sorts verklighet med läsare etc inbillar jag mig.

Och jag tror att för att det ska fungera så måste man ha det. Läsare, små uppdrag, återkopplingar. Nätet har i någon mån ersatt detta, men där uppstår konstigheter i andra ändan. Här. Inte nog med att jag skriver böcker som ingen kan läsa, jag har dessutom en del av mitt umgänge som ingen kan ta del av...

Och ja, tjäna pengar vore fint. Liksom att just ha mer av en helhet på ett ställe. Träffa folk.
Samtidigt är det återigen att börja från noll, och med rätt stor försening. Men jag tänker i alla fall försöka.
Det är ju i såna fall, återigen, en verksamhet att bygga upp. Kontakter att skaffa, kunder företag, bokföring, rubbet.
Och det kommer ta tid och vara olönsamt inledningsvis åtminstone.
Det är därför (bland annat) jag dragit mig för det.

Men det är det där med att något börjar tippa över, rörelserna går sakta men något sker i alla fall.

Tack för dina fina kommentarer. De värmde!