Utifrån sett förefaller Sverige alltmer splittrat. Den mediala bilder håller på att krackelera eller om det är själva konsensus och i viss mån locket-på-mentaliteten som spricker i fogarna.
Själv tyckte jag att debatten kring utställningen Figurationer i somras var välgörande. Det framgick dels att konstkritiker av det gamla gardet faktiskt var ute och cyklade och dels att det kanske finns ett intresse för ett något vidare konstbegrepp på svenskt territorium. Jag uppfattade i alla fall saken så.
Innan dess hade vi en debatt i rätt uppskruvat tonläge om Anna Odells verk och en kille som sabbade tunnelbanevagnar, om jag minns rätt.
Även politiker gick då ut och ifrågasatte dagens - konst.
Regeringen beslöt så att ta bort konstnärslönerna. Jag kan inte säga att jag tycker att de är något att kämpa till döds för att bevara, men jag vet heller inte om de egentligen är störande. Jag vet ju det att de där lönerna går till folk som gör saker som de aldrig kommer kunna försörja sig på. Deras verk kan ju ha värde - ändå.
Konsten har alltid varit beroende av mecenater, idag i Västeuropa är den mecenaten staten. Kan inte gärna vara någon annan, för ingen annan varken kan eller vill betala. Dessutom har vi ju fått bilden att staten är garanten för att kulturen når oss alla. Antagligen ytterligare ett revolutionsarv.
Att staten kulturmecenaten i Sverige har djupa rötter i socialdemokratin och därmed antagligen mest stöttar konstnärer som är lojala med efterkrigstidens samhällssyn och välfärdsbygge, är väl i såna fall en smäll man får ta.
Vill man ändra på den saken finns det jobb att göra.
Men jag är inte säker på att svaret, om man vill ha en mer pluralistisk konst, är att strypa pengarna till konstnärerna. Jag tror ju mer, i såna fall, på att starta utbildningar, till exempel i klassiskt måleri - bekostade av staten.
Det här är knappast något man förändrar på en mandatperiod, utan något, om man vill förändring på sikt, måste bygga upp/om från grunden.
(Gäller ju även skolan, vad jag kan se.)
När jag då läser en sån här artikel, att konstnären Johan de Geer hotats till livet för att han uttalat sitt stöd för just konstnärslönerna så undrar jag vart det hela håller på att ta vägen.
Jag har ingen uppfattning om De Geers konstnärskap, vet att han retade USA genom att måla på deras flagga under Vietnam-kriget. Han har säkert retat fler. Och så har han ritat tyger som händer i barnkammare och gjort barnteve.
Om det finns ett sådant hat som den länkade artikeln ovan gör gällande, så är det också allvarligt. Lika allvarligt som de andra frågor som får Sverige-bilden att paja (invandringen är väl den största 250! bloggar länkar till Åkessons artikel i Aftonbladet på knuff.se), utifrån sett.
Det verkar som om detta konsensus som hittills rått faller sönder i smulor, och ur det kommer - våld.
Här skulle jag kunna starta en ny text om hur det är att leva i ett samhälle där just konflikterna lever kvar. I århundraden om så är. Kanske är det dit Sverige är på väg. Konflikter har ju tydligen uppstått, konflikter som inte kan sopas under mattan.
Nu återstår att se hur svenskt etablissemang och resten av befolkningen hanterar detta.
6 kommentarer:
Karin, du gör en viktig iakttagelse. Konsensus har varit namnet i femtio år. Nu blir det ett annat K som bestämmer resten och det är inte Konsum. Kanske Krig? Kanske bara Konflikt? Det som händer nu är riktigt obehagligt. Och den som ser ut som en vän är plötsligt en fiende. Och som i det gamla Konsensus-landet: alltid en god människa, så god att han spricker. Men först ska han ut och strida. Därför blir människor mordhotade. De Geer är inte ensam om att få erfara det. Var och en som försvarar något som verkligen var värt att försvara hamnar nu på dödslistor. Tänk om man hade en lya i --- ja, Viby?
Thomas,
Några krig tror jag väl inte att det blir i första taget, men ett hårdare och mer polariserat samhälle börjar nu visa sig.
Hur som helst är det inget fel i sig i alla fall så länge det hela stannar på det verbala planet.
Det är ju när det går över i hot och våld som det blir oacceptabelt.
Och delvis är vi ju tydligen redan där.
Hur agera? Det är ju frågan. Det enda jag kommer på är att "ta" konflikterna, det vill säga låta dem komma fram i ljuset och diskutera kring dem.
Och så måste man väl vara väldigt tydlig med var gränserna går.
Det tror jag kan bli svårt, svenskar är inte särskilt bra på att hantera konflikter, säger jag. Och även det är väl en grov generalisering, men jag står för den.
En tanke till: Polariseringen blev förmodligen nödvändig eller omöjlig att stoppa då så gott som hela den etablerade politiska sfären har dragit sig mot mittfältet.
Kvar blir i alla fall extremerna, och de kanske till och med blir fler?
Och uppenbarligen är det där hatet finner sin grogrund.
Karin, bara ett kort ps: med "krig" menar jag det som Hans Magnus Enzensberger kallade "ett lågintensivt krig" - d.v.s. en mycket våldsam och eruptiv förvandling med direkt fysisk konfrontation mellan individer. Vi ser det varje dag och vi ser hur det eskalerar.
Konsensuslandet kan inte hantera konflikter det är sant. Därför ser man inte heller att SD är ett symptom och inte själva problemet. SD är som febern i en infekterad kropp - samhällskroppen, som lider av en svår sjukdom, som så länge har förnekats. Därför är nu febern uppe i farligt hög temperatur, och den fortsätter stiga.
Det redan nu olidliga klimatet gör oss dessutom mer infektionskänsliga.
Jag vet inte vad som är olidligt, men jag kan konstatera att Sverige har långt till Frankrikes nivå av aldrig begravda konflikter. Våldet finns här, visst gör det det. Men det finns också en större spännvidd i det offentliga samtalet, tillmälena haglar, en del är spel och teater, det är liksom ett mycket större spektrum att röra sig inom.
Och DET tror jag måste komma till uttryck i Sverige också.
En annan grupp som måste bli mycket bättre representerade politiskt på alla nivåer och i offentligheten är just invandrarna själva.
Hörde ett jättefint radioprogram med Theodor Kallifatides som kallt konstaterade att den sista bastionen för etniska svenskar var kultureliten.
De släppte inte svartskallen över tröskeln. Kanske håller det ändå på att ändras i yngre generationer än hans. Men det går inte fort.
Allt det här har otroligt många sidor.
När man talar om SD blir ju den självklara frågan invandringen. Men kanske har missnöjet även andra orsaker. Det där måste man ju veta.
Jag minns den tokige kommunisten av någon sort som gick till presidentval på att lova att om han vann skulle han stoppa globaliseringen.
Han fick rätt bra med röster.
Det finns problem att bita i. Men jag ser nog inte fullt så svart på saken som du. Jag tror att det här går att lösa.
Fast det tar nog ett tag.
Det blir ju naturligtvis hemskt och hjärtskärande då konflikter handlar om flyktingar.
Enklare med franska bönder som dumpar blomkål framför jordbruksminesteriet.
Men samtidigt. Om nu motståndet finns så måste det komma till uttryck för att man ska ha en sportslig att LÖSA konflikten.
Skicka en kommentar