Detta med fideikommissen. De allra flesta kritiker tycks ju ha svalt af Kleens bok - rakt av. Budskapet stämmer med "folkviljan": Det här är inte rättvist - avskaffa den här möjligheten till kringgående av arvslagstiftningen.
I kölvattnet på jubelropen kommer dock eftertänksammare inlägg och partsinlagor från andra hållet. På Newsmill förklarar John Murray bland annat att arvsrätten fortfarande i stort sett kan kringgås genom stiftelser. Johan Lundberg slår ett slag för bevarandet av en grupp människor som inte är en del av samtidskören och Per Landin skriver i DN om hur det ser ut på f d östtyska gods idag.
Apropå Landins artikel funderar jag på hur det ser ut i Frankrike, hur den jordägande adeln har det idag. Några fideikommiss är det ju inte frågan om. Tvärtom. Här svepte som bekant revolutionen fram och lagstiftningen blev därefter hård. För att vara rättvis.
Jag gör inga som helst anspråk på att ha någon övergripande koll på fransk adel, dock träffar jag på representanter för densamma framför allt nere i södra Frankrike.
Vad gäller Landins skräckvision att slotten står och förfaller så gäller det här med på sina ställen. I avkrokar kan man köpa ett slott i mer eller mindre ruinskick för en symbolisk euro.
Det finns alltså fler slott än det finns efterfrågan, generellt, och det i sin tur beror naturligtvis på att slotten kostar skjortan att hålla i stånd.
Vanligare ägare till slott idag än adel är gissningsvis krögare med stjärnor i Michelinguiden, modeskapare och företagsledare.
Men, detta hindrar inte att de adliga familjer som lyckats behålla ett hus och en större eller mindre bit mark i sin ägo gör mycket för att bli kvar.
Jag träffar ädlingar som driver konferenscenter och hyr ut för bröllop och fester.
Jag träffar människor som delar upp egendomar och som försöker få dem att fortsätta leva i form av (juridiskt sett) små bostadsrättsföreningar, mitt ute på bonnvischan.
Det finns generellt en stark vilja att en av sönerna ska ta över (alla är överens här, sammanhållningen mot staten är förbluffande men begriplig). Det har med namnet mer än blodet att göra. Men adeln byter inte namn, adeln är också helpetig med att hålla koll på sig själva och varann och vem som är gift med vem och hur ett hôtel particulier i Nïmes (till exempel) övergick från en familj till en annan. Vem som gifte sig med vem och på vilken sida det hela ärvts. Man kan aldrig bluffa sig in i adeln, det finns alldeles för många som håller reda på vilka som seglar under falsk flagg - och gör man det så är man inte välkommen längre, i de gentila salarna.
Det konservativa och ibland smått frimuraraktiga drag, det drag av diskretion som af Kleen och många med honom verkar reta sig på hos den svenska adeln, finns naturligtvis kvar även i den franska. Här var det ju under en kort period förenat med livsfara att råka vara född in i en adlig familj.
Man ligger lågt. Man beter sig många gånger som en sorts subkultur, använder månghundraåriga titlar endast i sammanhang där det inte kan tas illa upp. Med likar och likasinnade.
Så man kan lugnt säga att den kultur som den franska revolutionen försökte utplåna endast gick åt sidan eller under jorden.
Naturligtvis kan man ta ifrån folk deras egendom, på sikt om inte annat, genom skatter. Men man kan inte ta ifrån dem deras historia och deras värderingar.
Och det kommer man inte kunna med den svenska adeln heller.
14 kommentarer:
Håller helt och fullt med om din slutkläm.
För mig, personligen, är frågan om fideikommiss väldigt liten och på sätt och vis oviktig. Ja, principen är fel. Men är det värt all tid och energi som X departement och Y handläggare skulle behöva lägga för att komma fram till en rimlig utfasning och avveckling? Tveksamt.
Poltiker måste kunna prioritera och vara pragmatiska. Därför är jag inte alls förvånad över att vi fortfarande har fideikommiss i Sverige. Här har det inte varit en så stor sak.
Nu blir det sannolikt ändring på den saken, i och med att media lyft fram det som en viktig fråga.
Som republikan tycker jag att principfrågan om Kungahuset är av mycket större värde. Men där finns det ju såklart en folklig opinion för bevarandet...
Ps. om min son var stor nog för fejan skulle du ha en till medlem i din broccoli-hatar klubb.
Ds.
Gunnar, nu är du inne på väsentligheter... Den där familjen måste verkligen hjälpas ur sitt bidragsberoende och komma i arbete!
Gunnar,
Själv har jag inte läst af Kleens bok så den kan jag inte uttala mig om.
Å andra sidan, av recensioner att döma, så ger inte heller den ett ordentligt underlag för att man ska kunna ta ställning i den här frågan. Fideikommissens möjlighet till förlängning - eller ej.
Jag misstänker att jag, om jag satte mig in i alltsammans ordenligt, skulle tycka att det vore det minst dåliga.
Väl medveten om att det inte är särskilt rättvist.
Men efter att ha vägt för och emot.
Vad gäller broccolin tror jag att många unga människor skulle uppskatta en sån grupp!
Lennart,
Om du syftar på kungafamiljen så håller jag kanske med dig.
Jag har svårt även där att tycka något. Kungafamiljen är liksom lika urvattnad som svenska kyrkan, fd statskyrkan. Den gick jag ur då jag var 19.
Fast jag tycker inte att de ska giljotineras!
I såna fall är jag snarare för återinförande av manlig tronföljd och MER MAKT (utan att gå till överdrift) åt konungen! (Men jag vet inte riktigt om jag menar allvar, här heller.)
Mer makt åt konungen! Oavsett om det var allvar eller inte så sprack hela jag upp i stort leende :-)
Äh, det där om kommissen... Alltså, visst, om det rent praktiskt inte går att hitta en lösning som räddar det kulturarv det säkert i många fall är, så är det säkert lika bra att behålla det.
Heller inte insatt. Men är ändå emot själva principen, som en duktig liten principryttare dårå.
Lennart: Ja, det kan jag skriva under på. Apropå kungahuset är jag extremt störd över att Victoria och hennes snubbe har tvingat sig till Haga slott, rent ut sagt fördjävligt; de säger att de inte ska spära av mot vattnet, men det som börjar som ett lillfinger... Så om fem år kommer en av Stockholms vackraste promenadstråk att vara Vickans krocketplan.
Jag tänker att fideikommiss har att göra inte bara med familj och släkt utan även med själva byggnaderna och byggnaderna tillsammans i landskapet. Alltså det kulturhistoriska värdet av hus i en anläggning omgivna av åkrar, skog, dammar och vad det kan vara. Husen kostar oftast mycket att underhålla, har man inte hjälp av marken går det inte. Det finns ett allmänt intresse av att bevara detta. Ska det delas upp på barn och barnbarn som blir allt fler, så kan inte husen bevaras. Tror jag.
För övrigt har jag inte heller läst boken. Noterar dock över att nya Weyler förlag än en gång har lyckats få stor publicitet kring sina böcker!
Madeleine, det är exakt så jag också tänker. Och tror förmodligen som du, man kan ju visserligen tänka sig att själva åkerjorden kan skötas lika bra av en annan ägare, men ingen bryr sig om ett hus med tillhörande inredning och pryttlar som den som har sin historia i huset. Den som vet varifrån allt kommer och från vem.
Och så blir jag lite arg på att man skäller på de här människorna för att de får av EUs jordbruksstöd. Det får man väl skälla på EU för!
Eller ska man skälla på alla som söker och har rätt till och får olika former av bidrag?
De vore ju faktiskt DUMMA om de inte gjorde det.
Och med avfolkningsbygd i fd Östtyskkland och delar i Frankrike som facit så ser man vad som händer.
Så Gunnar, det är nog vad jag tror. Och jag tror också som du när det gäller Haga, men inte förrän första knådden kommit.
Den vackra antirojalistiska förbudsskylten på min blogg länkar nu till en trevlig förening...
Karin: nej, inte giljotineras... men i dagens Sverige manas alla bidragsberoende (sjuka och arbetslösa) att ta sig själv i kragen och komma i arbete. Ofta underförstått att de är lata. Kungabarnen i alla fall borde skaffa sig jobb och försöka försörja sig och inte skyddas av medeltida blodsmystik. (men herregud, det är ju sånt folk vill ha...)
Jamen Lennart, i såna fall kan man väl se dem som offentliganställda? För JOBBAR gör de ju ändå?
Att de inte kan löneförhandla och inte heller riktigt byta jobb hur de vill (skaffa en bättre nation att vara monarker i) kan de ju inte själva göra något åt. Som det ser ut nu i alla fall.
Och ja, folk vill nog ha blodsmystik i viss mån...
Men jag tycker inte alltid att det som "folk vill ha" är bra!
Karin,
en massa bra argument finns, jag tar bara ett: de där offentliganställda kungabarnen föddes till sina jobb, de anställdes inte efter några kvalifikationer (mer än blodet).
En annan sak är naturligtvis att det i grunden är tragiskt att något sådant kan ske i vår tid. Men de borde bryta sig ur skiten. Abdikera. Men kanske pengarna frestar för mycket?
Lennart,
Min gissning är att de är uppfostrade till att göra just det de gör. Fast vad gäller de två yngre kanske du har rätt? Jag vet inte hur mycket representationsuppdrag de kommer ha eller få så småningom.
Prinsen har ju dessutom gått någon sorts designskola?
Kanske kommer de faktiskt jobba en dag.
Och man kan ju fö även ärva andra familjeföretag...
De här franska presidenterna de har här kommer aldrig få samma status som den svenska kungafamiljen. Det är egentligen rubbat, som du är inne på. Men det är ändå så det är.
Tja, fast jag tror att det finns fasen så många fler ofrälse som är intresserade av att bevara kulturbyggnader jmft med frälse som bryr sig. För det finns en hel del hus o gårdar som ligger bortanför pendelavstånd från ciilisationen som verkligen ingen bryr sig om.
Och HKH: Fiskmånglare och advokater......... Då gör inte en PT från Ockelbo så mycken skillnad!
Skicka en kommentar