tisdag 5 januari 2010

1800-talsmåleri jag har någon sorts förhållande till

Vilhelm Hammershøi, Amalienborg Square, 1896.
Nu har jag börjat läsa min bok om danskt 1800-talsmåleri (Patricia G. Berman, In another light). Författaren väljer den här bilden av Hammershøi som utgångspunkt för att kortfattat beskriva den historia som föreligger bilden. Danmark råkar illa ut i Napoleonkrigen, hälften av ytan försvinner (Norge till Sverige, andra bitar till Tyskland) och blir utfattigt. Tidigare har Danmark varit en liten stornation mellan Nordsjön och Östersjön. Man hade kolonier och blev rik. Nu pajar alltsammans och ett nytt samhälle byggs typ i askan av det gamla. Ett mer demokratiskt sådant, den absoluta monarkin avskaffas - och den växande borgerligheten tar plats i styret av landet.
Bilden föreställer alltså ett torg i centrala Köpenhamn, ett torg vid vilket ett palats bebott av den tidigare monarken, ligger.
Här finns, säger Berson, ett koncentrat av dansk historia.
Den växande stadens tinnar och torn ser man däremot inte till. Man hör liksom inte slamret av den heller. Platsen är stilla och ryttarstatyn ser ut att stå på sniskan framför den helt frontalt avbildade klassiska fasaden (1700-tal).

Hammershøi är alla svenska arkitekters älsklingsmålare. Gör en bildgoogling så ser ni varför! Rummen (för det är oftast rum) är stilla och ljuset grått och ändå ljust. Gestalterna är ofta vända från betraktaren och arkitekturdetaljerna i form av ljust listverk och monokroma golv är minutiöst avbildade - med en viss förenkling. Vackra mässingshandtag glöder stilla i gråskalan.

Jag frågar mig varför just Hammershøi fått den plats han har i den svenska arkitektkåren. Och kommer fram till att hans bilder fungerar ihop med svensk och om man så vill skandinavisk samtida "design". Han är "elitens" svar på Carl Larsson. Sträng och samtidigt harmonisk, men ändå med en sorts skruvning som gör att bilderna har laddning. Som ryttarstatyns position på den här bilden.

Höckerts Slottsbranden 1862-1866 skulle kunna vara en svensk motsvarighet till Hammershøis bild, både i tid och i innehåll. Slottsbranden 1697 då Vasaborgen Tre Kronor brann upp är startskottet för planerandet och byggandet av Stockholms slott, den byggnad som sent omsider manifesterar den svenska stormaktstiden, även om dess kulmen rent geografiskt, redan är över.

Och mig veterligt finns det ingen som refererar till den här bilden. Den är "1800-tal", hopplös, förlegad och mörk och dyster.
I mitten ser vi Karl XII, mannen som personifierar den svenska stormakten, trots att det är väl är han som sumpar den och bredvid honom riksvapnet - det gäller att inte vara otydlig! Bakom honom och hans närmaste, rök, eld och kaos.
Den stora skillnaden mellan de två bilderna är ändå ljuset. Höckert målar i en akademisk tradition, ljuset gör han till något som passar honom och den dramatik han vill ge uttryck för. Han verkar (faktiskt) i de gamla mästarnas anda, då han låter ett dramatiskt ljus vara en del av händelsen.
Men detta måleri är alltså mycket snart hopplöst förlegat. Storvulenheten och gesterna, vinden i gestalterna och mörkret gör att tiden springer ifrån Höckert med stormsteg.
Dock inte Hammersøi, som snarare ligger på rätt sida om tiden med sitt klara dagsljus. Och med sina understatements.


Georg von Rosens Erik XIV (1871).

Det här blir en något bakvänd bloggpost, för min första tanke var att visa några bilder jag sett genom livet då jag gått på Nationalmuseum, och som jag av någon anledning ändå gillar och kommer ihåg. Som jag har ett förhållande till. Erik XIV och Karin Månsdotter hör dit. Kung Erik leker på luta! hade jag en pojkvän som reciterade för mig. Liten Karin ingick nämligen där, liksom ett silverstickat knä, om jag minns rätt.
När jag var ung, riktigt ung, gick jag alltså på Nationalmuseum med boyfriend.
Uppdatering: Här är hela dikten, Snoilskys Kung Erik. Faktum är att jag tycker att den är jättefin!

Då såg vi även bilder av Marcus Larsson, som Vattenfall i Småland, målad i Paris på 1850-talet. Läs gärna texten på Nationalmuseums hemsida om bilden. Har sällan läst något så infantilt förut.
Efter lite mer klickande: Tydligen är det någon som skriver ihop med SVT - "Evas superkoll". Herregud.

Gustaf Cederström Karl XIIs likfärd. Som man möter till höger då man knogat uppför den långa trappan i museet.

Tre svenska 1800-talsmålningar som alla talar historiens språk. De har säkert annat att berätta också.
Under 1800-talet blev det tydligen viktigt att få kläm påå den egna historien, de egna rötterna, eller kanske att tolka dem på nytt, i det nya snabbt förändrade samhällets ljus.
Svenskt och danskt skiljer sig mycket åt under den här tiden, trots att det är delvis samma konflikter och problem samhället står inför.

Jag skulle nästan påstå att det finns en sorts parallell här idag. Det svenska mångkulturella samhället verkar ju också stå inför något av en identitetskris. Liksom det danska.
Och även idag förefaller svaren på frågorna vara rätt olika i respektive land.
Dock får man väl säga att konsten i de här frågorna i högre utsträckning lämnat oss i sticket.
Fast kanske inte helt?

7 kommentarer:

Karin S sa...

Alltså, Hammershøis målning ÄR en olja, trots att det ser ut som den finaste sjuttonhundratalslavering.

Är det DÄR det ligger? Det skira uttrycket i förhållande till det mörka och voluminösa svenska?

Som om vi (svenskar) med tiden bleknat i vår smak? Blivit transparenta och askblonda även i våra önskningar?

För 1700-talet går ju hem hos svenskarna. Tänk på IKEAs gustavianska satsning.
Däremot inte heller barocken.

Jag kommenterar mina egna inlägg. Ja.

Bodil Z sa...

Jag håller med om att den där texten till Marcus Larssons målning är larvig (och slarvig). Den borde ersättas med en rimlig text.

Karin S sa...

Från en av de ledande konstinstitutionerna i Sverige är det ju rätt pinsamt, skulle jag påstå.

Charlie Truck sa...

Det är en text riktad till barn, vad jag förstår ett citat från hennes program i barnkanalen.

http://www.nationalmuseum.se/sv/Besoka-museet/Barn-och-unga1/Evas-superkoll-tittar-pa-konst/

Men man måste klicka sig fram i rätt ordning för att se det.

Fö. tycker jag det är bra att du kommenterar själv Karin. Ofta får sådana här ambitiösa inlägg knappt några kommentarer, man tycker liksom att kommentaren måste vara i paritet med inlägget och så orkar man inte. Men vi läser, jag lovar.

Karin S sa...

Charlie,
Jo, jag såg det. Men jag tycker att texten är under all kritik också i det fallet. SÄRSKILT i det fallet.

Fast tack för uppmuntrande tillrop! De värmer.

Andreas Birath sa...

Tack Charlie, du sade vad jag tänkte. Herregud Karin vilken bra text. Alltså, jag håller inte riktigt med om att Superkolltexten är såå himla kass. Men jag kanske är färgad. Min dotter älskar Evas superkoll. Jo den är nog rätt kass, ändå. Det är ändå nationalmuseum vi pratar om.

Jo jag ville bara säga att jag inte tänkt innan på den här skillnaden du tar upp. Och jag känner mig både korkad för inte ha gjort det och tacksam för att jag läser din blogg - som korrigerar mina brister.

Karin S sa...

Andreas,
Jag är lite osäker på de här grejerna, det enda jag är säker på är tonen vad gäller svenskt 1800-talsmåleri i konsthistoriska böcker. Det är nedlåtande och beklagande.
Man kan även fundera över svenskarnas förhållande till sin historia. Det är väl liksom en historia som inte passar med dagens bild av landet riktigt, och där "medelklassen" inte har så mycket att hämta.

Kanske är det där skillnaden ligger mot både Danmark och Holland. Det tidiga genremåleriet, folk som liknar dem vi är nu - i Hollands fall redan på 1600-talet.
Jag tänker på Vermeers gestalter t ex.
Liksom på hans (Vs) skicklighet förstås. Det finns ju bilder på borgerlighet i svenskt 1600-tal också (vill jag minnas), men de är rätt långt från Vermeers. Ska kolla om jag hittar en av dem jag tänker på idag och försöka skriva en stump om den.

Och tack igen för uppskattning!