söndag 1 november 2009

Ur ett pågående projekt, i brist på annat

Ett tag tänkte jag att jag ville skriva den här berättelsen på franska. Det blir så annorlunda då, när man ser alltsammans genom ett annat språk, så ännu mycket mer avlägset - och exotiskt.
Inlandsis heter inlandsis även på franska. Ändmorän kunde jag inte hitta, men flyttblock fanns och rullstensås. Många ord fanns, men själva sammanhanget, människorna som byggde i den där skärgården som fortfarande reste sig på grund av landhöjningen. Mitt ute i ödemarken. Det kändes oöverstigligt.

Det finns så mycket vägar i Frankrike, man kan alltid ta en mängd olika vägar från ett ställe till ett annat. De äldsta är de romerska vägarna, stenlagda och raka som linjaler genom landskapet. Vi bor vid en av dem, rue Saint Jacques, vägen mot Kompostella.
Hur få en fransman att förstå att i Sverige finns, om man har tur, en väg. Om man har otur ingen.
Idag finns faktiskt två vägar in till stan från Bollmora, den gamla vägen har kompletterats med en motorväg. Men Nackareservatet ligger kvar. I Paris hade det varit mitt inne i stan.
Hur få någon att förstå det?
Vägarna ligger i lager som språket självt, allt är så ordnat här. Det finns inga impediment, inga dungar med sly och blåbär mellan höghusen.
Att skriva om detta på franska kändes som att stapla kartonger istället för att likt en fågel väva ett bo av kvistar och strån.
Hur man ordnar sina minnen till en berättelse. Hur man ordnar dem till något beboeligt, till ett hem. Eller åtminstone något överblickbart - vilket väl kartongerna hade blivit, en vägg full med etiketter på gavlarna. ”Farmors våfflor”, ”Pappas nya båtmotor” och så vidare.

Och samtidigt kan det inte hjälpas: Jag ser numera det där landet jag växte upp i på ett ännu större avstånd än jag hade gjort om jag åtminstone hade bott kvar i det. Jag ser det genom ett annat språk, genom en annan ordning, genom ett annat sätt att vara och resonera.
Genom en bakvänd kikare, nere på Stockholmsoperans scen.
Landet utan vägar, det väglösa landet.
Landet där staden ligger på skär och holmar, där den ännu inte sträcker sig över gammal sjöbotten, där den ännu inte griper ned i marken, där den inte lämnat spår på djupet. Inga katakomber och inga gamla stenbrott att balansera över (enjamber) med nya byggnader. En stad som ligger på ytan.
Ett språk som ligger på ytan?
Nej, men ett språk som lämnar mycket åt användarens intuition istället för åt ett gediget regelverk att följa.
Franskan byggs med välhuggen kalksten ur samma brott som romarnas. Staplas foglöst med närmast våldsam precision till Monument. I stil med triumfbågar och mausoleer. Arkader och palats, kajer och broar. Överallt tar den sig fram och lägger sten efter sig. Inte skulle en fransk lantmätare komma på att bygga runt en gammal sjöbotten. Nej, han skulle bara göra en stadigare grund. Mäta, kalkylera och bygga.
Så rasar detta språk fram genom landskapet och täcker in allt.
Tilltron till språket, är, trots vad man kan tro, enorm här.

Och här sitter jag med min svenska och försöker förklara entitans läte om våren. Den tid då björkarnas fina grenar blir violetta och himlen är alldeles kallt blå och gärdena ligger i klara grå toner mellan dungarna. Smutsig grov snö kvar i enstaka norrlägen.
Fåglarnas lockrop genom vidderna.
Hästhovens seger, smältvattnets seger över isen.
Inlandsisens tryck över landet som en bild av ångest.
Isens tryck över landet som en bild av ångest.
Jag kommer från ett land som fortfarande andas, ett land vars bröstkorg sakta, sakta häver sig.
Ett land där man måste ta upp båten ur sjön på hösten.

På franska skulle jag fortfarande kunna berätta för dem om det här landet jag kommer från, men jag inser att själva språket skulle deformera min utsaga.

8 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Nejmen, Karin, vad vackert! Form, färg och fond.
En liten târ i ögat fâr jag -för hur beskriver man sâ gruset som dyker upp pâ gatan i smâ forsilar när snön smält och runnit vidare.
Det du beskriver är sâ jag skulle vilja kalla det upplevts-fullt.
Dvs, lika mycket som att sprâket brister är detta upplevelser man har med sig eller sâ har man det inte. Och dâ kan man använda den bästa översättningen, det vackraste sprâket som finns, det tar ändâ inte tag i "les tripes", inte sant? Âh vad fint, mâste läsa om och om igen.

Karin S sa...

Ja, det har jag också tänkt på. Det där mönstret som blir i sanden som var till för att hindra oss från att halka i snön, och som bildar liksom ett minidelta då snön smälter.
Smältvattengruset över gatstenen eller asfalten. Som om havet rivit, bara lekfullt och utan ilska, ett sandslott?

Och så solens reflexer i det, starka som i diamant.

Det är nog bara vi som flyttat ifrån det som ser det.

Tack.

Lennart Erling sa...

När får vi läsa den här berättelsen?
"Inlandsisens tryck över landet som en bild av ångest." - den bilden inte dum.

Karin S sa...

Lennart,
Tack. Det dröjer, än vet jag inte ens om det blir klart, men det är samma gamla story som förut, du vet. Vart folkhemmet tog vägen och miljonprogrammet och allt det där. Det tar sin tid.

madeleine brandin sa...

Mycket vackert skrivet! Tänker på vad du skriver om sten, kalksten. Byggandet, lantmätaren. Jag var på möte med vägverkets skönhetsråd häromdagen. Vi kom att diskutera sten, fornlämningar och utsmyckningar längs vägar. En kunnig man lät förstå att sten i dagen, stenbumlingar, granit och gnejs, stora stenar i jordbrukslandskapet knappt finns i Frankrike. Tycker du det är så? Förklarar i så fall att en fransk konstnär som anlitats till ett skånskt vägbygge är så förtjust i just sten. Finns inga stenkammargravar och dösar i Frankrike?
undrar Madeleine,
som också ser fram mot din nästa bok!

Charlie Truck sa...

"Ett land där man måste ta upp båten ur sjön på hösten."

Ja, först naturen, sedan språket och till sist kulturen. Det man gör. Alla dessa gester som är självklara för oss men som verkar så exotiska utifrån.

Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan, att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern, att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?), att valla ett par trälagg, att dra ner persiennerna mot juninattsljuset, att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti), att driva bort mörkret med för många julljusstakar, att parera en kundvagn som slirar genom snömodd, att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett, att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago, att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och den kall vägbelysning med kolmörkret som lurar bakom husknuten, att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol, att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag, att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Man kan hålla på i oändlighet. Jag tror inte min man och mina barn vet just någonting om allt det där. Hur för man vidare arvet som går utöver det orden beskriver?

Karin S sa...

Madeleine,
Ja, så är det. Vi bilar ibland genom Frankrike ner mot söder. Man ser en jädra massa åkrar, en hel del byar och städer och skog, men inga stenar.

Jag förmodar att dösar och vad det nu heter är gjorda av små flyttblock? Såna finns ju inte heller. Granit är berggrund i Bretagne, men i stora delar av landet är det ju kalksten som finns på plats.
Alltså, de gör mycket i sten, men man ser den sällan rå. Den kommer från stenbrott helt enkelt och blir till byggnadsmaterial.

Nere i södra Frankrike tror jag i och för sig att åkrarna var steniga, men med halvsmå stenar som numera ingår i murar och terrasser.

Stenåldergravar har jag sett inhuggna i berget/stenen, som sarkofagformer på rad bredvid en kyrka. Folk bor även i grottor! och bygger till dem så att det blir hus (troglodyte). Men lösa stora stenar har jag aldrig sett någonstans.

Karin S sa...

Charlie,

Det finns nog bara två sätt. Att göra eller att berätta.
Antingen får ni bo i Sverige i några år, då får man ju även annat på kuppen, sånt som inte kommer med i våra uppräkningar, eller också får man berätta om det hela. Hur det än är så är det säkert inte samma sak idag som när vi var små i alla fall.

Det är ingen snö och man har inte träskidor? Man åker öht mindre skidor då.

Och när barnen blir större kan de ju göra grejer själva där borta. Mina gör det nu, åker på seglarläger på sommaren och får minnen som jag inte delar.
De kom hem och var helt förstörda över hur USEL MAT det var. Man åt sånt som KRÄM eller GRÖT eller FLINGOR OCH FIL till lunch? Man äter ingen mat! Man käkar skorpor och mariekex och mackor med hushållsost hela dagen och vid fem så får man falukorv! Sen börjar man om med mackorna etc!

Jag hade ju glömt den delen...

Kanske är kombinationen bäst. Göra på plats så gott man kan, berätta hemma, var man nu bor. Jag har börjat med det, jag berättar konsekvent för mitt yngsta barn om grejer ur min barndom (nu börjar jag upprepa mig, säger han) innan han ska sova.
Sen finns det då saker vi kommer på att vi vill pröva, han och jag. Gröna kulor från Finlandsbåten t ex.

Jag tror ju, generellt, att vi liksom är skapade lika mycket av berättelser, vardagliga och mer spektakulära, allt i en salig röra, som av rent praktiska ting.

Min farmor och min pappa har genom hela mitt liv berättat massvis för mig, och mycket av det där sitter kvar, märker jag nu då jag rotar i det. Så. En del av det man berättar, om man nu gör det, faller inte på hälleberget, för att återknyta.