Vilken framtidsbransch man givit sig in i!
Nu ska författarna få ännu mindre pengar, enligt en artikel i SvB. Eller rättare sagt, överproduktionen av böcker i kombination med rabattkrav från alla möjliga håll som jag inte begripit, återförsäljare och distributörer tror jag, gör att marginalerna minskar. Bonkers verkar ha sparkat ca 10% av personalen under den senaste tvåårsperioden och går i bräschen för "förändrade avtalsmodeller" eller vad de nu kallar det hela. Dessutom har man under en längre tid aviserat att man kommer att ge ut färre böcker i framtiden.
Detsamma gäller även de andra förlagen, bör man väl tillägga.
Det blir alltså mindre pengar, eller antagligen snarare osäkrare pengar och för all del ännu mindre, voire inga alls, plus ännu längre väntetider, allt enligt det senaste årets rapporter i Svensk Bokhandel.
Förvånande är det egentligen inte. Om de flesta skönlitterära böcker bonkrarna ger ut ger den vinst min andra roman gav så är det här helt följdriktigt. I princip kan mina två böcker ännu inte gett någon vinst alls att tala om. Jo, kanske den första, men i sådana fall marginell. Den andra måste vara en ren förlustaffär eftersom de knappt sålt några alls av dem och eftersom jag ändå fick det förskott som var praxis då. (Och eftersom den ändå producerades också.)
Vilket i sin tur i och för sig var en löjlig summa i förhållande till den tid jag lagt ned på texten.
Hela den här branschen håller alltså på att förändras. Den modell som rådde förut, den så kallade gungorna och karusellen-tanken håller nu på att skrotas helt. Visst, några olönsamma författarskap måste man väl i rimlighetens namn behålla, men dessa olönsamma författare ska då bara få i stort sett glädjen att komma ut på Bonkers.
För de vet lika bra som förlaget att de har ännu mindre möjligheter att nå ut med ett litet förlag...
Så det gäller att ha is i magen och egen förmögenhet, om man tänker sig en framtid som seriös författare idag.
Det tål att tänkas på.
Det är liksom "den svenska modellen" inom förlagsbranschen som går i graven nu. Bonkrarna hade en ohelig pakt med staten. De gav ut seriösa författare, väntade tålmodigt på genombrott som så småningom kom och staten sköt till pengar så att författarna någorlunda linvnärde sig, den så kallade biblioteksersättningen.
Nu slutar Bonkrarna så gott som helt att ge några stålar till de olönsamma (Jo, jag fattar att lite blir kvar, men utslaget på hela gänget så måste den summan ändå minska avsevärt, som jag tolkar det här) och hur staten förhåller sig återstår att se. Än verkar ju författarfonden behålla sitt uppdrag och sina medel, men vilka som i framtiden kommer i åtnjutande av pengarna är förstås inte klart. Om de då finns kvar. Jag gjorde en googling på det där nån gång och har glömt det exakta resultatet men den stora majoriteten som har författarpenning är född på 40-talet. Några födda på 50-talet och en född på 60-talet (var det då i alla fall) och så några som var ännu äldre förstås. Minns jag rätt om det var nånstans mellan 70 och 80% som var födda på 40-talet och tidigare? Tror det.
Alltså, kommer det bli någon tillväxt här? Kommer en ny generation just seriösa, alltså skönlitterära författare kunna etablera sig?
Osäkert, skulle jag säga.
Och ändå tror jag det. De kommer bli färre, få mindre pengar för sina böcker, kanske mindre från staten, men jag tror ändå att de kommer finnas.
Vad de kommer att leva på, däremot, klarar jag inte att sia om.
7 kommentarer:
Ja, vad kommer att ske? Förändringar är av nödvändighet. Men vilka de blir är svårt att sia om. Säkert är att den gamla ordningen kommer att föra en tynande tillvaro, det tror jag med. Färre och färre kan hanka sig fram på det viset.
Själv är jag ingen författare, men jag är relativt insatt i den ekonomiska sidan. Och som alla insatta vet, så är det nästintill omöjligt att försörja sig drägligt på att vara en hyfsad svensk författare (alltså exkl. deckare, chic it, ingen bästsäljare eller Augustprisvinnare etc.)
Någon gång roade jag mig med att göra en mycket enkel affärsplan för en hypotetisk svensk skönlitterär författare, som säljer ok, men inte fantastiskt. För att få en sådan ekvation att gå ihop, utan att arbeta med något annat vid sidan av, och vi talar då inga fantasilöner i genomsnitt, krävs att den tänkte författaren skriver minst en bok om året och även säljs på ett par två tre andra marknader. Att tro att du kan nå till samma lön som din gamle högstadiekompis som gör karriär i näringslivet, är minst sagt naivt, det kommer bara inte ske på en "hyfsad" försäljningsnivå. Här talar vi prosa. Poeter kan lägga ner drömmen att livnära sig på sin passion genast.
De senaste förändringarna försämrar som du påpekar ytterligare. Egentligen kommer jag bara på två saker som kan innebära något positivt, och det är en förändrad affärsmodell mha av Internet och sociala nätverk: att man som författare försöker få till ngn slags crowd sourcing (som del i finansieringen) via sin hemsida/blogg (se ex. Andreas Ekström som försöker det), eller att de unga svenska författarna överger svenskan och börjar skriva direkt på engelska, spanska eller tyska, och direkt söker sig mot andra, större marknader. Det är inte långsökt; inom den akademiska världen har det ju redan hänt. Men det vore första spiken i kistan för det svenska språket…
Eller så får vi ett land av hobby-författare, där nästan ingen som skriver skönlitterärt bara sysslar med det. Också det tråkigt för det svenska språket och litteraturens kvalité.
Att e-boksmarknaden skulle komma att öka försäljningsvolymen så kraftigt att den i sig (volymen) motverkar det sänkta priset, tror jag inte, inte på kort sikt i varje fall. Möjligtvis finns det ngt att vinna på de lägre produktionskostnaderna, men initialt äts den sänkningen helt upp av de sänkta priserna.
Men, det här är givetvis bara mina spekulationer…
Gunnar,
Ser att även du gått igenom det här grundligt. Tack för intressant kommentar!
Din kalkyl om en hyffsat säljande skönlitterär författare idag, en bok om året plus ett par andra marknader... tror jag egentligen ingen klarar.
De enda skönlitterära författare jag känner till som har någorlunda inkomster från böckerna är Ekman och Enqvist, kanske Klas Östergren? Det finns möjligen några till, men jag tvivlar. (Och jag är inte helt säker här heller.)
Dessutom ser ju tydligen strukturen ut så att få säljer mycket och de flesta mycket litet och det är en tendens som ökar. Alltså, det finns inga författare kvar i någon sorts mellanläge.
Donate-knappar, bloggar och andra sociala media är ju som du säger kanaler för att nå ut (och få in), men själv tvivlar jag starkt på att det ger särskilt mycket i reda pengar. I synnerhet i längden. Stötvis kanske det kan komma in lite kulor, men över åren?
Andra språk är en väg. Men det är svårare än man tror. För att greja att skriva på ett främmande språk måste man vara tvåspråkig, det räcker inte med skolengelskan och ett utbytesår i landet. Det språk som skulle kunna förekomma är väl i första hand engelska?
Jag träffade en svensk författare även verksam som översättare, sedan flera år bosatt i NY. Han skrev sina böcker på engelska, hittills hade ingen blivit utgiven. Sen översatte han dem till svenska och där hade han blivit utgiven ett par gånger.
Dock kan jag tänka mig att deckarprosa kanske kan gå vägen. Å andra sidan, varför gå över ån efter vatten i det läget? Kan man skriva bra deckare på svenska bör väl det vara en framkomlig väg, vad jag kan se.
Själv bor jag i Frankrike och min franska är god, jag klarar av att skriva protokoll och artiklar på korrekt franska med ett ok rättstavningsprogram. Men någon litterär text blir det inte! Så, jag tvivlar alltså på det där med språkbytena. Utom undantagsvis, då.
Hobbyförfattandet tror jag däremot starkt kommer i framtiden. Liksom bisyssleförfattande, det ser vi ju redan idag.
Och några lite yngre människor kanske kommer i åtnjutande av författarstipendierna - om de inte fryser inne innan dess.
Man kan dock fråga sig vilka, och om dessa pengar är tillräckligt för att kompensera övrigt bortfall.
Det verkar ju inte så troligt.
Själv har jag egentligen två alternativ jag överväger. Det ena är att helt lägga av skrivandet och ta upp ritandet igen, det är väl det mest troliga scenariot. Det andra är övergång till chicklitt. Men känner jag mig själv rätt så klarar jag inte riktigt det, jag blir återigen för litterär och gör för krångliga (och dystra) saker för att det ska gå vägen.
Så för mig är det nog arkitekturen som väntar bakom hörnet. Jag ska egentligen bara göra klart en grej först. Tredje gången gillt, så att säga.
Håller med om det mesta du skriver. Det är tveksamt om Crowd sourcing (och liknande) kan ge de summorna som skulle behövas, speciellt inte för skönlitterärt skapande.
Vad gäller att skriva på ett annat språk, håller jag delvis med, skrev lite slarvigt. Visst, har man inte det andra språket från dag ett är det ett projekt mycket få ror iland, spec. om vi talar prosa. Undantag finns (har funnits) såklart (Joseph Conrad), men som sagt, för de flesta är det kört om man inte börjar väldigt tidigt.
Men engelskan bryter ju in starkare och allt tidigare (i Stockholm finns en hel del förskolor, dvs.dagis, där engelska talas och lärs ut); kanske kommer det att bana vägen för en framtida generation svenskar som blir nästintill tvåspråkiga och, med flit och talang, kan komma att skriva tillräckligt bra på engelska?
Dock är detta ju inget specifikt för just svenska författare - det är väl ganska allmängiltigt att bara nagra fa kan försörja sig pâ att vara författare? och dâ även de som kan klassas som inte bara hyfsade, men riktigt bra.
Det är dâ i alla fall lika sant i Frankrike, men har svart att tro pâ ett exempel som visar motsatsen? (men bevisas gärna om motsatsen!)
Gunnar,
Det finns rätt många undantag, i alla fall till franskan. Cioran, Makine och tydligen fler, jag hittade en artikel för en tid sen om dem. Fast det är klart, de flesta av dem hade nog en god franska eller en tvåspråkighet som start.
Litell som skrev De välvilliga är amerikan, om än tvåspråkig. Så de finns...
Svenskars framtid som skrivande på engelska vågar jag inte uttala mig om. Jag tror fortfarande att just ett skönlitterärt språk är närmast omöjligt om man inte startar väldigt tidigt och med en "inhemsk" nivå.
Låt mig säga så här: jag tror det när jag ser det.
Fransyskan,
Jo, självklart är det som du säger. Här i Frankrike skulle jag nästan säga att det är mer självklart så. Från början. Jag uppfattar den franska marknaden som betydligt hårdare än den svenska. Mer cynisk och än mer kommersiell. Och samtidigt mer mångfacetterad, på sätt och vis.
Vad mycket intressant du hunnit skriva den här veckan Karin, och intressanta diskussioner. Jag kommer in lite sent men kan inte låta bli ändå.
Har t ex undrat om du funderat på att skriva på franska och nu fick jag ju svaret som jag till fullo förstår. Det gäller ju faktiskt inte bara att skriva korrekt eller ens vackert, språket är ju en del av berättelsen, ja? (Nu skriver jag som du, med ett litet uppfodrande ja? Jag gillar det!). Vi har ju pratat tidigare om hur i man ska kunna skriva eller berätta om flyttblock och storskiftet på ett annat språk...
Men givetvis går det, om man nu vill skriva en roman som bottnar i det svenska, det kanske man inte vill heller. I just Frankrike verkar det ju alltid funnits en massa utlänningar som skriver på franska. Jag brukar tänka på Strindberg,var han bara jättebegåvad på franska (också) eller hur gjorde han? Frankrike känns rätt öppet mot invandrarförfattare, de har ju också en stor frankofon författarkår utanför landets gränser.
Charlie,
Ja, jag får i alla fall den känslan. Naturligtvis skulle det gå att berätta om något svenskt på franska för en fransk publik, men man skulle få förklara mer, och dessutom skulle bilderna och associationerna bli andra.
Minns att jag försökte skriva om det stora partyt Bonniers ställer till med på Manilla, på franska.
Och då såg jag den festen liksom GENOM de stora franska fester jag varit på och hela tillställningen bleknade betänkligt och liknade mest ett blandat kloster. Männen med sina fötter barfota i sandaler, kvinnorna med sina gråsprängda hår och ofta färglösa kläder...
Maten och vinet i all sin enkelhet. Inga små snittar som liknade leksaker eller smycken.
Och detta hade jag ju aldrig SETT på det här sättet om jag inte hade haft något att jämföra med.
Det enda svenska party av internationell klass jag varit på är Nobelfesten, inser jag nu.
Så den behöver vi liksom inte ursäkta oss för.
Men resten är... annorlunda.
Och det gäller liksom allt.
Strindberg skrev Inferno bl a tror jag direkt på franska. I Nationalutgåvan kom den ut i hans skick och en god vän gav den till mina svärföräldrar.
Det var en intressant bok, sa de, men vilken URUSEL ÖVERSÄTTNING!!!
Så Strindbergs texter är nog översatta till franska, eller mycket hårt redigerade.
Men, som du säger, det finns ju andra.
Skicka en kommentar