Jag har en iPod. Den är rätt så gammal och nu är batteriet slut, det går inte att ladda längre. Eftersom man inte kan öppna iPoden och byta batteriet själv så måste man lämna in den och få den reparerad. Efter att ha klickat runt på applestore i en halvtimme verkade det som om jag borde gå hit. Apples (enda) butik i Paris. Jag hade aldrig satt min fot där förut, men nu tog jag mig alltså till köpcentrat som ligger i Louvren, där stället ligger.
Och då såg det ut så här. Nittio (svarta) vakter i typ securitassvid utanför och årets kö. Till slut blev jag framsläppt till en liten vit snubbe med blå t-shirt och glest skägg som stod i den bortersta lilla dörren. Då hade jag frågat tre av securiatssnubbarna vad det var som hände egentligen och inte fattat svaret. I alla fall, den lille skäggige hade i ett vitt snöre kring halsen ett litet plakat som det stod iPad på.
Och det var väl svaret. Idag släpps den grejen tydligen här. Skägget var mycket vänligt och sa att idag kunde jag inte träffa någon tekniker (vilket enligt honom var vad jag borde), och i vilket fall som helst så måste man beställa tid för att göra det (vilket jag inte hade gjort), så jag hade inte kunnat få min iPod lagad hur som. Jag fick skäggets kort där sajten stod tryckt med silver på vitt och allt var totalt estetiskt på det där appleviset och totalt jävla puckat. En halv dag åt skogen, typ. Nej, nu överdrev jag för jag skulle ändå åt det hållet. Lunch på svenska klubben. Jag tänker skaffa en klubblazer, bara så ni vet.
Men jag har god lust att ta en vanlig ölöppnare och se om man kan byta batteri själv.
När jag vände i dörren (för jag vill inte titta på en iPad) så sa en av de svarta killarna: Jaha, inte ens det. Vem hade förstått vad, undrade jag då. Antagligen ingen.
Och jag tänker nu lika ostrukturerat som vanligt att är det nånting jag aldrig tänker skaffa så är det en iPad. Tänk när man måste byta batteri?
Och tänk när den blir snodd.
Ja, då är man av med sina tvåtusen böcker eller vad det nu är frågan om. "Vi" har i den här familjen blivit bestulna på tre mobiler och en iPod.
Hade vi haft en läsplatta hade den antagligen också blivit snodd.
Nu ska jag sluta den här långa och ganska röriga texten med en uppmaning: Köp ingen iPad.
Hej.
6 kommentarer:
fKära Karin,
Du bekräftar min uppfattning om att det rör sig om en sekt, inte ett val av operativsystem. Och till råga på allt skapar man en struktur, en liturgi, som skall säkerställa en framtida trohet.
Vi har inga andra gudar är Macbook Pro...
Den här soptunnan,
Du har alldeles för långt namn på din blogg!
Är det okej om jag kallar dig för Stefan?
Det sa en av mina söner till ett svenskt barn, nu ska jag berätta den historien:
Pelle och Jean-Baptiste (mina barn) var ute och lekte i Sverige. De stötte på barn som undrade vad de hette och Pelle svarade och förklarade långt och omständligt (tror jag, jag var inte med) att de hade så långa och konstiga namn för de var franska barn.
Den svenske pojken var tyst en stund och frågade sen om han kunde kalla J-B för Robert.
Ja, sa Pelle.
Så, kära Den här soptunnan har fler läsare än din blogg,
kan jag kalla dig Stefan?
Operativsystem?
Men är det verkligen operativsystem i en iPod?
Annars håller jag med dig. Det hela var/är löjligt.
Jag var faktiskt snubblande nära att köpa en iPad när min son kom hem med en alldeles ny och ouppackad som han köpt i New York bara på chans. Han vet att jag tycker det är roligt med såna där prylar. Och som sagt, det var riktigt nära men jag besinnade mig eftersom han samtidigt för min räkning köpt en digital systemkamera, och jag tänkte att det blir på tok för mycket att försöka lära mig två nya prylar samtidigt. Så det blev ingen iPad. Dessutom tänkte jag efter ett visst funderande att vad ska jag ha den till? Att googla eller blogga i sängen känner jag inget stort behov av, och böcker läser jag gärna i den gamla vanliga varianten tryckta på papper. Sonen ville inte heller ha "iPaddan" och sålde den på Blocket.
Och kameran har jag fortfarande inte lärt mig - men jag håller på och försöker!
Gabrielle,
Jag förstår dig. Ingen padda för mig heller, jag skulle som sagt bara bli nervös för att den skulle bli stulen.
Och lycka till med kameran.
Vill heller inte ha en padda eller annan läsplatta. Men vi är alla chanslösa. Man kommer att tvinga oss använda läsplatta. Markanden rules. Ungefär som det gäller fotografier. Sådana fins knappt på papper längre. Och hittills har vi förlorat många semestrars foton efter byte datorhaveri. Vi får istället leva desto intensivare i nuet. Är inte det en bra grej med tekniken? Slippa att sitta att minnas för att uppleva mer. (Mina barn heter Max och liv.)
Tomas,
Det är möjligt att du har rätt. Men än är vi inte där.
Vad gäller fotona printar jag fortfarande ut då och då (skickar till pixmania) och gör sen album. Men visst, i både bild och musik har det gått en sorts inflation som väl ännu inte nått litteraturen.
Kanske gör den det...
Fina namn på barnen!
Skicka en kommentar