Att ett sånt här förslag behövs, eller att politiker anses att det behövs i alla fall, är ett tecken på att något inte fungerar.
Alltså, invandrare (i Sverige) ska gå en sorts kurs där de får "lära sig" ("veta" är väl ett bättre ord) en del om "svenska värderingar". Och sen verkar det som om de får prov på det. Om de tillägnar sig värderingarna och gör dem till sina bara för att de hört talas om dem är väl högst tveksamt, skulle jag säga.
Bloggarna hånar och raljerar, och visst, det låter ju urdumt. Och visst kan man skriva om att det är orättvist att dela upp i ett "vi" och ett "dom" och så vidare.
Och samtidigt kan jag ju bara konstatera att efter femton år i Frankrike så vet jag onekligen mer om franska värderingar, men jag skriver inte under på dem allihop. Och jag har mycket kvar att lära.
När är man integrerad, som invandrare?
Aldrig, skulle jag påstå. När man börjar förklara för sina landsmän hur de i det nya landet tänker, när man börjar kunna se mönster och historiesyn - ja, då har man kommit en bit på väg. Men inte sjutton är man integrerad för det.
Och inte vet jag (och det är väl det de som raljerar vill visa, men det blir ju löjligt när helyllesvenskar sitter och talar om något de har noll erfarenhet av) om jag vill göra alla franska värderingar till mina. Heller.
Vad jag däremot kan konstatera är ju att integration tar tid, det är över tid och i mötet med det nya landet som man sakta börjar ändra uppfattning - integreras.
Och det behövs en oändlig mängd situationer, allt från det allra vardagligaste ytliga till dem inom familj och arbetsliv för att man ska se skillnaderna.
Jag utgår ifrån att de allra flesta invandrare, som jag själv, är villiga att anpassa sig så långt så att de fungerar, kan göra sig förstådda och tjäna sitt uppehälle i det nya landet. Redan det är rätt mycket, kan jag säga.
Men om man nu föreslår den här sortens "kurs" för invandrare, så är väl det antagligen för att den naturliga process jag själv är utsatt för inte sker på naturlig väg. Det vill säga, invandrarna stöter inte på svenskar och deras värderingar i en mängd situationer.
Och då försöker man skapa den "kunskapen" på konstlad väg. Som att sätta en blivande smed vid skolbänken för att han ska läsa om smide (och han får aldrig komma i närheten av hammare och städ).
Jag kan väl bara säga att jag inte tror ett smack på metoden.
Uppdatering: ja, här har vi ett sånt där svenskt blindstyre, på ledarplats dessutom, som inte ser eller tror att det finns någon svensk kultur. Flytta utomlands några år, säger jag bara. Så blir du varse en hel del om den svenska kulturens både värden och brister.
19 kommentarer:
Det finns en sketch på YouTube som verkligen driver med de "kunskaper" som du berättar.
http://www.youtube.com/watch?v=8IqEzt82bog
Nej, jag tror inte heller på det där, att man kan lära ut. Jag tror lätt att effekten blir den motsatta, när man tvingar på människor något som egentligen inte är deras egen kultur. De flesta har säkert en vilja att anpassa sig åtminstone en smula, som du skriver.
Har sett klippet, det är kul.
Jo, stötestenen är väl de invandrare man misstänker INTE vill anpassa sig. (Men kanske vill de det, till slut?) Där finns onekligen ett problem, men där tror jag ännu mindre på den här sortens kurser.
Jag tror på klarspråk och rätt tuffa tag där, att konflikter får komma upp till ytan och att man står fast vid det man nu tycker är viktigt, majoritetens linje, alltså. Och att man inte släpper själva samtalet, diskussionen, dialogen.
(Jag tror att man kan lösa alla konflikter genom samtal, men ibland tar de väldigt lång tid. Flera generationer eller så.)
Och man måste vara extremt tjatig, det är jättesvårt att ta in nya idéer, ju mer främmande de är, desto längre tid tar det.
Men det är ju inte bara politikernas ansvar, utan allas egentligen.
Och så får man ju räkna med att påverkas själv på vägen, även som svensk i Sverige alltså.
Jag tycker att det låter bra med kurser om de verkligen är professionella och bra genomförda. jag kunde knappt ens integrera mig i Lund trots ivriga försök.
Det tragiska är att de som säger att det inte finns kulturskillnader och att integrationsproblem bara beror på fördomar har i regel mest konfronterats med invandrare som består av en utbildad elit, med språkkunskap och inte sällan utbildad på andra universitet än det ursprungliga hemlandet.
Med det menar jag inte att den här eliten nödvändigtvis är tervligre men att den i regel är mer van vid anpassning och har helt andra redskap.
Lisa,
Jo, i och för sig kan man kanske sätta högutbildade invandrare i en egen grupp som gissningsvis inte behöver några kurser.
Men jag tror i alla fall att den bästa integrationen är den som sker när invandrare får jobb, deras barn går i skolan, då de helt enkelt möter värdlandets befolkning i olika sammanhang.
Det vi talar om är väl egentligen att det INTE fungerar på sina ställen, både i Frankrike och Sverige, vi talar om de brinnande förorterna, gettona, och hur man ska förhålla sig till dem. Det här, får man gissa, är ett försök att inte förvärra den situationen.
Som sådant tror jag rätt lite på det.
Jag tror att det måste till mycket större apparat än så.
Så vill man inte spä på gettona måste man se till att de nyanlända dels lär sig språket och dels kommer ut på arbetsmarknaden i ett huj.
Och vad man ska göra med dem som inte VILL är definitivt något som måste diskuteras. Helst med dem själva.
Jag vet inte i vilken grad "vi" -relativt gynnade EU- eller åtminstone västvärldsmigranter- kan jämföra oss med de "invandrare" som man tänker ge kurser i Sverige. Visst måste vi lära oss att förstå en del värderingar som i första hand kan verka främmande men det brukar man klara utan kurser. Situationen är säkert annorlunda för dem som kommer från andra världsdelar.
Marteus som du länkar till är en egendomlig skribent. Jag fick ett horn i sidan till henne efter artikeln "Wien - en riktigt vedervärdig stad" för något år sedan. Iofs uppfriskande med någon som hatar Wien (à la "Paris - denna tråkiga stad där alla bara kan tala franska och där dom inte ens har bruna bönor") men hennes uppfattning var så ytlig och grundat på vad som förmodligen bara var ett weekendbesök. Så det är ju litet egendomligt att hon inte på motsvarande sätt kan hitta en svensk "kultur" efter betydligt längre tid i det landet.
(Det var väldigt kul att skriva "horn i sidan" - vet inte var jag fick det från men skall använda det fler gånger. Kanske har det med tjurfäktning att göra.)
Bengt,
Återigen, som jag skrev till Lisa, nej, okejdå, bortse från oss.
Men om jag kollar de invandrare jag har i min närhet som kommer från Nordafrika, så är ju de som fungerar här och som skriver under på de republikanska värdena etc, de som har ett jobb!
Jag tror alltså mer på jobb än kurser, här.
Ja, horn i sidan är ett bra uttryck. Den här skribenten däremot var ju i den här artikeln dessutom otroligt hattig. Man fattade inte vart hon ville komma, och sånt stör mig, särskilt på ledarplats.
Man ska fatta om man håller med eller inte eller delvis.
Det värsta är väl att många av människorna som är ute och debattfäktas i dessa sammanhang tycks uppfatta medborgarskap som ett slags medlemskap i en bostadsrättsförening.
Vi har lagar och regler som uttryck för gränser och moral i vårt samhälle. Vad övrigt är, i all sin imperfektion, har vi faktiskt inte med att göra vad gäller våra kamrater medborgare.
Stefan,
Jo, så är det förstås. Och ur den synvinkeln vet jag inte hur man ska betrakta det här förslaget, för de som skulle komma i åtnjutande av kursen är väl knappast medborgare - än?
Det är de inte och jag vet inte riktigt vilka deras bevekelsegrunder för att bli det är. Anar att det handlar om att välja från, snarare än att välja till.
Fast, i vårt jävliga samhälle: Det finns många som är för korkade eller outbildbara för att bli annat än kanonfoder i mediebranschen. Vad skall vi (eller kanske snarare Sverigedemokraterna) med fler till som inte vill eller kan utbilda sig för vad framtiden i Sverige eventuellt behöver.
Stefan,
Bevekelsegrunderna för att eventuellt bli svenska medborgare måste ju vara lika många som de som en dag ansöker om medborgerskap.
Och ditt andra stycke begriper jag nog inte riktigt.
Jag tror att man får ta de(t) goda med de(t) onda. De studier jag läst visar att de allra flesta flyttar för att kunna få ett bättre liv (materiellt) och framför allt bättre möjligheter för sina barn (utbildning!).
Stämmer detta så är invandringen i stort positiv för mottagarländerna. Eller bör vara, åtminstone på sikt.
Kvar blir den grupp som INTE vill/kan integreras, de osållade agnarna.
Det är där problemet ligger. Men jag kan inte se hur man blir av med det. Man kan ju i och för sig strypa invandringen helt, från och med nu, men det hjälper inte heller.
Invandrare är lite som barn där. Man får liksom ta vad man får, och sen får man vara nöjd med det.
"Flytta utomlands för att förstâ det svenska".
Ja. Samt för att förstâ att den allra största majoriteten av människor som byter land spenderar en lâng tid, för de flesta resten av sitt liv, att leva som de gjorde förut. Bland de sina. Bland det kända. Svenskar som alla andra.
Svenska kyrkan frodas. Inte bara i Frankrike, även pâ Rhodos, i Kalifornien, i London. I Paris tror de infödda att alla svenskar är djupt religiösa. Alla dessa troende ungdomar. Man fikar, man dansar kring granen, man har julbasar, man äter kokt korv, med mycket ketchup och, svensk, senap, man gâr i kyrkan, man sjunger i kör.
Man anser att man inte är invandrare, man är bara pâ besök i landet, alltsâ räknas man inte som invandrare, alltsâ behöver man inte ens fundera pâ integration, för det där berör en ju inte ens, jag är ju svensk.
Svenska klubbar, sveor, svenska handelsrâdet, svenska svenska och svenska skolan och svenska gymnasiet och svenska flaggan mitt i det franska.
I franska guideböcker stâr, för grekiska (övärlden) samt österrikiska (skidorter) destinationer: men akta er för att den och den byn, där finns bara unga svenskar och svenskor som super som vildhjärnor och visar noll respekt för omvärlden, busar och stökar och lever runt som om de vore öns/skidortens härskare. Om ni däremot vill uppleva den grekiska övärlden och de österrikiska landskapen, âk dit eller dit eller dit.
Det är sâ lätt. Att vara svensk.
Jag är trött. Och inser att jag lyckades länka till inte min blogg men nâgon helt annans hemsida. Förlât!
Fansyskan H,
Det du skriver här stämmer. Fast jag har märkt en skillnad där. Vi som är gifta med en fransman/syska blir nog faktiskt MER integrerade. Sen finns det ju en grupp liksom internationella svenskar (i par) som flyttar mellan olika länder och som ofta är rätt akktiva på alla de här ställena du nämner. Och de kvinnorna är inte särskilt intressanta att stifta bekantskap med. De kommer, de är hysteriska för att de inte kan fixa gardinstänger, och sen åker de vidare.
Däremot ÄR det en skillnad på oss som bott här länge.
Jag själv orkar t ex inte hålla på och åka fram och tillbaka med minsta barnet för att han ska gå i svenska skolan. Orättvist säkert. Men det var så otroligt tråkigt att sitta där och vänta på honom!
Kanske tar jag upp det igen nästa år, men jag är inte säker.
Karin,
Absolut. Den stora majoriteten kommer med inställningen att de är pâ visit, fâr/vill/tar sig rätten att vara sâ svenska de vill, integration finns inte ens med pâ världskartan.
Men det är ju just det. Det ska till att vara "ingift" för att integrationen ska bli självklar. Den stora majoriteten invandrare vi talar om och som "ska ta till sig den svenska kulturen" är lângt ifrân ingifta, kommer pâ bra mycket samre villkor, oftast ofrivilligt, och har dessutom ofta minnen att tampas med - mao värre saker än vilka gardinstänger som behövs för att deras nya hem ska bli sâ hem(lands)likt som möjligt.
För mig tog det fyra fem âr innan jag slutade jämföra, slutade bli nostalgisk efter hemlandet med jämna mellanrum, alternativt tvärtom drog mig frân allt det svenska, det tar tid. Och dâ kom jag ändâ högst frivilligt och kunde âka hem precis när jag ville.
Men den insynen (att man mâste ge det tid och lângt ifrân "naturligt") har inte fransmännen vad gäller sina invandrare heller (lângt därifrân). Dock tror jag att man skulle komma lângt i mutuell förstâelse om man utgâr frân att integration är svârt. Det är svârt att byta kultur. Det krävs energi, ork och sinnesro för att orka förstâ det nya. Mao inte enbart nâgot som bara bottnar i vilja, som det lätt sägs i dessa frâgor. "De vill ju inte ens det och det etc...". "De hâller sig ju bara i grupp". Jo.
Chinatown. De italienska kvarteren. Judekvarteren. Svenskbygderna i USA. Etc.
"För mig tog det fyra fem âr innan jag slutade jämföra, slutade bli nostalgisk efter hemlandet med jämna mellanrum, alternativt tvärtom drog mig frân allt det svenska, det tar tid".
Förtydligande. Slutade, det gjorde jag givetvis inte, det gör man nog aldrig. Men det slutade vara nâgot som kändes som en svârighet.
Fransyskan H,
Förmodligen är det där skon klämmer. Bara de/vi som bytt land begriper hur svårt det är att byta. Den stora majoriteten gör aldrig det (vilket väl i och för sig är bra).
Och endast vi förstår också att det tar tid. Lång tid. För vuxna är jag inte ens säker på att det helt går.
Jag måste säga att jag många gånger är hjärtligt trött på att bo här. Å andra sidan har jag inte längre något självklart att komma tillbaka till i Sverige, det skulle med andra ord bli att börja om från noll där. Igen.
Och det drar jag mig också för.
Jag läste någonstans att forna tiders utvandrare till USA på ETT sätt hade det lättare. Det fanns ingen återvändo, man satsade allt på nuet och framtiden, skickade efter 20 år ett illa stavat vykort till någon överlevande gamling i hemlandet och så var det med det.
Dagens möjligheter till resor och kontakter gör det där beslutsamma hugget mycket svårare.
Det kan också spela in. Liksom det faktum att vi (såna som du och jag) inte är ett dugg hotade till livet hemma. Vilket man förstås är glad för.
Jag lever, trots relativ integration, i en sorts velande, jag bestämmer mig inte för att bryta, men mina kontakter med hemlandet är inte särskilt ömsesidiga eller tillfredsställande. Om man ska vara ärlig. Och då tänker jag främst på den "proferssionella biten" som jag ju har gjort till svensk.
Jag är ofta otroligt trött på den. Men har ändå inte kurage nog att skippa den, dvs: Sluta skriva på svenska. Se Sverige som ett semesterland och så får det vara bra med det.
Det klarar inte jag.
Det väsentliga är väl inte att man skriver under eller övertar värderingarna i ett nytt land, utan att man accepterar dem och anpassar sig till dem. Det finns mycket i det svenska samhället jag tycker är idiotiskt, även som svensk, men därför kan jag inte bara efter eget tycke bryta mot det.
Om man tror att det ska fungera annorlunda - att invandrare på några månader inte bara ska acceptera och anpassa sig till värderingarna, utan också på ett djupare plan bli ett med dem - är bara naivt. Människor fungerar inte så, och när vi en gång valt att släppa in invandrare får vi initialt nöja oss med att de anpassar sig till värderingarna. Ett annat ord för detta är "tolerans".
Nymodernism.
Rätt.
Å andra sidan märker man alltså som invandrare att man gör somliga av det nya landets värderingar till sina egna. Eller kanske att man redan vagt hyste dem men nu får de liksom livsluft. Man förändras.
Det hade man gjort utan att flytta också.
Skicka en kommentar