Det regnar här. När man står i köket som har fönster mot ett smalt ljusschakt, en courette, så slamrar regnet mot plåttaket där nere på botten.
Jag tänker på att kläder när jag var barn fortfarande stacks. Jag tror inte att det finns några barnkläder som gör det längre och tycker förstås att det är bra.
Det finns så mycket som inte finns längre. Finns tagelstoppade matsalsstolar längre? De sticks också, i alla fall om man har klänning på sig. Och är liten.
Nyponsoppan stacks också.
Och så gjorde man en grej på handleden på varann, man vred skinnet och kallade det tusen nålar. Det stacks, det med.
Men det fanns inga fästingar att tala om, och huvudlöss hade jag aldrig. De sticks numera.
Och så finns det en sorts stickig sallad här som jag inte vet vad den heter, det känns som att käka en tistel.
Beskt var det också mycket som var. Endiver, det var gräsligt. Maken till besk grönsak har jag aldrig stött på, varken förr eller senare.
Tänk om allt egentligen fortfarande är likadant, lika stickigt, beskt och äckligt, fastän man som vuxen inte märker det längre?
16 kommentarer:
"Min mamma tycker om krusbär
Min pappa tycker om krusbär
men jag tycker inte om krusbär
för dom sticker i munnen"
Ja, just det. Sura kan de också vara. Fast om de är goda så är de väldigt goda. Inuti.
Vem citerar du? Låt mig gissa: Povel Ramel.
Många grönsaker är mindre beska nu än förr. Man har helt enkelt förädlat dem mot smaker som är lite mer lättillgängliga. Auberginer är ett exempel och jag undrar om det inte gäller endiver också.
Hanna, det är vad jag misstänker, i alla fall vad gäller endiverna. Det kan också vara så att franska endiver är mindre beska än svenska, men att frukt och grönsaker förändras av förädling och nya produktionsmetoder sätter förstås spår i smaken.
Lite farligt är det förstås. Att sträva mot utslätning.
Det här är en allvarligt menad kommentar även om det kanske inte verkar så.
Jag har alltid gillat endiver -beska eller inte- i rått tillstånd i en sallad eller dylikt. Men kokta är de en av de få saker som bokstavligt talat får min mage att vända sig liksom broccoli och "bladspenat". För att inte tala om fänkål.
Om jag vore medlem av facebook skulle jag starta en grupp som skulle heta "Vi som hatar broccoli."
(PS Visst var det Povel Ramel i "Svante, s'vante larvi'")
Och vad hände med alla grusgångar som förpestade min barndom. Man fick inte sparka gruset ut i gräsmattan och föll man på dem skrapade man sig och det gjorde ont som faen.
Bengt O,
Det finns bara ett svar: Gå med i facebook! Jag går i såna fall med i gruppen, eller... jag tipsar barnen om den. Då får du medlemmar!
Stefan,
Grusgångar? Herregud, det här får du utveckla?! (Öppna din blogg!)
I min barndom var nog inte grusgångarna det som förpestade mest. Men det hindrar naturligtvis inte att din var annorlunda!
Men endiver, smörstekta, med lite lite socker uppâ, sâ det blir lite karamelliserat... Det ni. Dâ blir det beska ljuvt kompenserat och ahhh.
Mer vatten, mindre beskhet?
Som tomat: mer vatten, mindre smak?
Samma kommentar igen:
Jag är trött. Och inser att jag i mitt inlägg lyckades länka till inte min blogg men nâgon helt annans hemsida. Förlât!
Fransyskan,
Jag tar bort dubbelkommentarerna. Annars är det ett recept som följer med min SEB tryckkokare, och som vi kallar "brända endiver" helt enkelt eftersom de så lätt bränner fast (sockret) men de är rätt goda ändå.
Bengt O,
Jag undersökte lite löst intresset för en grupp "Vi som hatar broccoli". En person "gillade", men det vet man ju inte riktigt vad det betyder i det här sammanhanget. Gillade hon idén, skulle hon gå med?
Inte säkert.
Kanske ändå värt att pröva?
I övrigt var responsen negativ, varken Jorun eller Lisa (här förekommande kommentatorer) var positiva. De menade att möjligen kunde de gå med i en grupp av salladskålshatare.
Jag måste säga att jag blev helt perplex vid mötet så här bryskt med salladskålen. Jag har inte ätit salladskål på säkert tjugo år, och det är ingen slump!
Förslag: Vi startar en grupp (när du gått med på fab, alltså) vid namn: Vi som hatar broccoli OCH/ELLER salladskål.
Då får vi större upptagningsområde!
Bengt O,
Igen. Det blev hotfullt, det där. Folk verkar verkligen älska broccoli. Förslag om att trycka upp knappar med vit hand och texten "Rör inte min broccoli" framkastades. Grupper med broccoliälskare bildades.
Jag slank därifrån med svansen mellan benen.
Inte får man ge upp för så litet. Sanningen skall nog segra till slut.
Annars är du inte ensam om att dra sig tillbaka. President Bush Senior berättade i ett tal om hur han som barn blev tvingad att äta broccoli av sin mamma. "Men nu när jag är USA:s president tänker jag inte äta broccoli." (Det enda bra den mannen sagt.) Resultatet blev att USA:s alla broccoliodlare blev arga och upprörda och några kom på att skicka enorma mängder av denna kål med tåg och lastbil till Vita Huset. Bush fick be om ursäkt och svälja broccolin.
Du vill väl inte försätta dig i samma situation? "Våga vägra broccoli" skall bli vår stolta paroll.
Bengt O,
Detta var verkligen good news! Om nu hela familjen Bush är emot broccoli så har vi ju mäktiga krafter på vår sida?
Jag känner större tilltro till den här gruppen i alla fall, och kommer starta den! Med ditt goda minne förstås. Självklart blir den din den dag du gör anspråk på den!
Skicka en kommentar