söndag 10 januari 2010

En till som är trött på sina landsmän

Är kanske denna vår arrogans ett arv från stormaktstiden som lever vidare genom den senare historiska förening mellan just överhet och folk som är så typisk för Sverige och som sker på bekostnad av vad vi aldrig haft här i landet: en stark, självmedveten medelklass?

skriver Richard Swartz i DN. (Tack Jorun, för länktips). Hela kolumnen är läsvärd men jag fäste mig vid passagen ovan eftersom det är det som för mig är det mest paradoxala med det land jag lämnat: bristen på en stark, självmedveten medelklass - en klass som med självklarhet bär vidare kulturarvet, som har ett materiellt men också intellektuellt arv att vårda och föra vidare.
Fast själv skulle jag kalla denna klass borgerlighet. Åtminstone i sin historiska form.

Och detta i ett land där journalistkåren mangrant håller på och tjatar om sin egen medelklassighet, sina kaffemaskiner, sina bussresor, sina manicker och prylar, sina barnkläder och sin konsumtion - och dess lilla prästerskap om hur ond denna konsumtion är. Hur omoralisk, hur "skit- och kräknödiga" dessa journalister blir av den. Ingenstans skits och kräks det så mycket som bland svenska journalister. Oj, vad de är sjuka.
Men, alla surrar de kring samma honungsburk.
Om nu konsumtionen är så förkastlig, varför inte skriva om något annat?
Varför inte försöka sig på att bli denna självmedvetna medelklass, och skriva om Högre Ting?
Nejdå. Kaffemaskiner, handväskor och delad vårdnad eller inte.

Klart att det inte går att skriva om något annat, när ingen har några andra värderingar. När ingen känner till något annat. När det inte finns några andra mönster inpräglade.
Slagen till slant blir aldrig daler, eller vad det heter.
Ett land av drängar och pigor som tror att de är medelklass. Läs Farmor och Vår Herre och känn igen er!
Och dö i misär i Berlin och ni har lyckats lämna denna svenska dynghög (jag använder mig av en vokabulär som den svenska medelklassen förstår och är van vid här, den mer bildade delen av läsekretsen (som förmodligen är hela läsekretsen) får ursäkta)) - men det är nog få av er som gör.

Jaha. Det här var en liten ilsken utvikning så här på söndagsmorgonen. Som mer indirekt har med det figurativa måleriet att göra. För i Danmark fanns (och finns) den där medelklassen som bar upp kulturarvet och som skapade den danska guldåldern.
Det var dit jag tänkte komma nu. Men läs hellre Swartz kolumn. Den är läsvärd, rakt igenom.
Något man verkligen kan fråga sig om den här texten var.
Hej.

26 kommentarer:

Gustav sa...

Ja det var en intressant text.

Vad är skillnaden rent historiskt, anser du, mellan Sverige och Danmark som gjort att dessa två länder är så olika (nu har jag borgarklassen i åtanke inte världskrigen)?

Jag stör mig ofta på att svenskar har så lätt för att underskatta vad som är bra och vackert i Sverige. Istället tycker man det är toppen att med allt utländskt, så länge det utländska stannar i utlandet och inte kommer till Sverige. Jag antar, att om det funnits ett bättre självförtroende hos gemene man, hade man värnat om sina traditioner och däri skapat sin en plattform att stå på. jag känner inte alls igen mig i detta för jag tycker om Sverige (kanske mest det Sverige som var och den generation som föddes under seklets första 20-30 år och som ville något - för många var det så enkelt att man ville få det bättre, en drägligare tillvaro). Här är vackert, landsbygden är en skatt som mer eller mindre ignoreras.

Jag tycker att det finns viss skillnad mellan att värna om familjerecept, -textilier, litteratur, konst o.s.v. och att värna om ett samhälle som en gång funnits. Jag tänker då på att jag inte vill att 1800-talets samhälle med en klart ekonomisk underklass och dito syn på kvinnan och familjen åter skall bli ett ideal. Den delen av förritin har jag inte mycket till övers för.

Karin S sa...

Gustav,
Jag förmodar att svaret är rikedom. Fler i Danmark blev tidigare rika. Om man ser längre tillbaka så är det själva jorden och klimatet som styr vilka områden som blivit rika. Danmark tillhör i det avseendet kontinenten, Sverige tajgan.

Att en borgerlighet utvecklas har väl i och för sig med många saker att göra, handel framför allt, även där är det väl bra att inte ligga alltför perifert.

Sverige hade råvaror som gav rikedom åt få - trä och järnmalm går inte att äta.

Men för att återgå till 1900-talet som är det århundrade då vi sent omsider kom ikapp och blev rika, så drog vi förmodligen nytta av det faktum att vår industri inte var slagen i spillror.

Den borgerlighet som trots allt fanns även tidigare var alltför liten för att kunna göra sig hörd i de stora förändringar landet genomgick under 1900-talet.
Kanske, som du själv är inne på, även de rika bönderna?

Men den grundläggande skillnaden är att rikedomen för fler än eliten kom betydligt senare till Sverige än till Danmark, eller varför inte England, Tyskland eller Frankrike.

einar askestad sa...

Karin,

uppskattade din text

läs gärna Ola Larsmos "essä" i DN den 5/1 - rörande det finska inbördeskriget som ett "klasskrig". eller gör det inte, och njut av tillvaron bortom den specifikt svenska enfalden i sin nutida version.

allt gott

einar

Frederick sa...

Karin,

Tänkvärd text. Jag har själv sedan länge grubblat över vad som har hänt med svensk borgerlighet? Man sätter numera likhetstecken mellan Alliansen och borgerlighet. Men där tycks värderingarna inte gå djupare än till platt-TV till Kronprinsessan på hennes födelsedag och en statsminister som upprepade gånger hyllat Magnus Uggla alternativt eurodiscofenomenet Da Bus.

Den borgerlighet som min morfar hörde till (född 1904) och vars värderingar jag fortfarande finner gångbara (född 1974) tycks vara utdöd i Sverige.

Men det är ju även bildningsarvet/kulturarvet också. Det finns inte ens något intresse för det. Folkbibliotek och kultursidor stirrar sig blinda på "tittarsiffror" och gör om sig själva till underhållningspalats.

Märkligt, tomt och ytligt.

Karin S sa...

einar,
Tack.

Läste Larsmos text och har för liten koll på den finska historien för att kunna säga att något är rätt eller fel. Däremot står ju Larsmos sympatier klara - av de åttahundra frivilliga svenska nämner han vad som hände med en handfull, en tog livet av sig, resten man känner till hemföll åt fascism.
Låter väl som en ganska typisk svensk historieskrivning? 790 framtida fascister då?

Vilket tangerar dina, Fredericks funderingar.

Mina morföräldrar var också borgerliga och hade borgerliga värderingar. Men inte sjutton var de några nazister. Min morfar som var revisor fortsatte att revidera åt den mosaiska församlingen trots påtryckningar från mer brunt anstrukna kollegor på banken.
Dem struntade han i.

Naturligtvis fanns det en tänkande borgerlighet med borgerliga värderingar och rötter.

Som jag uppfattar den så försvann den i stor utsträckning -68. Den utplånade sig själv, kastade ut sig själv med badvattnet. VARFÖR kan man verkligen fundera över. Jag har inga bra svar.

Fast kanske inte ändå. Offentligheten präglas ju i stor utsträckning av en vänster som kanske inte är så representativ, trots allt.
Till det kommer då den tämligen historielösa politikergeneration vi har vid styret idag. Reinfeldt och Sahlin har väl det gemensamt att de genomgått den svenska grundskolan och kanske det svenska gymnasiet - sen vet jag inte.
Men den skolan gav en rätt skral underbyggnad för historiemedvetenhet och kritiskt tänkande, vad man än påstår.

Så jag tror kanske att den borgerlighet dina och mina morföräldrar, liksom vi själva också? tillhör, faktiskt inte är särskilt väl representerad i riksdagen idag.
Men det kanske kommer.

Själv tycker jag att Axess som tidskrift och tevekanal (det lilla jag sett härifrån) håller på att formulera ett alternativ i det här fallet.
Så småningom kommer det förhoppningsvis även få genomslag i politiken.
Fp försöker ju få ordning på skolpolitiken, steg i en ny riktning tas, även om det går sakta.

Och INGEN vill väl ha tillbaka det 68:orna gjorde uppror mot, men jag kan inte se att risken är särskilt stor. Kyrkan är totalt urvattnad, borgerligheten har blivit det nya arbetarpartiet och några "fabrikörer" att tala om finns inte kvar.

Så, kanske håller saker på att hända ändå.
Till detta kan man ju lägga det tryck som finns på hela västvärlden från Asien, vi lever under en press som vi saknat under en lång period.
Kanske kan det komma något positivt ur det. Också.

Charlie Truck sa...

Detta kanske är vid sidan av ämnet men vänstern är ju också väldigt urvatnnad i Sverige. Eller oideologisk och pragmatisk. Trots att man kanske har en tydligare historia att luta sig emot, arbetarrörelsen, klasskampen.

I Frankrike finns kommunistiksa partier, man kan sitta i TV och säga att man är Trotskist och vinna röster på det. Denna extremvänster har ju ingen motsvarighet i Sverige. Sossarna är väl knappt vänster sedan länge, de har ju länge värnat om småföretagare och alla gamla poltiker blir PR-konsulter. För att inte tala om de stora fackförbunden, inte för de väl de svagastes talan iallafall.

Sedan var jag tvungen att googla Reinfeldt, han är civilekonom från Stockholms Universitet, examen 1990. Sahlin däremot har gått gymnasiet och sedan gjort karriär inom partiet (och hon grundade svenska Barbieklubben, det tyckte jag var kul!).

Frederick sa...

Karin, du skriver: "Som jag uppfattar den så försvann den i stor utsträckning -68. Den utplånade sig själv, kastade ut sig själv med badvattnet. VARFÖR kan man verkligen fundera över. Jag har inga bra svar."

Ja, 68-vänstern bidrog till borgerlighetens nedgång. Sedan kom nyliberalerna på 80- och 90-talet och bidrog med dödsstöten.

Även om 68-rörelsen innefattade en starkt kollektivistisk (kommunism) ådra, så fanns där också en strömning som var mer individualistisk ("flower power", hippierörelsen). Ibland överlappade de varandra. Hursomhelst, bidrog denna vänsterindividualism eller vänsterlibertarianism till att underminera ALL auktoritet, även sådan som skulle kunna anses som legitim.

Nyliberalismen bidrog med en högerindividualism eller högerlibertarianism: "satsa på dig själv". Kulturellt sett vävdes dessa två individualismer samman till en sorts kulturell laissez faires, som nötte och tärde på den sociala väven.

Lite förenklat kanske. Men nu står vi där vi står idag. Med en obildad borgerlighet. En borgerlighet som inte ens är intresserad av begrepp som bildning.

Socialdemokratin hade ju även den en stark bildningstradition. Men den gick ju tyvärr i graven den me när betongsossar och marxister tog över från mer pragmatiskt och frihetligt orienterade socialdemokrater som Alf Ahlberg och Gunnar Hirdman. Nyttoperspektivet och materialismen blev det förhärskande perspektivet. Ungefär på samma sätt som det har blivit för vår borgerlighet av idag.

Det du skriver om svenska skolan kan även jag skriva under på till stor del. Men jag tror även att denna anda genomsyrat samhället i stort.

En fråga - Karin, hur hade du önskat att svensk borgerlighet såg ut? Vilka värderingar skulle genomsyra och vägleda den?

Frederick sa...

Ett PS.

Karin, visst är det så att Axess är den enda garanten för en alternativ borgerlighet som det ser ut just nu.

Förhoppningsvis ger det som sagt även ekon i dagspolitiken så småningom.

Karin S sa...

Charlie,
Jo visst är det så. Alla partier har dragit sig mot mitten, tydligast tycker ändå jag är moderaterna som numera rubricerar sig det nya arbetarpartiet.
Men även socialdemokratin är på mitten, eller vagt vänster.

Och som du säger är det inte alls på samma sätt i Frankrike där konfrontation och block består, där hela systemet ju vilar på det, någonstans.
I och för sig tror jag att den franska vänstern skulle behöva gå mot mitten för att bli ett verkligt alternativ, men det ser inte så ut just nu. Och i och för sig blir ju frågan då vart UMP ska ta vägen.

Och Mona Sahlin är exakt den typ av politiker som jag tycker sämst om. Hon KÄNNER sig fram genom tillvaron och motiverar saker med känsloargument. Usch. Men jag tror att sorten finns även i borgerligheten.

Fast det ska bli intressant att se hur det går i valet, det är ju inte omöjligt att de rödgröna vinner på nuvarande regerings ideliga självmål, i alla fall som det ser ut just nu.


Frederick,
Har funderat på din fråga och egentligen tror jag ändå att något av en borgerlighet som du och jag frågar efter finns, men den hörs inte i offentligheten.

Jag följer inte svensk politik tillräckligt nära för att kunna namnge några exempel, men generellt saknar jag nog akademiker bland politikerna. Ett mer resonerande förhållningssätt, och som vi tidigare sagt - en djupare bildning.

Sen skulle jag ju önska att de som faktiskt har en borgerlig bakgrund inte höll på och jiddrade det med det, utan stod för det. Man kan visst få byta sida politiskt, men man ska veta vad man gör.
Nu kanske min bild präglas av arkitektkåren som är rätt typiska DN-läsare många gånger. Dessvärre är de ungefär som DN skribenter, de har högre medelklassbakgrund och är vagt och retoriskt vänster - utan underbyggnad.
Och det är väl egentligen vad den svenska borgerligheten har blivit - åtminstone i offentligheten.

Ta bara ett sånt exempel som kulturminister, apropå ingenting. I de flesta/många länder kommer denna minister från kultursfären och det är en FIN post.
Så icke i Sverige.
Den dag vi får en kulturminister (oberoende av var på högervänsterskalan) från kultursfären tror jag att vi kan konstatera att något har hänt.

Vad säger du själv?

Karin S sa...

Det kanske var ett dåligt svar på din fråga. Vilka värderingar ska vägleda borgerligheten.

Jag tror att ekonomin tar alltför stor plats i politiken, även om svenskarna intresserar sig för plånboksfrågor så deras politiker det i än högre grad.
Där tror jag att borgerligheten borde vara tydligare.

Själv är jag mest intresserad av utbildnings- och kulturfrågor. Utbildning är det viktigaste för framtida kursändringar, så där menar jag att man borde lägga ned mer möda.
Vad gäller kulturpolitiken tycker jag inte heller att man behöver vara rädd för att staten måste garantera den, åtminstone vad gäller de kulturbärande institutionerna.
RESTEN däremot tror jag att man kan se över.

Också här skulle det vara bra med en tydligare politik och en minister som hade större erfarenheter i något av områdena.

Charlie Truck sa...

När hade vi bildade politiker i Sverige senast? Palme och hans generation kanske? Var Gösta Bohman bildad? Ola Ullsten? Med bildad menar jag högre utbildning och belästhet inom filosofi, historia OCH geopolitik. Gärna litteratur också. Ska det vara för mycket begärt? De enda som verkar bildade i den svenska statapparaten är ibland diplomater. Ibland alltså.

Eller så är det så att de döljer det väldigt väl för det är inte politisk gångbart att svara Jelinek på Expressenenketen om bästa julklappsboken.

Håller med om Mona

Karin S sa...

Charlie,
Jo, Palme var väl bildad, liksom en del andra i hans generation, gissar jag. Samtidigt har jag läst någonstans att svenska politker har i snitt betydligt lägre utbildning än i andra europeiska länder.
Förmodligen har det att göra med sossarnas långa maktinnehav. De hade ju inte någon större formell utbildning många gånger och de satte väl standard.
Facken och deras politiska påverkan har säkert också spelat in.

Nu har vi väl, liksom de flesta dock professionella politiker, de har sällan haft andra jobb, och kanske stiger utbildningsnivån så sakteliga.
Men ärligt talat tror jag inte att politiken drar till sig eliten i samhället. Här i Frankrike är ju den där politkerskolan (ENA) ursvår att komma in på och de flesta har gått den.
Det finns ingen som helst motsvarighet i Sverige.

Agneta sa...

Om man jämför utbildningsnivån för svenska Eu-politiker med övriga länders Eu-politiker ligger de svenska rejält i lä.

Charlie Truck sa...

Jo, för att göra politisk karriär måste man väl börja jobba politiskt tidigt, och då hinner man inte utbilda sig/det blir oviktigt.

Sedan verkar det svårt för icke-politker att överleva i den politska världen. Det blir alltid någon skandal, kommer ni ihåg Alliansens katastrofnomineringar som satt i några veckor? Eller Frederic Mitterand i Frankrike.

Synd för mer utbyte mella andra sektorer och politiken vore väl utmärkt.

Det handlar ju inte heller enbart om formell utbildning utan om bildning. Jag vill ha politker som kan sin historia, som kan se den stora bilden, som kan resonera i filosofiska och etiska termer. Hur ska vi kunna lösa frågan om extrem nationalism eller religiositet om vi inte förstår vad det är t ex?

Jag vill helt enkelt att de ska veta mer än jag. Då får de gärna tjäna bra med pengar om det skulle hjälpa.

Karin S sa...

Agneta,
Ja, det var det jag hade för mig.

Charlie,
För min del räcker det om de vet LIKA mycket som jag, men de gör de sällan. Å andra sidan är de bättre på annat. Antagligen på politik, även på ekonomi och helt klart på att slingra sig.
Men visst, jag kan bara hålla med dig. Det handlar liksom att de ska bort från den lokala/nationella nivån, och bli statsmän (gäller även kvinnor). Få gör det.

Frederick sa...

Karin,

Även jag anser att den svenska borgerligheten talar för mycket om ekonomi. Jag är överhuvudtaget mycket kritisk till den ekonomiska liberalismens/nyliberalismens dominerande ställning inom borgerligheten.

Själv hade jag önskat en borgerlighet som vågade stå för icke-materialistiska värden: normer, etik, ekologisk medvetenhet, måna om kulturarvet och med humanistiskt patos.

Jag är inte heller längre särskilt intresserad av en (allmän)liberal borgerlighet, utan hade hellre sett en mer kommunitär eller milt konservativ sådan.

Dessutom tycker jag att politiken av idag är för endimensionell. Det är i stort sett den ekonomiska skalan som avgör var på höger-vänsterskalan man placeras. Vurmar du för marknadssamhället, ja då är du höger; vurmar du för välfärdssamhället, ja då är du vänster.

Men det räcker inte. Förutom den ekonomiska skalan, så upplever jag att det finns en värdepolitisk skala som får allt större betydelse. Men om man som jag är ekonomiskt center-vänster, men värdepolitiskt center-höger - vilket parti lägger man då sin röst på? Ett sådant parti existerar inte. Jag vill värna välfärdssamhället samtidigt som jag är för ett starkt försvar, stärkt rättssamhälle, mer ordning i skolan, stärkt civilsamhälle.

Överhuvudtaget ser jag vårt svaga civilsamhälle som ett av Sveriges (och flera andra Västeuropeiska länders) största problem. Det har uppstått revor i samhällets väv och dessa kan inte tillåtas växa. Här kommer man delvis in på den misslyckade integrationspolitiken, men frågan är mer komplicerad än så. Civilsamhället måste stärkas. Frågan är hur? Någon sorts förstärkning av gemensamma normer och etik måste till. Men det är ju inget lätt projekt. Kanske hade någon sorts medborgarpatriotism/republikansk patriotism av franskt/amerikansk snitt kunna bidra till att staga upp ett sviktande civilsamhälle? Jag vet inte. En rejäl dos vanlig hederlig artighet hade heller inte skadat svenska folket.

Det enda jag vet är att det inte duger med en borgerlighet som har förgudat Marknaden och Den Ständigt Ökande Tillväxten, medan man struntar i kulturfrågor och frågor kring vad som binder samman medborgarna i ett pluralistiskt samhälle.

Här är jag lite av en "One Nation Tory" - jag önskar mer enhet i mångfalden; inte bara mångfald för dess egen skull. Som det är nu riskerar vi att få parallella monokulturer på kulturellt-etniskt grund som lever sida vid sida utan vidare kontakt. Den ideologiska fastlåsningen från vänster till höger vid mångkulturalismen som överbyggnad vägrar att se dess baksida: frivillig apartheid. Något måste helt klart till för att skapa en känsla av enhet bland Sveriges disparata befolkning. Integrationspolitiken måste förändras.

För mig är det oerhört att en borgerlighet och en demokratisk höger värd namnet inte tar tag i brännheta frågor som integrationspolitik, brottsbekämpning och otrygghet.

Karin S sa...

Tack Frederick för ett mycket välformulerat och tänkvärt svar.
Jag tror faktiskt att jag håller med dig i alltsammans.
Inte heller jag finner något självklart parti att rösta på, jag definierar mig ibland som "opålitligt borgerlig". En bra kulturkonservativ sosse kan i praktiken vara bättre än en ytlig liberal av oklart borgerlig färg.
Men de sossarna tycks ha dött ut vid det här laget.

I efterhand kan jag se några av Perssons fördelar, men då han satt vid rodret stördes jag i alltför hög grad av det jag uppfattade som dubbelmoral, inte bara honom, utan också stora delar av socialdemokratin.

Vad gäller civilsamhället och medvetenheten om medborgerskapets förpliktelser och rättigheter konstaterar jag liksom du att det finns en mycket större medvetenhet här i Frankrike om vad det egentligen innebär. Men jag vill inte påstå att man är närmare en lösning på problemen här.
Integrationen står och stampar på samma ställe som i Sverige, fast jag undrar om inte problemen till och med är ännu djupare eftersom de tillåtits växa under en ännu längre tid.
Större medvetenhet om kulturens betydelse finns dock i bredare kretsar - den där borgerligheten vi efterlyser FINNS ju här, det är här jag upptäckt den egentligen.

Jag skulle kunna fortsätta länge, men du har egentligen sagt det mesta, och det på ett mycket bra sätt, som sagt.

Hoppas du inte tar illa upp, men det vore roligt att veta lite mer om dig än namnet Frederick. Har du lust att maila en rad så bleve jag glad. Inte bara jag undrar, andra läsare har frågat mig vem du kan vara som låter så vettig.
Om du inte vill blir jag inte ett dugg sur.
Mailadressen står högt upp på förstasidan.

Allt gott!

Karin

Charlie Truck sa...

Man jag måste nog invända lite, med brakslapp för att jag inte bott i Sverig epå tio år, är Sverige verkligen så heterogent?

Jag uppfattar Sverige som snarare väldigt kulturellt homogent. I princip ALLA tittar fortfarande på På Spåret, tar av sig skorna, har julgran etc.

Jag har ladrig träffat en svensk som sagt: nej vi firar inte jul, vi firar Hanukah, något jag hört ett flertal gånger i år (jag bor i USA).

Visst integrationspolitiken har kanske inte lyckats men jag tror de flesta invandrare känner till de här koderna. Inkomstklyftorna i Sverige är också betydligt mindre än i många andra länder.

Karin S sa...

Charlie,
Varken du eller jag har väl några erfarenheter av de svenska brinnande förorterna - men nog finns de. Sen kan man fråga sig hur stor del av alla bostadsområden som brinner, skulle tro att den är på gränsen till marginell i siffror jämfört med den totala summan men det hindrar inte att den existerar. Här skulle jag i och för sig gärna ha lite siffror - men det har jag inte.

Vad mera är så är svenska större städer betydligt mer segregerade än de var tidigare. Det HAR jag siffror på i ett litet häfte från någon svensk mycndighet, då där är jag säker.

Fast jag vet inte om man kan säga att integrationspolitiken har totalhavererat. Det finns stora problem, ändå gissar jag att invandringen har varit mer positiv än negativ, åtminstone ekonomiskt och åtminstone om man tittar på hela efterkrigstiden. Det perspektivet får man inte glömma bort.

Och spänningarna tycks ha ökat, liksom de ekonomiska klyftorna - även om de fortfarande är små i ett större perspektiv.

Så näe, helt problemfritt är det inte.
Skulle jag säga.

Frederick sa...

Karin,

"En bra kulturkonservativ sosse kan i praktiken vara bättre än en ytlig liberal av oklart borgerlig färg.
Men de sossarna tycks ha dött ut vid det här laget."

Kunde inte sagt det bättre själv. En av de typer av människor jag umgås bäst med är just pragmatiska, kulturkonservativa sossar. Latteliberaler/DN-liberaler av övre medelklasstyp står jag inte ut med.

Göran Persson, ja. I början av hans statsministerkarriär fann jag honom enbart dryg och arrogant. Sen tyckte jag att han ändrade sig, blev mer statsmannamässig och ödmjuk. Han bröt också på flera väsentliga sätt med vänstersocialdemokratiska koder som cementerats under Palme, t ex hyste han varma känslor för Israel och det judiska, något som t ex en Sten Andersson eller Pierre Schori varit helt främmande för. Hans förändring i attityd gjorde att jag stödde honom i valet 2002. Sedan tyckte jag att han återgick till att bli dryg och arrogant. Det var välbehövligt att sossarna förlorade valet 2006. Däremot gladdes jag inte åt gråborgarnas seger samma år.

Tack för beröm och de varma orden. Jag sänder dig ett mail. Kul att fler är på samma våglängd.

Charlie Truck sa...

Nej det har jag inte, men jag uppfattad dsikusionen här som om den handlade om mer (eller snarare fler) än icke-integrerade invandrare. Att hela Sverige skulle hålla på att bli ett samhälle fyllt av parallella silos tror jag inte.

Karin S sa...

Charlie,
Okej, det har du rätt i. Och de parallella silosarna är väl något av en dystopi. Man kan se tecken i en sådan riktning, men helheten håller jag med dig om inte ser ut så.
Och jag vet inte ens om det egentligen är så det ser ut heller. Levnadsstandarden har väl ökat för den stora majoriteten och man kan gott tänka sig att både Sverige och Frankrike klarar de problem de står inför.
Jag har egentligen svårt att tro något annat.

einar askestad sa...

Tack för intressant läsning.

Några tankar.

Frederick, du skriver: "Någon sorts förstärkning av gemensamma normer och etik måste till. Men det är ju inget lätt projekt. Kanske hade någon sorts medborgarpatriotism/republikansk patriotism av franskt/amerikansk snitt kunna bidra till att staga upp ett sviktande civilsamhälle?"

Det sistnämnda tror jag inte alls på. Det är en en abstrakt, ihålig form av gemenskap. I själva verket är mycket av det som du reagerar emot ett resultat av den utveckling som ledde fram till de franska och amerikanska statsbildningarna. Tönnies begreppspar "Gemeinschaft" - Gesellschaft" tror jag är en bra nyckel till att närma sig svaren på de frågor du ställer. Med de begreppen till hjälp kan man ställa det moderna samhället gentemot det premoderna (medeltida), och urskilja vad som gör det moderna samhället till vad det är. Frågor om synen på arbetet, om individen och dennes plats i förhållande till gemenskapen, om ömsesidighet istället för intrumentalisering, om övergripbara enheter i motsats till statliga och överstatliga abstrakta entiteter, om maskinkultur och industrialism kontra skråväsendet som garanterade kvalité, och utgjorde ett effektivt hinder inte minst mot felaktigt satta priser - ockret, såväl motor för överproduktion som källa till konsumism - etc.

Överhuvudtaget måste även de "materiella" förutsättningarna för ett gott samhälle formuleras. Villkoren för att känna ansvar, och kunna ta ansvar, för att vara delaktiga i den värld som vi kan påverka, vilken alltid är den mer näraliggande världen; ett mindre avstånd mellan tanke och handling, mellan den egna närvaron och det närvarande.

Fler brev, och mindre trycksaker, för att uttrycka det metaforiskt och ändå inte.

allt gott

einar

Frederick sa...

Einar,

Kanske har du rätt i att en medborgarpatriotism vore en ihålig gemenskap. Jag vet inte, jag försöker bara ställa frågor kring det jag ser som ett stor problem idag.

Och kanske blir det för abstrakt. Men samtidigt tror jag inte att man ska underskatta värdet av (abstrakta) symboler. Jag tänker mig att någon sorts medborgarpatriotism kunde utgöra en grund, men inte att den skulle vara tillräcklig i sig själv. Det går ju inte att tvinga på någon patriotiska värderingar (eller jo, det går men då handlar det snarare om aggressiv, isolationistisk och militaristisk nationalism än en inkluderande demokratisk patriotism).

Jag ser dock ett stort problem i att vi i Sverige idag oftast förlöjligar eller förtalar vår svenska kultur och vårt kulturarv, medan vi ständigt betonar vikten av att minoritetsgrupper ska vara öppna, trygga och engagerade i sina respektive kulturer. Sverige och det svenska majoritetssamhället måste göra ett märkligt intryck på någon som kommer från en annan kulturkrets. Och att försöka skapa en enande grund att stå på i ett pluralistiskt samhälle tror jag inte alla behöver bli så abstrakt. Symbolerna kan faktiskt hjälpa till att konkretisera en sådan gemensam grund: flaggan, sånger, litteratur, värderingar. Det blir något att samlas kring.

Men som sagt - kanske är detta inte tillräckligt. Men om man nu, som jag, letar efter ett gångbart etiskt minimum i ett pluralistiskt samhälle, så har jag svårt att se vilken annan värdegrund som dels skulle kunna vara gångbar, dels skulle vara realistisk. Att bygga delade normer och värderingar på religiös etik är inte realistiskt i ett mångkulturellt och sekulariserat samhälle.

Jag tror inte heller att Tönnies Gesellschaft/Gemeinschaft-modell behöver vara vare sig mindre absrakt eller en motbild till en medborgarpatriotism. Snarare skulle de kunna komplettera varandra.

Det du säger om ansvar är intressant. Det är ett grundläggande värde för ett väl fungerande civilsamhälle, och då måste man komma ned på individ- och vardagsnivå. Det här är ju något Vaclav Havel talat mycket om. Ett samhälle där ingen eller få känner personligt ansvar inför sig själva, sin närmsta krets och även samhället i stort eroderas ju snart både etiskt och infrastrukturmässigt (se de gamla Öststaterna, där allt var "gemensamt" och således ingens ansvar.)

Rent historiskt skulle man väl kunna se t ex den demokratiska arbetarrörelsen som en god syntes mellan abstrakta politiska ideal (frihet-broderskap-jämlikhet), symboler (fanor, kampsånger) och en folkrörelsementalitet som premierade handfast och konkret personligt ansvarstagande i vardagen och civilsamhället (folkbildning och bildningscirklar, kooperation, uppförandekoder, vardaglig praktiskt solidaritet, gemensamma projekt i arbete, fritid och kultur).

Så uppdelning i abstraktion och konkretion tror jag är olycklig. All politik bygger ju till stor del på abstraktion som en sorts motor, som sedan omsätts i konkretion (handling).

Man kan väl dock slutligen säga att det här är stora frågor och jag tror att de kommer att bli större såväl i Sverige som i Europa, dvs. hur vill vi leva tillsammans i ett pluralistiskt samhälle? Vilka värderingar kan och bör vi enas om?

Framför allt tror jag att diskussionen måste ta sin början nu. Den kan inte vänta. Och det har den ju åtminstone gjort här!

De bästa hälsningar,

Frederick

einar askestad sa...

Frederick,

jag delar till fullo din oro för vad som sker i Sverige (och i merparten av världen i övrigt).

Jag har nämnt följande i något annat sammanhang: En gång stod jag och blickade ut över Sergels torg och fick höra en kvinna säga till sin man (på tyska, de var turister): "Jag visste inte att Stockholm blev bombat under andra världskriget."

Svenskarna har systematiskt ägnat sig åt att frivilligt utplåna sin traditionella kultur i modernitetens namn (ett förödande fenomen som troligen sammanfaller med "moderniteten" själv), och kanske skall den massiva destruktiviteten ses som ett västerländskt fenomen; de senaste århundradena har ju givit många exempel på kollektiva krig/självmord.

Abstraktioner tror jag aldrig är bra. Symboler är däremot någonting helt annat - de är överhuvudtaget inte några abstraktioner (i den mån de verkligen är symboler). Du nämner exempelvis flaggan. I den mån den är en symbol är den fylld av konkret mening. Och jag tror att all verklig gemenskap är fylld av just konkretion.

Exempelvis är EU en ren abstraktion, ty språket - det mest centrala elementet i varje verklighet - är inte gemensamt. Sverige kan med andra ord aldrig gå helt förlorat, så länge det utgörs av det svenska språket. Och EU kan å sin sida aldrig bli annat än en abstraktion, så länge man talar ett otal språk i det som sägs utgöra landområdet "EU".

Ett annat sätt att säga detta på är att varje (genuint) språk är ett Gemeinschaft, och att varje Gesellschaft saknar ett (genuint) språk. Det bästa språket - om man skall ha endast et - för ett Gesellschaft vore med andra ord ett rent instrumentellt språk; att just engelskan (tills vidare) segrat har nog inte bara sina historiska utan även sina "logiska" skäl.

Frågan är alltså om man överhuvudtaget kan tala om ett pluralistiskt samhälle utan att begreppsligt motsäga sig. Kanske får man i framtiden tänka sig mindre gemenskaper - förenade av språk, boendeplats, släkten, etc - som i möjligaste mån håller fast vid sig själva i förhållande till en disparat "omvärld".

allt gott

einar

Frederick sa...

Einar,

Du säger många tänkvärda saker.

Din inställning till EU delar jag. FÖr att åter nämna Vaclav Havel, så har han kritiserat EU för att ensidigt betona ekonomi och handel. Istället hade han hellre sett att man framhävde kulturen som grund. Den synen delar jag. Sen har vi språkfrågan som du tar upp. Språket har ju en grundläggande betydelse för att skapa enhet. Här har jag inte tänkt klart.

Jag hoppas dock att din slutkläm inte blir sanning! Det vore mycket olyckligt om en sådan enklavisering och monokulturisering tog vid.

Jag hade hellre sett en riktning mot ett enande av disparata kulturer. Jag ser inte någon annan realistisk möjlighet i ett samhälle som redan är pluralistiskt. Enhet i mångfald, snarare än att mångfalden multiplicerar sig utan vidare inbördes sammanbindande faktorer.

Här kommer man ju återigen in på språket som enande och kulturbärande faktor. Utan ett delat språk ingen äkta gemenskap. Därför är det ju språkfrågan så viktig även ur integrationsperspektiv. Man kan också diskutera om ett begrepp som assimilation i denna fråga inte fått ett oförtjänt och obegripligt dåligt rykte. Det anses av etablissemanget i princip vara en fascistisk hållning att tala om nödvändigheten av assimilation. Men en sådan torde vara nödvändig, åtminstone på flera plan. Idén om integration istället för assimiliation har ju inte heller den fungerat tillfredsställande. Assimiliation borde ju snarare ses som en möjlighet till ett inkluderande och naturaliserande förlopp: att få sjunka in i språket, kulturella koder, delad vardgalig interaktion, att uppleva gemensamma kulturella referensramer. Detta behöver på inget sätt förneka en annan kulturell bakgrund eller multipla identiteter, som ändå kunde finnas med i hemmet och i diverse kulturföreningar inom ramen för det civila samhället.